Läketider

I vanliga fall ser inte att-göra-listan ut såhär.

Men just nu är dessa saker viktigare än de andra.

Att få läka

inuti.

Som en eld förtärande

Det är svårt. Fortfarande. Jag vet inte om jag lever, men jag överlever åtminstone och det planerar jag att fortsätta göra. För tillslut blir det bättre, jag vet det, även om det tar lång tid. Långsamt, långsamt, åh så långsamt. Två steg fram och ett bakåt, tio steg framåt och fem steg bakåt.

Många medicinändringar på gång och om två veckor ska jag träffa min nya psykolog för första gången. Jag ser verkligen fram emot att träffa psykologen! (Har väntat sedan i höstas). Hon är uppenbarligen väldigt autismkompetent och jag har ju aldrig gått i terapi hos någon som är det. Det var min autismkompetenta psykdoktor som rekommenderade just henne, så jag hyser mycket hopp! Jag ska försöka skriva ner mer exakt vad det är som jag behöver jobba med i terapi. Depression och ångest – så klart – men just nu är ju det snarare symtom på att jag inte fungerar bra i livet. En konsekvens av allt blir så kaotiskt. Nä, nu svamlar jag, men jag vill alltså definiera mina, uhm..problem bättre än att bara benämna det ”depression och ångest” …”och en jävla massa autism och stresshanteringskatastrofer och frontallobskollapser!”

För att avsluta lite positivt, så mår jag ändå mycket bättre än vad jag gjorde i somras, våras, förra sommaren. Jag mår inte bra och jag har fortfarande stora problem med att få vardagen att fungera, men det har åtminstone blivit bättre! Jag ligger inte på bottnen längre (tack, Anafranil!) och då och då mår jag faktiskt bra/helt okej en liten stund! Måste komma ihåg det när sinnet blir svart och en vill kasta in handduken för gott.

Isolerar mig gör jag också. Från alla vänner (och främlingar) både på internet och in the real world. Jag har fått för mig att jag är jättetråkig och bara en belastning för andra. Men ensamheten börjar bli en eld som förtär mig. Varför är jag inte värd att ha relationer med andra människor? KLART ATT JAG ÄR VÄRD DET. Asså frontallobskollaps here I come..

Känner du lyckan genom sorgen?

Det finns en annan sida, det finns nånting jag aldrig ser. Men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer. Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen, så kanske jag kan känna meningen med tystnaden. 

Och fortfarande är sorgen efter dig så stark att jultiden dränks i nedstämdhet och emotionell apati. Årsdagar, högtider – jag fungerar inte. Men det är så det är, tillslut klingar smärtan av. Tillslut finns julglädjen där igen. Tillslut kommer jag slippa vara i ett konstant dissociativt tillstånd hela april och maj.

Jag längtar efter mig själv och efter livet.

Känner du lyckan genom sorgen? Jag har inget mer än mina tankar.

Terapirefraktär

Tröttheten. Jag måste hindra allt från att gå åt skogen. Tusen miljoner tankar. Den vidriga tröttheten utan botten.

Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs

som nån sjöng, men inte ens det är sant. Även ljuset hörs. Genom novembermörkren de släckta gatorna och in i mitt liv.

Anafranil 150 mg – check. Tog bara fyra månader🙄 Och depressionspoängen har minskat mer än 50%. I’m a responder!  Men nu börjar det pratas om litium. Igen. 

Ständigt detta litium.

Psykiatrisk slutenvård

Bara en text jag skrev för länge sedan

Bleka kaffefläckar. Kallt ljus. Skrammelsängar, plaststolar, besökstider, väntrumsvånda. Vi väntar, vi kvider, nästa tablett, nästa besök, nästa larm, nästa slag, nästa utbrott och inbrott. Skarpa eggar gömda i hålet i väggen bakom sängen. Vi gömmer mycket i papperskorgarna, men håller våra ord tätt intill. Ord är makt. Minnen är makt. Tystnad är makt. Vi talar när ni inte hör, eller så talar vi för döva öron. Vi pratar ännu tystare när ni faktiskt lyssnar. Skrämmande att faktiskt bli sedd, att möta ögon som säger jag förstår vad du inte säger.
Vi pratar så olika språk. Era ord har en aura av återhållsam, klinisk renhet. Våra ord är svarta och spottas fram ur ångest. 

Min egendom är er. Mitt rum tillhör landstinget. Jag sover i främmande lakan som inte luktar någonting. Ibland sover jag på golvet under skrivbordet, för om något anfaller så tar det en uppifrån. Min kropp har ni rättigheter till och jag gör den så illa jag kan. För det är vad jag kan. Och för en liten stund är jag bara min. Och jag hoppas att tiden blir större än såhär. För rummen är för små för att kunna växa i, vi växer fel, väggarna trycker i konstiga ställningar, armar, ben. Kroppen snedställd och viken.
Vårdprocessen: Inlagd, överbelagd, konverterad, överklagad, utvärderad, diagnostiserad, nedlagd. Utskriven.

Extrapyramidala plågor

Det du är allra mest rädd för att skriva.

Skriv det.

Var det en poet jag minns ej namnet på som skrev. Men jag skriver det aldrig, för jag är rädd. Som om himlen skulle vändas ut och in och implodera i mitt huvud och lämna allting öde, panikslaget och kargt, om det sattes i ord. Det där är ju faktiskt inte något hemskt eller konstigt eller farligt, och att skriva om det förändrar ingenting.

Men istället för att skriva försöker jag att döda tanken inuti mig. Jag vill inte ha med det där att göra…det är för mycket att bearbeta, för stort för att acceptera, men för genomgripande för att gömmas undan. Fan vad ont det gör. För mycket förändring och framtid och kanske fula, förbjudna känslor. Mindervärdeskomplex och gudskomplex – på samma gång?

Någon gång måste jag skriva. Kanske är det inte alls så hemskt när orden väl har lagts tillrätta utanför mig. Kanske är det allra mest plågsamt för att orden tvingas vara kvar inuti.

Status: myrkrypningar i hela kroppen och en känsla av att drunkna. Sorterat tvätt, delat dosett och tittat på en bok. Pratat i telefon med psykiater. Det finns tydligen hopp om bot och bättring men det kommer att ta tiiiid. Mer tid än vi trodde. Trist. MADRS-S 36. 

Psykrapport 2.0

Idag: ångest (som vanligt). Klippt papper. Fått Apoteapaket.

Imorgon: träffa min psykdoktor. Nervös.

Medicinnyheter: fått Catapresan 75 mikrogram (tabletter) utskrivet mot ångest. Licensläkemedel. Bipacksedeln var på tyska!

Senaste MADRS-S: 24 poäng.

På repeat:

Jag o-orkar

Jag orkar inte mer.

säger jag

Samtidigt finns det inget annat alternativ (som jag vill välja)

Så det är bara att fortsätta orka.

(fastän jag inte orkar mer)

Orkar. Inte. Mer.

Helvetes jävla skit, vad mycket o-ork jag har då 💪💪

120 sekunder

Jag står ut

2 minuter 

i taget 

nu.

Hälsningar inifrån depressionen

Ingen sömn alls inatt. Det var jag och mörkret, den klibbiga värmen och ångest med alla hemska tankar en kan tänka sig.  Tankespiraler som alla leder ner i samma svarta återvändsgränd och sedan börjar om på nytt. Som om jag skulle hitta svaren som lindrar om jag bara tänker samma tankar EEEN GÅNG TILL🙄

Det har varit ett väldigt tufft år. Och förra året var ännu tuffare. Nu liksom klamrar jag mig fast vid resterna av livet, håller hårt, försöker dra mig upp och tillbaka från vad fan det nu är jag har hamnat i. –

  depression 

vidrigare och mer efterhängsen än någonsin.

Min livsleda och suicidalitet känns så rationella. 100% logiska. Mer logiska och sanna än någonsin! Men jag vet ju att jag förmodligen är ganska sjuk i mitt huvud, därför har jag en viss tvekan om tankarna verkligen är så himla rationella. Kanske har jag faktiskt fel. Plus att vanföreställningar verkar vara en del av den här depressionen.

Men. Jag försöker verkligen bli bättre. Det går långsamt framåt. Jag har världens bästa psykdoktor vid min sida också (ha flytt från landstingets psykiatri, btw). 

 Jag SKA hitta tillbaka till mitt liv, SKA, jag tänker fan inte snubbla på målsnöret såhär. Och det har faktiskt blivit bättre: förra sommaren hade jag inte bara tappat bort livet, jag hade helt tappat bort mig själv. Det som fanns kvar var ett skal. Helt tom. Det fanns inget glitter i mina ögon. Jag upplevde det som att allt som var jag hade försvunnit. 

Sedan började jag medicinera med Tegretol mot ångest oooooch började äta igen (mat är bra för oss människor), så kom jag successivt tillbaka. Det var rätt coolt. Att känna igen sin egen blick i spegelbilden igen.

Bra grejer alltså: Jag är inget tomt skal längre. Jag har klarat detta utan några inläggningar på psyket (sju år sedan sist nu😀). Jag bor i min egen lägenhet sedan två år tillbaka (oooooh😮🙌). Går fortfarande på komvux, förresten. De blir aldrig av med mig.

Så jag måste bara orka lite lite lite till och ta mig ur det här sabla avgrundshålet, för jag har inte gått såhär långt bara för att bli snuvad på konfektyren i slutet av tunneln (= ett okej, helst bra liv). 

Heja mig nu då, typ…



Mörkrädd is back (?)

Hej,

Är jag tillbaka nu? Jag vet inte. Men jag saknar den här bloggen… Min riktiga blogg. Mitt ursprung. Mitt bloggbarn. Här föddes fenomenet Mörkrädd med Stil…

Det har hänt så jävla mycket sedan sist. Vissa av er har följt mig på annat håll ,och jag har följt er, men jag har ändå tappat bort många som jag internetkände på Mörkräddtiden. Samt alla ni som smygläste men aldrig kommenterade 😉

Nu är det alltså dags för en ny mörkrädd era? 

BADA BOOOM!

*fyrverkerier*

*trumpeter*

Om ni fortfarande vill läsa, så klart. 

 

Det här är inget farväl!

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Jag har funderat på detta fram och tillbaka i över en månads tid, och har försökt sätta fingret på vad som känns fel, och kom på det idag: bloggen har fyllt sitt syfte. Den har hjälpt mig jättemycket under dessa år, men inte längre. Jag använde bloggen för att bearbeta vad jag har varit med om, och för att räta ut alla spretiga tankar så att jag skulle kunna tänka, men nu behöver jag inte det längre, inte på detta sätt – jag kommer behöva fortsätta att bearbeta och räta ut, men inte genom att skriva på en blogg.

Vad har då hänt under dessa två år som jag har bloggat? Det som förtjänar mest uppmärksamhet är att jag mår så otroligt mycket bättre. Mitt mående i maj 2012 och mitt mående nu, de går inte ens att jämföra. Jag har gått så många steg framåt. Det första året jag bloggade var det ständigt mörker, ständiga flashbacks från traumatiska händelser och en massa ångest var jag än tittade. Så är det inte längre. Och när jag mår dåligt nuförtiden så är det inte med samma djupa smärta, och inte med samma hopplösa känsla som jag hade förut – för jag vet att det snart blir bättre. Jag känner ett hopp som jag inte kände förut, och alla mina mål känns inte längre som att de ligger långt inne i en oöverskådlig framtid, utan de blir snart verklighet. Beroende på i vilken stad jag kommer att läsa till läkare så kan det bli så att jag om bara fyra år har min första patientkontakt ute på en klinik!

Åh livet, du kommer inte undan mig!

Å så kan jag ju berätta vad jag ska ha för mig inom den närmsta framtiden! I sommar ska jag och far åka på en liten bilturné runt om i Sverige och hälsa på hans tre farbröder. Till våren 2015 är det nästan bestämt att han och jag och min syster ska åka till Paris och titta på en utställning med David Bowies scenkläder (jag skiter högtidligt i Bowies kläder men jag vill till Paris! 😉 )

I höst ska läsa religion och svenska på Komvux.

Inom en överskådlig framtid ska jag också byta psykiatrimottagning. På landstingets öppenvård ser läkarna mig inte som någon som håller på att bli frisk, utan som någon som har varit sjuk (och nu då mår bättre, men ändå) De vägrar se vem jag är nu, min historia färgar dem alltför mycket, och detta leder till att de kränker mig gång på gång. Jag tänker inte längre ställa upp på det. De har gjort bort sig gång på gång i tio år och nu får de fortsätta utan mig 🙂

Ja, att sluta blogga handlar också om att göra min historia som sjuk till ett parallellt universum: det är precis här, men i ett annat lager av tiden. Jag kommer att påverkas av min historia resten av livet, på gott och ont, och med det inte sagt att den kommer att förstöra för och plåga mig. Men jag vill inte låta det sjuka ta all plats, och jag vill inte blogga om det.

Ni får hålla utkik efter min självbiografi också! Jag borde snart ha skrivit klart den och förläggare är ju redan fixad 🙂 Sedan 2007 har de olika versionerna gått under arbetsnamnet Hög på hunger, men nu har jag kommit på att Mörkrädd med stil är en jäkligt bra boktitel…

Tack för att jag har fått berätta om mitt liv, om hur jag mår, alla mina tankar, och tack för att ni har lyssnat, och dessutom skrivit hundratals och åter hundratals med snälla, kloka, peppande och hjärtevärmande kommentarer!

Jag har fått så många fina nya vänner genom bloggen, så jag är sannerligen glad över den där natten i maj 2012 när jag precis hade börjat med Abilify och inte kunde sova pga biverkningarna, och så bestämde jag mig för att starta en blogg…

Men tro inte att ni blir av med mig så lätt! Jag finns kvar på Twitter under namnet @haldolhead, jag kommer fortsätta lägga upp videor på min Youtube-kanal, och jag läser ju en massa av er läsares bloggar, jag kommer att fortsätta läsa och kommentera! Vill man mig nåt finns jag att nå på daktylogram@gmail.com

Jag önskar att jag kunde ge er alla en stor kram, ni är så fina allihopa, men det kan jag ju inte, så det får bli virtuella kramar ❤ Hejdå på er ❤

 

Livrädd utan stil

Det suger lite att vara jag just nu. Det här självmordet har liksom vänt upp och ner på själva livet som liv, och hela min världsbild. Jag domineras av: ifrågasätt allt, betvivla allt!

Drömmer mardrömmar också, de jag hade inatt tog priset! Först drömde jag om min vän som begick självmord, hela drömmen gick ut på att hon var starkt självmordsbenägen och jag försökte hindra henne från att ta livet av sig, genom hela drömmen fick jag jaga henne i olika hus, och över hela länet. En gång fick jag lyfta henne ur en snara. Men jag lyckades alltid rädda henne. Fruktansvärd dröm, stressande, men väldigt talande, ju. Kanske till och med en rätt naturlig dröm?

Den andra drömmen var nästan ännu mer hemsk. Jag och nån kompis (ingen jag vet vem det var) befann oss i ett litet rum i en lägenhet med två män som var som tagna ur ett avsnitt av Hannibal. De hade lagt min kompis i en säng, gett henne Citodon(!) och gav henne syrgas på mask(!) Sedan satte de en helvetesmaskin med en massa roterande knivblad på hennes mage. Hon gallskrek, så klart, men vi ska inte tala om det slafsande ljudet… Jag höll för öronen men det hördes igenom så jag flydde därifrån. När jag befann mig i trapphuset så vaknade jag. Sjuka jävla dröm! Var helt skakig när jag vaknade.

Just nu känner jag mig vilsen och rastlös och har en gnagande ångest. Saknad och tomhet. Frågor. Ska vandra ner till stan när mitt nytvättade hår har torkat. Köpa lite te och posta brev.

Ps. Tuck, jag håller på att skriva ett inlägg om dina frågor du ställde, har skrivit hälften nu 🙂 Det var ju rätt omfattande frågor, hehe.

Utanför orden, in i sanden

 

Awsome! Min näsa ser konstig ut. Ser den ut så i verkligheten??

Muffin+blå uggla=sant

 

 

 

Handmixer-monstret from hell

Asså… hur ska jag bota min handmixer-tvångstanke? Inte för att det är särskilt plågsamt att inte kunna använda en handmixer, men det vore ju ändå trevligt att kunna mixa saker som behöver mixas. Eeh. Jag får starka obehagskänslor bara av att titta på handmixern där den ligger i skåpet och ropar att jag ska köra den i handen… Patologiskt!

Jag tror att den där tvångstanken kommer sig ur min rädsla för mig själv. Inte att jag går och är rädd för mig själv jämt och ständigt, hur ska jag förklara… i många år levde jag utan några som helst spärrar, jag kunde göra vad som helst mot mig själv, och ibland blir jag fortfarande rädd för mig själv, även om jag har de där spärrarna nu. Spärrarna att man inte ska skada sig själv, det går ju emot hela naturen, eller nåt. Självbevarelsedrift. Men jag vet att allt är möjligt. Alla människor kan ju göra sånt, det är inga komplicerade saker, men de allra flesta vet med säkerhet att de aldrig skulle göra nåt sånt.

Förra året hade jag en period när jag var helt handikappande livrädd för mig själv. Jag kunde inte ens vara ensam hemma för jag var så skräckslagen att jag skulle upprepa en viss självskada som hände två gånger.

Vissa dagar låg jag blixtstilla i sängen och vågade inte röra ett finger av rädsla att jag skulle göra mig saker. Jag tror jag periodvis hamnade i ett nästan dissociativt tillstånd där jag inte riktigt kunde skilja på dåtid och nutid, och trodde att jag fortfarande var i den tiden då jag gjorde dumma saker mot mig själv. Eller att jag helt enkelt var i den situationen (i dåtiden, men för mig var det nutid) där jag genomförde en viss självskada, så då ”skulle” jag ju göra det, för så var historien. Jag hade gjort självskadan förut men jag hade ändå inte gjort den (än) och skulle alltså göra det. Som om jag befann på två, eller tre, platser i rumtiden samtidigt! Ja, det var verkligen knäppt.

Allt det där uppstod när jag just hade börjat i terapi och gick igenom min psykiatrihistoria. Det var oväntat att jag reagerade så starkt.

Men det där med att ligga helt stilla för att i ett fånigt drag försöka lugna min skräck inför självskador sket sig helt eftersom att jag blev besatt av tanken att bita av mig tungan XD Så jag låg i sängen i renaste panik över att göra det. Haha, såhär i efterhand kan jag skratta åt det, det var så bisarrt.

Den stackars handmixern verkar ha fått bli en symbol för min rädsla för att tappa kontrollen. Exponering a´la KBT kanske behövs? Jag kan ju börja med att hålla i den när elsladden inte är ikopplad. Ja, jag har att göra hela sommaren, med alla KBT- och sjukgymnastläxor jag har fått…

Jag vill bete mig som en vuxlig tvåbent kolbaserad varelse och mixa min rödbetssoppa själv!

Gott

 

Ganska ofarlig

Limbo

Igår kände jag mig mest bara vilsen och rastlös. Vankade omkring, satt på olika ställen i huset, vandrade som ett spöke som tagit fel väg. Tur att en kopp te bara är en vattenkokning bort, och att fluffiga fyrbenta vänner alltid vill sitta i ens knä.

A cup of tea is like a hug. Nästan.

Vandrade. Slöläste i EKG-boken. Ritade en kopp rykande te. Gick en vända i huset. Ritade ännu en kopp te. Drack en kopp te, och lite kaffe. Bar ut kaniner till utehagen och filmade dem. Gjorde iordning filmen, den blev söt. Flopsy rullade sig i sandhögen och rusade/skuttade omkring som en kalv på grönbete. Muffin var jag tvungen att ta in igen ganska fort, för han slutade aldrig att glufsa i sig gräs… var ju rädd att han skulle få ont i magen.

Hoppas att jag slipper vara vilse idag… det här självmordet har fått mig att börja tänka på en massa saker. Kanske inte så konstigt. Ifrågasätt allt! Allt som du någonsin har trott (och inte trott på!) Ifrågasätt allt runt omkring dig! Livet, världen, själen, döden. Kan inte låta bli att tänka på min egen död. Att det för några år sedan kunde ha varit jag som låg i en lista, fastän det inte hade varit meningen. Ja, en massa sånt reflekterar jag över…

Kaniner på grönbete

Piano piano, en ballad för Adeline…

Så var det dags igen… nu spelar jag Ballade Pour Adeline

På Mörkrädd Med Stils Youtube-kanal kan du lyssna på många fina pianostycken.

 

Var är du?

Jag får nog ta och sakta ner… inte springa runt i 666 km i timmen för att slippa känna. Inte rita tolv timmar i sträck för att stänga av allt. Oh, jag och mitt ständiga flyktbehov! Vad det än gäller, vad som än har hänt, vilken känsla det än är: FLY för ditt liv!

Begravningen… innan var jag ju så rädd för att se kistan, men när jag väl såg den så var det inte alls läskigt. Den var fin. Prästen höll ett väldigt vackert griftetal, det var mycket musik, både från CD och två gånger var det levande musik, fina sånger ackompanjerade av piano och gitarr. Det var en himskans massa människor där, säkert 100 personer. Hon är saknad, min vän ❤

Vi sjöng en väldigt fin psalm (tyvärr kunde jag inte sjunga med i någon av psalmerna eftersom att jag inte såg texten pga alla tårar)

Psalm 799
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu. Här är jag. Var är du?

Som en fjäril lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo,
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört, så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag. Var är du?

Buketten som jag lade på kistan. Förgätmigej… vilken blomma kan passa bättre? Hittade lite liljekonvaljer i trädgården också.

Efter akten, utanför kyrkan, träffade jag två personal från psykintensiven, och två från BUP-avdelningen. Guldkornen ❤ Även om jag ofta kritiserar psykiatrin så glömmer jag aldrig de personal som verkligen har valt rätt jobb.

Äh, den där psalmen får mig att gråta floder nu också, ser ju inte texten på skärmen. Måste snyta mig. Jävla jävla allt.

 

Tvångstankens kraft

Tjolahopp världen… solen skiner och alla är lyckliga!

Min ena farbror och hans fru är fortfarande kvar, de vill visst inte åka hem… de har typ flyttat in i vår husvagn, hehe. Men det är bara trevligt. Nu är de ute och besöker traktens sevärdheter! (lol) Jag lagar mat till alla, mätta hungriga magar. Rödbetssoppa med knaprig getostsallad. Dock så ska man mixa soppan med en sån där handmixer. Jag kan inte det, jag har hemska tvångstankar om att köra mig själv i handen med den. Det går bara inte.. kan inte…. så soppan stod omixad tills för tio sekunder sedan, nu hör jag att någon mixar där nere. Säkert min ömma moder!

Vad annars har hänt idag… jag har ritat heeeela dagen. Från klockan 02 till 14 (inte tänka!), sedan vila, sedan börja med maten. Men det var inga trevliga, snälla teckningar, så jag vill inte visa dem.

Nu ska jag gå och steka brödbitar och inte alls tänka på sorgliga saker (bort bort. allt är bra. SOLEN skiner)

Kistdekorationer i rosa, och okända gravstenar. Fan. Ta bort.

Åxaskand

Hah, jag har hittat en Oxascand! Jävlar va provocerad jag blir. Den ligger i en bokhylla och stirrar på mig. Eey, hur kan jag vara så besatt av benzo när det typ förstörde mitt liv?

Sidospår: jag gillar inte att det på varje sida i min journal, från psykjournal till urologmottagningsjournal står ”varning, ge inte bensodiazepiner. Har genomgått nertrappning” för det känns som att jag framstår som en missbrukare, men jag tog ju bara de doser jag var ordinerad. Dessutom skulle jag aldrig be om benzo, det kan jag lova. Ska se om inte den noteringen kan tas bort.

Tillbaka: den är bara på 5 mg så kommer nog inte känna ett dugg, förutom ett djupt självförakt över att jag sjönk så lågt att jag tog någon annans medicin.

Jo jo. Men provocerad blir jag. Det betyder ju inte att jag ska ta den.

Ska möjligen be någon att ta bort den… men då verkar det ju som att jag är överdrivet intresserad av den XD

Dålig mäducin för mörkrädda människor

Ljuset i slutet av tunneln är ett tåg

Ja kanske det.

Sådär ja, nu är släkten här 🙂 En del av den iallafall – två farbröder med tillhörande fruar, samt moster med man. Det är faktiskt lite smärtsamt att träffa min farbror som har cancer. Jag kommer att sakna honom så j*vla mycket. Han är en riktig buffel, brysk och så, men bakom den där fasaden så är han otroligt snäll. Och så känner jag väl att han tycker om mig också (fastän han såklart inte säger det, hehe). Nåväl, känns fint att de är här, förutom att…

…skrattschemat för tillställningar här hemma följs. Samma sak varje gång. Vid klockan 20 så har vinet flödat cirka två timmar och då sätter stora SKRATTMASKINEN igång. Alltså, de vrålar (vrålar, jag lovar) av skratt var 30:e sekund. Det är ju bra att de har roligt, vore värre om de bara satt och spökade, men jag håller fan på att bli galen XD. 37 timmar utan sömn, då är inte skrattmaskiner roliga. Tänk er då hur det blir när konjaken kommer fram runt 23…

Jävla alkohol. Varför kan vuxna människor (nästan) aldrig träffas utan att dricka det? Jag menar, om man bjuder hem folk och inte har alkohol att bjuda på så är det ju lika med socialt självmord. Om man inte tidigare har kommit överens om alkoholfri fest. Klart att det finns de som har alkoholfria fester, men det är ju mycket mer vanligt att ha alkohol.

Är vi så förstoppade att det är nästintill omöjligt att umgås en hel kväll utan att vara berusade? Ja, det är nog som jag skrev till min brevvän i England när jag berättade om midsommar med alla knepiga danser, och snaps, och fåntrattiga snapsvisor. ”Swedes may seem like a funny people, but without snaps we are sullen…”

Haha, för alltid kommer den tjejen se svenskar som tossiga lätt alkoholiserade tokar som hoppar som grodor runt  ”a pole dressed in leaves and flowers” och gör grodljud och sjunger ”little frogs, little frogs they are so funny to look at…” samt att vi jämt dricker snaps, blir glada, och sedan blir vi sura igen. Vilken fin representant för Sverige jag är.

Annan sak: Förut när jag stod ute på yttertrappan och rökte så fick jag ett starkt sug att skära mig. Jag fick exakt samma känsla som jag brukade ha på barnpsyk innan jag eventuellt skadade mig. Sedan kom jag på att förra gången farbröderna+fruar var här (2005) så stod jag på yttertrappan vid ungefär samma tid på dygnet, i maj, och hade just den där självskadekänslan, och så hittade jag en glasbit som jag tog med mig till avdelningen.

Så otroligt att hjärnan lyckas koppla ihop en nio år gammal känsla på en yttertrappa och sedan en händelse tre mil bort med nutiden och framkalla exakt samma känslor och tankar. Jag är faktiskt totalt fascinerad.

Ännu mer coolt är att jag för en stund sedan valde Marilyn Mansons skiva ”Lest we forget” på iPoden. Den lyssnar jag aldrig på, den ligger bara och tar upp minne i iPoden. Blev lite förvånad att jag hade lust att lyssna på den. Efter typ tjugo minuter kom jag på att jag lyssnade jättemycket på den skivan våren 2005, det är sannolikt att jag lyssnade på den just den kvällen. Det verkar som att mitt sinne återupprepar den där kvällen i maj 2005…

Nu: Theralen och Lergigan. Ska nog byta musik också!

Favoriten (fortfarande). Super-ego bitch, I’ve been evil awhile, muhaha.

Depolarisera mig. Och dig.

Begravningen var väldigt väldigt vacker. Smärtsam men ändå ljus. Jag har inte sovit på 30 timmar nu och snart kommer släkten hit, för 45 minuter sedan hade de 8 mil kvar. Då måste jag uppföra mig 😮 De kör nog snabbare än mina föräldrar, så på drygt en timme. Min mor kör 3 mil på 35 minuter, min far på 30.

Fantastico vilken adekvat information ni får -_-

Jag orkar inte skriva mer, men återkommer lite senare! Ville bara meddela att begravningen gick bra.

Oändlighetens konstanter

 Some new shit

 

Men det rätta uttrycket är ”wisdom begins in wonder”, sagt av Sokrates. Dock gillar jag oändligheten bättre, så jag modifierade citatet XD

För övrigt har jag inte mycket att säga. Min sömn är konstigare än vanligt, har under tre dygn sovit tio timmar. I morgon är det begravning, dessutom så kommer det släktingar på min pappas sida hit, långväga ifrån. De ska stanna hela helgen, fast inte bo just i vårt hus. Vi ska fira min far som har fyllt år. Såå, jag ska på begravning och sedan träffa min farbror som har obotlig cancer.

Nåväl, det blir ju trevligt ändå, det känns bara lite konstigt att han också inom en snar framtid kommer att begravas.

Mot oändligheten och vidare…

Allt bör betvivlas

Idag har jag varit hos psykologen. Han är väldigt bra, och väldigt snäll. Jag har analyserat mig själv lite, om varför jag känner ett sådant starkt motstånd och nästintill ångest över att gå till öppenvården, och har kommit fram till att det är dörrarna som är problemet. Dörrarna till personalens rum är som vanliga dörrar, men de andra är likadana som på psykkliniken. Såna där dörrar i metall, med en halvt frostad glasruta över halva, med metallnät i. Ljudet när dörrarna slås igen är det som triggar min ångest. Det ljudet hörde jag ju tiotals gånger varenda dag under alla år som jag var inlagd. Så jag påminns om psykavdelningar, maktlösheten där, och även om dörrarna på öppenvårdspsyk inte låses, så känns det känns som att jag inte kommer att komma ut. Inlåst igen. Vid varje besök på öppenvården så öppnar jag såna dörrar fyra gånger, och när jag sitter i väntrummet så går personal ut och in genom dörrarna, så att de slås igen med det avskyvärda inlåsningsljudet.

Psykologen sa att när han för första gången besökte psykkliniken (slutenvården) så slogs han av hur många dörrar det var intill avdelningarna (inte att det var fel med så många dörrar, utan han la märke till själva känslan de gav). En dörr, två dörrar, tre dörrar…alla öppnas med kod och/eller magnetkort. Han fick känslan av ett fängelse, och sa att personalen där nog inte tänkte på det. Aah, en psykolog som har förmågan att se ur ett patientperspektiv. Sådan personal är det inte gott om! Bästa psykologen jag har haft ❤

Vi pratade om en hel massa annat också (inte så mycket KBT, dock, hehe) och han kan, om man ska prata DBT-språk, validera mina känslor utan att det känns tillgjort. Det har jag upplevt mycket på psyk, personalen försöker bekräfta ens känslor och upplevelser men det känns som att de ger inlärda svar, något slags standard, som att de egentligen sitter och tänker på annat.

Så nu är jag inte rädd för att gå dit mer, förutom med dörrarna då 🙂 Nu vet jag att han inte är en sån som ser ner på patienter eller inte kan/vill förstå, jag var hemskt rädd för det första gången. Typ ännu en som trycker ner en, det skulle jag inte orka med.

Efter terapin gick jag på stan och köpte kläder till begravningen. Kom fram till att jag inte ville ha den randiga klänningen, den är prydlig, men är typ en fodralklänning, hehe. Vill inte ha tajta kläder på en begravning, vill kunna gömma mig i en stor tröja, så jag köpte en mörkblå prickig blus, den var bylsig men prydlig. Det kändes också på något sätt lite hedrande mot min vän att köpa särskilda kläder till hennes avsked.

Egentligen är det ju inte min vän som begravs. Det är hennes kropp som begravs. Trots att jag är så vetenskapligt inriktad, intellektualiserande och betraktar vår personlighet och alla känslor som kemi och elektricitet så tror jag ändå på själen. Den sitter inte i kroppen, är inte gjord av kemi, men den finns ändå inom oss. Själen är odödlig och hamnar någon annanstans när våra kroppar dör.

Men det känns ju lika hemskt ändå, att begrava min väns kropp, även om det ”bara” är kroppen. Vilket inte är så ”bara”…

Sailor Moooon min vän!

Glad musik som gör mig glad. Måste ju muntra upp mig. När jag var liten (12) tyckte jag väldigt mycket om att titta på Sailor Moon på tv. Det gick efter Pokemón på helgmornarna 🙂 Pikachu!!

Sailor Moon-introt på japanska! Sailor Moon min vän, ödet är dolt, går ej att se vad som väntar nu, står i stjärnorna…

難波Meleにて行われた「ししょう企画＠難波Mele vol.2」今年最後のししょう企画を楽しんで♪ Miho&shimaレコ発 …!!!

(random text som inte hör till ämnet)

Det gick inte så bra att muntra upp mig. Nu har jag nostalgitårar i ögonen. Månkristallkraft, förvandla mig!

 

In vita veri simile

Jag har inte gråtit över min vän på över en vecka. Jag har väl knappt varit ledsen! och tänkte att jag måste vara totalt kallsinnig som redan har sörjt färdigt. Men jag är ju inte kallsinnig, man kan aldrig sörja fel och idag trängde tårarna på när jag tänkte på min väns mamma. Herreherregud, det måste vara det värsta som kan hända en förälder, att förlora sitt barn. Det går ju helt emot naturen, om jag får uttrycka mig så krasst, för orden räcker inte till.

Min sorg går i vågor. Det verkar inte heller som att sorgen man får efter sina döda är likadan varje gång. Denna sorg är verkligen inte likadan som förra gången jag hade sorg. Den är så fysisk, jag är förvånad! I typ tio dagar har jag känt mig helt sjuk och febrig och har haft en tryckande huvudvärk, men jag har inte feber. Min mor, som har erfarenhet av sorg, är en bra källa till sorgekunskap. Hon sa att man kan känna sig fysiskt sjuk av sorg.

Kära nån… på fredag är begravningen. Jag vill inte se kistan! Kistor är hemska, de är overkliga för det ligger döda personer i dem (surprise). Ja, det är hemskt konstigt. Min vän, som skickade mig sms för bara en månad sedan och i högsta grad var levande, ligger i den kistan och är DÖD.

Hjärtat slår, RR frekvens 68, inga biljud. Elektrolyter diffunderar. Glukos omvandlas till ATP. Alveolerna faller in, expanderar. Vesikulära andningsljud. Allt tar slut på en sekund. Metabolismen avstannar. Rigor mortis. Så enkelt och så väldigt svårt.

Jag distraherar mig. Orkar inte riktigt tänka på detta hela tiden. Skriver en artikel på Wikipedia om Levofloxacin. Planerar att den ska bli jättelång. 

Jag kan inte tänka. Läser begravningsannonsen om och om igen.

När jag orkar ska jag gå till fotoaffären och ”framkalla” (vad kan det kallas?) alla digitala foton på min vän, och göra en fin minnesbok. En minnesbok! Du absurda värld in absurdum. Jag förstår dig inte!

Hospitaliserad

Igår morse när jag precis hade vaknat och gick ut för att röka my precious morgon-cigg så hade min mor redan skuttat ur sängen för länge sedan och höll på att böka i trädgårdslandet. Hon skulle visst binda upp någon blomma och frågade yrvakna mig om jag hade något litet snöre varpå jag grötigt svarade:

– Nä, sånt får jag inte ha.

Hehehe, när jag inte är riktigt vaken så tror jag visst fortfarande att jag är på psyk och inte får ha snören…

Faktiskt så har jag fortfarande en del såna där hospitaliserad-saker för mig ibland, även om det är mindre nu när det har gått ganska lång tid efter sista inläggningen. Men jag känner fortfarande ett starkt obehag av att vara på expeditionen på skolan, för jag får inte vara på expeditioner! (på psyk är det förbjudet).

Men nuförtiden så vågar jag i alla fall gå in på expeditionen, står inte utanför och pratar med läraren när vi ska ha typ betygssamtal…tills läraren sa åt mig att komma in och jag gick in med osäkra steg 🙂 Men nu har jag i alla fall lärt mig att jag får gå in på expeditionen. Jag är ändå rädd att få skäll…att nån sjuksköterska ska hoppa fram och säga åt mig att här får jag inte vara! Uuuut härifrån! Tvärtom så brukar jag ju få flera trevliga ”hej hej!” från lärare som jag inte ens känner.

Några minuter senare: NU kommer jag ihåg när jag började på folkhögskola ett halvår efter att jag hade blivit utskriven sista gången, jag vågade inte ens följa med min lärare in i klassrummet utan han fick säga åt mig att komma in, haha. Han tittade konstigt på mig…

En annan lärare där trodde att jag var lärare och frågade om jag ville ha kaffe XD Jag blev inte långvarig på den skolan, men det är en annan historia!

Flakers gonna flake!

Nedrans sömn, kom till mamma nu! Känner mig helt förstörd. Som alltid när jag inte har sovit på mer än ett dygn så har jag irriterande fraser som upprepas i skallen. Kvällens fantastiska fras: flakers gonna flake. En ny version av haters gonna hate, om någon missade det 😛 En ”flaker” är någon i en swap – alltså när man är ett gäng spridd över världen som skickar saker till varandra, på ett bestämt tema – som gått med i swappen bara för att få gratis grejer, och skickar inget till de andra. Alla hatar flakers.

Triggervarning nu…

Flakers gonna flake på repeat samt en ytterst obehaglig scen som spelas upp i mitt inre gång på gång. Mitt blod som sprutar över väggen och så extravaket som skriker ”NEJ” och kastar sig över mig och trycker sina händer om min arm.

Jo, mysigt att se när man ska sova! Jag kanske ska dricka lite vin. Imiglykos, tror jag det heter. Fast med kvällens tema i tankarna så är väl lite whiskey lämpligt: Devil´s Cut har vi en hel flaska av, mohahaha. Nä, nu var jag dum ju… Och svamlar som tusan. Åhhå jag har fått en massa fina kommentarer som jag inte har svarat på än, och jag vill ju svara ordentligt på alla, så jag gör det imorgon när jag är pigg ❤ Oartigt av mig att svara så sent…

Uppdatering om kabelrännan: pappa sågade upp den på egen hand. Jag är rädd för vinkelslipar, alla sorters eldrivna sågar är hemska. Träslöjden i mellanstadiet var kul, men sågarna var en pina! Blev ju inte bättre när vi fick en träslöjslärare som när han själv var elev på skolan hade sågat av sig ett av fingrarna, just på en av sågarna i vår sal!!!

Trevlig sak: fick hem SD:s röstkort idag (röstkort, heter det det?) Det ligger redan i ett kuvert med adressen tillbaka till SD, frankerat och klart, redo att postas. Kunde ju inte låta bli att klistra fast ett klistermärke på brevet, en flinande smiley…

Sov sött, flakers!

Världen är en datorsimulering. Såklart!

 

Ååååååh jag tror jag smäller av! Jag har ju ständigt tankar om att denna värld/mitt liv är en datorsimulering, och här har vi beviset! (eller i alla fall likasinnade…)

Are you living in a computer simulation? (länk till hela artikeln)

Annan artikel: The Simulation Argument: Why the Probability that You Are Living in a Matrix is Quite High

Massor av artiklar i ämnet

Jag hittade till den sidan när jag spelade spelet ”The End”. I början så går jorden under och så hamnar man i limbo. Märkligaste spelet någonsin. Väldigt filosofiskt, dessutom börjar man ifrågasätta sin omvärld. Och sig själv. Och sin egen existens…

En del tror att CIA manipulerar vädret, jag misstänker att jag är en karaktär i ett typ The Sims-spel som utomjordingar har skapat. Jag tycker att utomjordingarna ska ta bort de där överljudsflygplanen ur spelet! De flyger över vårt hus lite nu och då och jag får ont i öronen av oväsendet från den där jäkla trasiga ljudvallen 😦 De vanliga flygplanen kan jag stå ut med. Men varför flyger de här? Vad är det för sorts plan? Nån som har snott ett gammalt Tupolev Tu-144 och susar med på sin fritid? Vem flyger? Det är säkert någon överläkare, de ska jämt ta flygcertifikat och stila!

Irriterande att aldrig se överljudsflygplanen heller, jag spanar och spanar men ljudet kommer ju efter det att flygplanet har flugit förbi XD Förutom dem så flyger det ibland förbi vanliga flygplan, de flyger lågt! Jag blir nervös. Ett av dem verkar vara ett litet flygplan, jag är väldigt säker att en överläkare flyger det. Eller en docent i kvalitativ rekommendationsräkning. Helikoptrar är mer spännande, de låter så mysigt.

 

Träullens återkomst

Jag fick ännu ett sms från Marknadsinsikt, likadant som innan: ”om det var riksdagsval idag vilket parti skulle du rösta på?” Deras stordator fick väl spunk när jag svarade ”Kaninpartiet”, det var ju inget alternativ. Jag svarade inte på sms:et den här gången, jag tror att jag kommer att få ett sådant sms gång på gång om jag inte svarar ett av alternativen… Men jag uppmanar alla läsare att rösta fluffigt i riksdagsvalet!

”Jag vill att alla ska vara snälla mot varandra”. Det vill jag också. Muffin är klok, och snäll rakt igenom. Flopsy är också snäll, men ganska så hysterisk. När Muffin tigger äpple så sätter han sina tassar mot ens ben och tittar längtansfullt på en. Flopsy rusar i 200 km/timme upp i soffan och upp i ens knä och hoppar jämfota efter äpplet som man håller i sin arma hand och försöker äta på…

Tunnelfluff, år 2012. På denna bild tror jag att han vilar efter att ha dragit upp en stor tuss hö på huvudet och sprungit runt med (höet hamnar över hela mattan, roligt!) Det gör han lite nu och då. Nu har han en zebrarandig tunnel att fluffa i, den är mycket finare än den här tråkiga grå.

Vad har jag för mig nuförtiden då? XD Eh, ingenting särskilt. En del saker, kanske. Förutom begravningstankar och förberedelser så skriver jag en dikt då och då, eller ligger i sängen under my precious sjukhusfilt och lyssnar på världens tråkigaste ljudbok – Skumtimmen av Johan Theorin. Alltså, hans Sankta Psyko var ju fantastisk, så jag är besviken.

Jag vet inte riktigt vad för spännande jag ska berätta om mitt liv just nu, hehe. Jag är mest trött och tråkig.

Men idag måste jag vara pigg en stund: ska bistå min far då han sågar med vinkelslip. Jag får hålla vattenslangen 😛 Jo, han har fyllt år i veckan och blev firad av typ varenda människa i företaget han jobbar på på kärnkraftverket, och flera saker var ganska udda… Bland annat har några av hans kollegor svetsat in en spritflaska i en kabelränna (det finns kilometer efter kilometer med kabelrännor på kärnkraftverket, det är rännor där kablar ligger. Min far ägnade typ tre år åt att dra sådana innan han avancerade uppåt i graderna).

Sedan har hans buskollegor tryckt in en massa träull i kabelrännan, samt svetsat fast alla bultar, så den enda vägen in till spritflaskan är vinkelslip… Då kan det flyga gnistor, träull brinner bra… så jag och far ska dränka in hela härligheten med vatten och så får jag stå beredd med vattenslangen ifall att olyckan skulle vara framme! Givetvis håller vi till utomhus, på en asfaltsplan.

Visst är den fin! (och jättetung) På baksidan har tokstollarna svetsat in min fars namn. Vettef*n hur de har gjort, men träullen är så hårt packad att vi inte får ut den 😦

 

Tids nog får min far sin spritflaska. Det kluckar där inne! Nej, på hans jobb ger man aldrig bort vin, jag lovar. Jag slår vad om att det är whiskey som gömmer sig bakom träullen! Hoppas att det är Famous Grouse, mmm….

Ett dåligt skämt?

Min väns dödsannons har varit i tidningen nu. Den kändes absurd att läsa, som ett urbota dåligt skämt. Inte för att annonsen var dålig, den var fin, men… ska jag gå på en begravning där min vän kommer att ligga i kistan? Livet, du måste skämta! Ja, allt känns fortfarande overkligt. Oförståeligt.

 

Courage

För några dagar sedan när jag kom upp ur det svarta hålet av hemska tankar och ångest, så kom ett nytt stadium i sorgen: den enorma tröttheten. Den blir bara värre för var dag. Tröttheten känns exakt som neuroleptika-trötthet! Zyprexa, rättare sagt. Varje neuroleptika har sin egen trötthet… Zyprexa har en sugande känsla av utmattning i varenda muskelfiber i kroppen. Så kan jag piggna till någon timme ibland, och sedan är den tillbaka. Frustrerande, jag som avskyr att vila… men nu gör jag det, för en gångs skull, jag tänker att det nog är viktigt. Varje stadium i sorgen, och varje fas, är viktigt att inte fly ifrån. Ska man kunna bearbeta och läka ihop så får man inte fly.

Så… jag kommer att förlänga min studieperiod för historiakursen. Det går bara inte att göra skolarbete, jag kommer aldrig att hinna klart i tid, och den enorma stressen inför det är inte bra att ha. Och inte nödvändig heller – det är inga problem med att förlänga studieperioden med en termin på Komvux. Så jag kommer att lämna in mina återstående två arbeten i början av nästa termin, och få mitt betyg då. Jag har alltså inte hoppat av kursen. Det känns bra att ha gjort så – äntligen lyssnar jag på min kropp och mitt psyke! För ett år sedan skulle jag ha sprungit på i hundra kilometer i timmen, och sedan kraschat och gått bakåt i min utveckling mot friskhet – en massa saker går förlorade, saker som jag måste erövra igen.

Åt helvete med alla psykläkare och personal som i 10 års tid har präntat in i mig att jag måste pushas, knuffas på. De kunde heller inte lära sig vad som hände när de inte lyssnade på mig, när jag sa att jag inte orkade vissa saker. I perioder fick de för sig att jag skulle bli frisk om de bara inte lyssnade på mig, pusha mig. På BUP slutade det alltid på samma sätt – jag kunde tvinga mig själv till det som personal och läkare tyckte att jag skulle, i typ två månader gick det bra. Sedan tog orken slut, det gick så fort att ingen riktigt förstod vad som hände. Jag blev apatisk, så apatisk och okontaktbar att de tillslut fick sondmata mig. Jag önskar att de hade lyssnat på mig och mina föräldrar. Det hade sparats många djupdykningar rakt ner i asfalten.

Min psykläkare som jag har nu tycker också att jag måste pushas. Säger han så nästa gång vi träffas kommer han att få smaka på en verbal storm av piskor.

Jag skriver många dikter om döden just nu. ”Nyckelpigan” kommenterade om olika behov som man får i sorg. Just nu är dikter mitt behov. En del är väldigt hemska. Kanske stötande. Jag behåller de flesta dikter för mig själv.

Men jag har en dikt som jag skrev för länge sedan, den är hoppfull och passar bra nu, när man behöver hopp. Här en en del av den:

så nu står du här
iklädd endast förtröstan till det som bär dig
mörkret vänder lyckan
men lyckan strävar efter ljuset
det ljus du kan se om du öppnar ögonen
låt dig inte skrämmas av mörkret
det blir så mycket tätare då

Statsminister Muffin

Det känns som att jag har kommit upp ur helvetet nu. Jag har fortfarande samma sorg, men är i alla fall inte nere på bottnen och krälar och har en massa dumma tankar.

Fick ett sms från Marknadsinsikt: ”Om det vore riksdagsval idag vilket parti skulle du rösta på?” och så alla bokstäver för partierna. Aah, jag hatar sånt där lika mycket som jag hatar telefonförsäljare (parasiter). Men jag svarade iallafall på sms:et: ”Kaninpartiet”.

Marknadsinsikt får skylla sig själva, herrar ledare tyckas i mycket stor utsträckning ha tappat kontrollen över den ande som de har framsvurit, och de skynda sig nu förskräckta taga avstånd, när Mörkrädd som fått revoltens gift i sina ådror, börja ställa till spektakel på obekväma tidpunkter och lite för mycket på egen hand. Marknadsinsikt, som med sitt sms har utfört det grundläggande hetsarbetet i mitt sinne ha ett oerhört ansvar. Det råder ingen tvekan om att det ligger politik bakom det hela!

 

(Om det sista stycket ovan: ungefär så, lite ihopklippt av mig, och såklart utan orden Marknadsinsikt, sms och Mörkrädd, stod det i ledaren i Göteborgs Morgonpost den 7:e maj 1917. Tycker att de skrev så coolt i tidningarna förr i tiden).

Har varit lite knäppare än vanligt hela dagen. Jag har skrivit till Adlibris och bett om bidrag till en iPod Touch, men det är en lång och bitter fejd bakom det, orkar inte skriva om det nu, skriver senare. Adlibris hava verkligen tappat kontrollen över den ande de har framsvurit!

Mörkret faller uppåt

Jag är så vansinnigt j*vla trött att jag förtvinar. Mental atrofi. Och jag kan inte somna! Minns inte hur länge jag har varit vaken, döööh?

Har gått förbi stadiet då jag bara vill dö, och kommit till hyperakusin – förstärkt hörsel. Mycket mysigt när någon t.ex. prasslar med påsar, påsprassel är det dödstraff på! Min egen andning låter som ett vattenfall…

Och även: tankeupprepning. Yey! Dagens ord: primär skleroserande kolangit. Kära nån, det ordet verkar återkomma. Minns just nu inte vad det är, men det är nog någon sjukdom i gallan. Bakterietillväxt? Ååååh.

Det är ju ganska roligt med upprepningen en sisådär tio minuter, men efter två timmar bli man för fasiken alldeles növvlig i kanterna. *knack knack på dörren* ”Come in, I´m already disturbed!”

Meh. Ska försöka lägga mig i sängen igen nu. Wish me good luck! *wink wink* XD

❤ ❤ ❤ Svampbob ❤ ❤ ❤

Osäkerhetsprincipen

Min mor och jag pratade om begravningar igår. Jag som funderar så mycket på döden har missat något centralt: begravningsfakta! Men nu vet jag att man kan ha med sig en handbukett. Lustig tanke jag fick: ”jag vill inte ha rosor för det ser så begravningsaktigt ut”… Undrar om de har förgätmigej eller blåklint i blomsteraffären än. Fast vi har jättemycket blommor i trädgården, jag har just varit ute och inspekterat och hittat några som jag kan ha i handbuketten, små nätta blommor som är vita/gula, och så blå och rosa.

Och nu vet jag också att ibland så är det, vad kallas det? man samlas efter begravningen och äter något, eller fikar, och då kan man behöva anmäla det till begravningsbyrån innan så att de vet hur många som kommer (hur mycket fika de ska ta dit), samt att den tillställningen kan bli väldigt fin, ja man kan till och med skratta. Och så berättade min mor att hennes farmor efter en del begravningar kunde säga ”ja, det var en trevlig begravning!” (!)

En begravning kanske inte enbart behöver vara tårar och smärta. Det är ju inte lag på det. Det är tillåtet att skratta på begravningar, men man får ju välja sina tillfällen så att det inte blir fel…

Tyvärr, hm, så har jag ett problem där. När något är riktigt jävligt och bara för mycket hemskt så skrattar jag… Inte för att jag tycker att något är roligt, men det kan bli en helt paradoxal reaktion där jag skrattar istället för att gråta. Jag hoppas verkligen inte att det händer, men om det händer så kan jag ju begrava ansiktet i händerna så att det ser ut som att jag gråter (det gör jag ju inombords).

Har ni också tänkt på att skratt kan låta väldigt likt gråt?

Förra året hade jag en period där jag om jag började skratta så skrattade jag helt överdrivet länge (längre än vad situationen tålde) och så gick skrattet över i gråt. Det blev konstig stämning då, minst sagt, men märkligt var att det var väldigt svårt att urskilja när skrattet övergick i gråt, för de lät så lika. Tur att detta bara hände hemma.

 

Jag försöker förstå döden med hjälp av kvantfysik. Det kan lyckas! inbillar jag mig. Alla dessa jävla frågetecken som har uppstått, de tär på mig. Villade bort mig till en text om Big Chill, en teori om universums framtid (död). I Förfallets Era, som kommer inträffa 10^14 år efter Big Bang, så sker detta:

”Svarta hål suger sakta i sig mycket av den kvarstående materian som stjärnor kan skapas av, och resten späds ut för mycket för att nya stjärnor ska kunna skapas. De största stjärnorna bränner ut sitt bränsle först, medan de mindre stjärnorna fortsätter brinna en lång tid efter det att nya stjärnor inte kan bildas.”

Tyckte det lät vackert, om man läser det som en text om livet och döden. Vi är alla stjärnor… själv kommer jag förmodligen att bli en röd dvärg tillslut ^^ Jimmie Åkesson är ett svart hål!

 

För konstighetens skull

Livet är så konstigt (surprise!) och det är nåt konstigt med friheten…

Mellan V1 och V2

ett kolloidalt tryck över bröstkorgen
P-vågorna slår in mot sternum
arytmiskt dansar jag rakt igenom skiljeväggar
droppkammaren
är mitt bo

vi hade aktionspotential nog att knyta upp sinusknutan
men ditt nodala slag mot livet förvandlade triage till 0-HLR
du öppnar segelklaffarna för gott
och min laterala längtan
går på rutin
utflödesobstruktionen
mellan vitt och svart

om du vill ses nångång
så finns jag mellan V1 och V2

Kan du inte byta liv, byt kanal

Jag känner mig som ett vandrande sår. Allt gör så ont, tillvaron, verkligheten, känslorna, tankarna, verkligheten verkligheten. Helt…knäckt. Jag har förbjudna tankar och det är jobbigt. Haha, jag känner mig fortfarande helt förvånad… plötsligt hamnade jag på bottnen av ett svart hål och fattar verkligen inte vad som hände. Kan inte ta in det som har hänt. Jag tänker att när jag får se kistan så kanske jag förstår att det faktiskt har hänt, men jag vill inte förstå. Vill inte att det ska bli verkligt. Vill helst leva i förnekelse.

Dessutom har jag magiskt tänkande. Det får jag alltid när någon har dött. Senaste gången var när mitt marsvin Puff dog. Natten innan han dog så var jag vaken och bakade en äppelkaka, den var natten mot en torsdag och klockan var 02. Sedan när han hade dött så trodde jag att han skulle komma tillbaka om jag bakade äppelkakan igen klockan 02 på en torsdagsnatt. Alltså, på fullt allvar trodde jag det. Sedan hade jag en del annat också som jag trodde gjorde att han dog, saker som jag hade sagt, och så.

Detta är väl en form av förnekelse, och jag typ köpslår med döden. Alla vill till himlen och åka limousine. Fan.

Jag tror inte att svarta hål har bottnar, och vissa fysiker anser att svarta hål mynnar ut i ett vitt hål i ett annat universum. Så om jag bara sitter här i det svarta hålet tillräckligt länge så kanske jag kommer ut i det vita hålet.

Saker som erbjuder tröst: lyssna på musik (särskilt Kent), spela piano, pyssla, gosa med lurviga fyrbenta vänner, alla fina människor som stöttar mig.

Rymning

Det finns en hel del homofober i min närhet (vem har inte det?) En av dem klagade för några år sedan på att bögarna har tagit över hela schlagerfestivalen (”var kommer alla ifrån??”) Ja, nu har ju intergender och drag inget med sexuell läggning att göra, men jag myser när jag tänker på hur denna människa måste ha gått i taket när Conchita Wurst vann hela ESC. In your face, homofobiker! Igår kväll vann mångfalden och acceptansen, hatet och föraktet förlorade.

Ägde hela ESC

 

Så blev det lite konstigt för jag grät för att min vän aldrig mer kommer att titta på ESC. Hon tyckte inte ens om ESC.

Imorse rymde Muffin från sin bur. Buskanin.

Förlustkris

Denna trötthet! Psykisk och fysisk. Blir man trött av sorg? Det heter ju sorgearbete, och att arbeta dygnet runt är ju rätt utmattande. Det känns inte ens som att jag vilar när jag sover.

Idag har jag gjort julkort och räddat sniglar, gjorde samma saker igår. Det regnar varje dag och då kryper sniglarna fram, helst av allt på stengångarna i trädgården och där lever de farligt. Stora fötter klampar omkring och krossar lätt ett snigelskal. Jag räddar det som räddas kan. Allt som var vitt blev svart.

Livet fortsätter men det känns som att någon har tryckt på pausknappen, stoppat in mig en luddig bubbla av tidlöshet. Pausknappen trycktes in den sjätte maj klockan 06:47. Då klickade jag mig in på lokaltidningens hemsida för att se om Missing People hade sökt eller skulle söka mer efter min vän. Jag möttes av stora, svarta bokstäver över förstasidan: försvunnen kvinna hittad död. 

-pausknappen trycktes in-

Stirrade på skärmen i flera minuter, men grät knappt.

Artikeln hade publicerats endast 27 minuter tidigare. Jag minns alla klockslag men en massa andra saker som egentligen är viktigare har jag glömt? Vissa saker är suddiga, andra är glasklara.

07:38 sms:ade jag min pappa som var på jobbet. Skrev vad som hade hänt. 08:10 ringde han mig. Han grät. Jag grät nästan inte alls. Så jag pratade ju faktiskt med någon om det, jag skrev i mitt inlägg på förmiddagen den sjätte maj att jag inte hade gjort det. Jag tänkte inte så klart då.

Sedan gick jag genom dimmorna i timmar. Kände egentligen ingenting, förutom ett hål i bröstkorgen där livet och all glädje hade sugits in. Jag skakade och huden brände, men inte många tårar föll. Klockan 14.00 drogs proppen ur och jag började fatta vad som hade hänt. Ett helt paket näsdukar gick åt.

Jag kommer inte ihåg när min väns födelsedag är. Det har jag alltid vetat! Jag visste några dagar innan hon blev hittad, för jag funderade över vad hon skulle få i present. Lösenordet till min dator glömmer jag hela tiden, fastän jag har skrivit in det hundratals gånger tidigare. Någon frågade mig om mitt mobilnummer – det var blankt i huvudet.

Men alla klockslag minns jag. Märkliga märkliga alltihop. Jag väntar på att vakna upp, för det här måste vara en riktigt sjuk dröm. Jag drömmer ju så mycket konstigt jämt, men den här drömmen tar priset.

–

Jag har en traumatisk kris – en förlustkris. Fas 2: reaktionsfasen. Den kan vara i veckor eller månader, men givetvis finns det ingen användarmanual som ser till att det alltid är så. Reaktionsfasen kan vara i år, också. Det finns inga regler för sorg. Så klart. Det jag upplever är vanliga reaktioner, och jag är beredd på att jag kan få känslor av skuld eller ilska. Eller annat. Sorgen är inte statisk, inte heller reaktionsfasen. Och det finns inga tydliga gränser mellan de olika faserna, man kan vara i bearbetningsfasen och reaktionsfasen samtidigt, växla mellan dem.

Ja, det hjälper mig att tänka såhär, att veta att det jag känner inte är konstigt, att veta att sorgen måste få ta sin tid, jag kan inte skynda eller hasta fram. Nästa fas i sorgearbetet kommer när jag är redo, varken förr eller senare, och nu ska vara nu och inte sedan.

Nu: Allt gör så jävla ont.

 

Livets stora cirkel

Den där konversationen i Lejonkungen, mellan Simba och Mofasa, är tänkvärd. Simba frågar vad som händer när man dör: ”När vi dör blir våra kroppar till gräs, och antiloper äter gräs. På så vis hör vi alla ihop i livets stora cirkel”.

På mitt marsvins grav har det börjat växa en rosenbuske, den har spridit sig från rabatten intill. Min lille Puff blev en rosa ros. Det är fint att tänka på. Egentligen är liv som energi, den kan aldrig förstöras utan ändrar bara form. Humlorna och bina polinerar Puff-rosorna, och använder Puff-pollen för att polinera andra blommor. I och med fotosyntesen släpper rosorna ut syre som vi människor och djur använder i vår cellandning, och så andas vi ut koldioxid så att Puff-rosen kan leva och ge oss mer syre. Små insekter och larver äter på Puff-rosen, och fåglarna och spindlarna (usch) äter insekter och larver, osv osv.

”Vi hör alla ihop i livets stora cirkel” är bland det mest kloka som har sagts på film. Särskilt i en tecknad film.

Min vän kommer egentligen aldrig att försvinna från jorden, utan går in i livets stora cirkel. Det är trösterikt.

De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg

Det är tungt just nu. Mörkt, det gör så ont. Jag har förbjudna tankar, men det är bara tankar och kommer så förbli.

Allt jag vill är att terminen ska ta slut. Så trött, psykiskt och fysiskt. Jag orkar inte göra skoluppgifter, orkar inte tänka, men jag får orka ändå. Det är bara 23 dagar kvar, sedan kan jag ligga i sängen hela dagarna. Inte i flera veckor, men ett tag.

Nu vet jag när begravningen blir, på ett ungefär. Inte helt bestämt än. Jag har inte varit på begravning sedan jag var nio. Femton år sedan. Hade hoppats på att det skulle bli fler år emellan. Min fjärde begravning blir det.

Jag vet visst inte så mycket om begravningar. Vem det är som ser till att begravningen blir som de anhöriga vill ha den? Planerar de anhöriga upplägget med begravningsbyrån, som meddelar prästen, eller pratar anhöriga direkt med prästen?

Ligger alla döda människor på bårhuset på sjukhuset ”från början”, och när flyttas de isåfall över till begravningsbyråns kylrum? Har alla begravningsbyråer kylrum?

Jag får nog se om de där tv-programmen om döden och döendet som sändes på SVT förra året finns kvar på programbiblioteket. De var väldigt bra.

Döden… Memento vivere – kom ihåg att leva.

Din förberedelse har börjat, mera hinner ingen.

Alla dessa frågor utan svar

Varför känner man sorg när någon har dött? Ur ett evolutionsperspektiv, alltså? Jag kan komma på evolutionsorsaken till alla känslor utom ledsamhet och sorg. Och jag vet inte heller varför det rinner tårar när man är ledsen, vad som är meningen med det.

Det kanske låter kallt av mig. Ja. Jag menar det inte så.

Jag tror att jag tror att min sorg blir lättare att hantera om jag förstår varför jag känner. Så dumt av mig. Jag vill ha svar, men frågorna som jag egentligen vill ha svar på kommer jag aldrig att få möjlighet att ställa. Vissa frågor kommer alltid att sakna svar, jag söker svar på andra frågor för att kompensera. Möjligt? Nej.

En fråga har fått svar, i alla fall. Hur hon blev hittad. Det känns inte ett dugg bättre för att jag vet det, men jag trodde att det skulle kännas bättre. Det enda som hände var att det väcktes fler frågor. Som det där monstret i Hercules. När man hugger av ett huvud så växer ut två nya, hugger man av dem växer det ut fyra… Ett hopplöst uppdrag och det enda som kommer att underlätta för en är att aldrig börja hugga.

När det är riktigt tyst så hör jag min väns mamma gråta, ett slags gråt som jag aldrig någonsin har hört förut. Jag har aldrig hört hennes gråt, ändå hör jag den. Som ett mellanting mellan ett skrik och en inandning.

Gå inte

Nu har jag köpt de två lokaltidningar som dödsannonsen borde stå i. Jag tror inte att den redan står i tidningen, men jag klarar verkligen av att titta efter. Jag har rört vid tidningen och tänkt kolla, men jag kan inte. Tänk om den står där? Jag vill inte se. Jag vill inte se namnet, födelse- och dödsdatum, begravningsdatum, nej nej nej. Inte begravning. Inte se kistan.

I morse tänkte jag skicka ett sms till min vän och fråga hur hon mår, när jag insåg att hon ju inte finns mer.

Och så röstbrevlådan som jag ringer till. ”…kan inte ta emot ditt samtal.”

Nej. Det är ju det du inte kan. Och det känns så absurt att höra det! För det låter så normalt! För man kan ju ibland inte ta emot ett samtal, då möts man av röstbrevlådan och så spelar man in ett meddelande och så ringer personen upp. Helt normalt, inget konstigt med det.

Men allt är konstigt och inget är normalt.