Extrapyramidala plågor

Det du är allra mest rädd för att skriva.

Skriv det.

Var det en poet jag minns ej namnet på som skrev. Men jag skriver det aldrig, för jag är rädd. Som om himlen skulle vändas ut och in och implodera i mitt huvud och lämna allting öde, panikslaget och kargt, om det sattes i ord. Det där är ju faktiskt inte något hemskt eller konstigt eller farligt, och att skriva om det förändrar ingenting.

Men istället för att skriva försöker jag att döda tanken inuti mig. Jag vill inte ha med det där att göra…det är för mycket att bearbeta, för stort för att acceptera, men för genomgripande för att gömmas undan. Fan vad ont det gör. För mycket förändring och framtid och kanske fula, förbjudna känslor. Mindervärdeskomplex och gudskomplex – på samma gång?

Någon gång måste jag skriva. Kanske är det inte alls så hemskt när orden väl har lagts tillrätta utanför mig. Kanske är det allra mest plågsamt för att orden tvingas vara kvar inuti.

Status: myrkrypningar i hela kroppen och en känsla av att drunkna. Sorterat tvätt, delat dosett och tittat på en bok. Pratat i telefon med psykiater. Det finns tydligen hopp om bot och bättring men det kommer att ta tiiiid. Mer tid än vi trodde. Trist. MADRS-S 36. 

Mörkrädd is back (?)

Hej,

Är jag tillbaka nu? Jag vet inte. Men jag saknar den här bloggen… Min riktiga blogg. Mitt ursprung. Mitt bloggbarn. Här föddes fenomenet Mörkrädd med Stil…

Det har hänt så jävla mycket sedan sist. Vissa av er har följt mig på annat håll ,och jag har följt er, men jag har ändå tappat bort många som jag internetkände på Mörkräddtiden. Samt alla ni som smygläste men aldrig kommenterade 😉

Nu är det alltså dags för en ny mörkrädd era? 

BADA BOOOM!

*fyrverkerier*

*trumpeter*

Om ni fortfarande vill läsa, så klart. 

 

Utanför orden, in i sanden

 

Awsome! Min näsa ser konstig ut. Ser den ut så i verkligheten??

Muffin+blå uggla=sant

 

 

 

Limbo

Igår kände jag mig mest bara vilsen och rastlös. Vankade omkring, satt på olika ställen i huset, vandrade som ett spöke som tagit fel väg. Tur att en kopp te bara är en vattenkokning bort, och att fluffiga fyrbenta vänner alltid vill sitta i ens knä.

A cup of tea is like a hug. Nästan.

Vandrade. Slöläste i EKG-boken. Ritade en kopp rykande te. Gick en vända i huset. Ritade ännu en kopp te. Drack en kopp te, och lite kaffe. Bar ut kaniner till utehagen och filmade dem. Gjorde iordning filmen, den blev söt. Flopsy rullade sig i sandhögen och rusade/skuttade omkring som en kalv på grönbete. Muffin var jag tvungen att ta in igen ganska fort, för han slutade aldrig att glufsa i sig gräs… var ju rädd att han skulle få ont i magen.

Hoppas att jag slipper vara vilse idag… det här självmordet har fått mig att börja tänka på en massa saker. Kanske inte så konstigt. Ifrågasätt allt! Allt som du någonsin har trott (och inte trott på!) Ifrågasätt allt runt omkring dig! Livet, världen, själen, döden. Kan inte låta bli att tänka på min egen död. Att det för några år sedan kunde ha varit jag som låg i en lista, fastän det inte hade varit meningen. Ja, en massa sånt reflekterar jag över…

Kaniner på grönbete

Flakers gonna flake!

Nedrans sömn, kom till mamma nu! Känner mig helt förstörd. Som alltid när jag inte har sovit på mer än ett dygn så har jag irriterande fraser som upprepas i skallen. Kvällens fantastiska fras: flakers gonna flake. En ny version av haters gonna hate, om någon missade det 😛 En ”flaker” är någon i en swap – alltså när man är ett gäng spridd över världen som skickar saker till varandra, på ett bestämt tema – som gått med i swappen bara för att få gratis grejer, och skickar inget till de andra. Alla hatar flakers.

Triggervarning nu…

Flakers gonna flake på repeat samt en ytterst obehaglig scen som spelas upp i mitt inre gång på gång. Mitt blod som sprutar över väggen och så extravaket som skriker ”NEJ” och kastar sig över mig och trycker sina händer om min arm.

Jo, mysigt att se när man ska sova! Jag kanske ska dricka lite vin. Imiglykos, tror jag det heter. Fast med kvällens tema i tankarna så är väl lite whiskey lämpligt: Devil´s Cut har vi en hel flaska av, mohahaha. Nä, nu var jag dum ju… Och svamlar som tusan. Åhhå jag har fått en massa fina kommentarer som jag inte har svarat på än, och jag vill ju svara ordentligt på alla, så jag gör det imorgon när jag är pigg ❤ Oartigt av mig att svara så sent…

Uppdatering om kabelrännan: pappa sågade upp den på egen hand. Jag är rädd för vinkelslipar, alla sorters eldrivna sågar är hemska. Träslöjden i mellanstadiet var kul, men sågarna var en pina! Blev ju inte bättre när vi fick en träslöjslärare som när han själv var elev på skolan hade sågat av sig ett av fingrarna, just på en av sågarna i vår sal!!!

Trevlig sak: fick hem SD:s röstkort idag (röstkort, heter det det?) Det ligger redan i ett kuvert med adressen tillbaka till SD, frankerat och klart, redo att postas. Kunde ju inte låta bli att klistra fast ett klistermärke på brevet, en flinande smiley…

Sov sött, flakers!

Mörkret faller uppåt

Jag är så vansinnigt j*vla trött att jag förtvinar. Mental atrofi. Och jag kan inte somna! Minns inte hur länge jag har varit vaken, döööh?

Har gått förbi stadiet då jag bara vill dö, och kommit till hyperakusin – förstärkt hörsel. Mycket mysigt när någon t.ex. prasslar med påsar, påsprassel är det dödstraff på! Min egen andning låter som ett vattenfall…

Och även: tankeupprepning. Yey! Dagens ord: primär skleroserande kolangit. Kära nån, det ordet verkar återkomma. Minns just nu inte vad det är, men det är nog någon sjukdom i gallan. Bakterietillväxt? Ååååh.

Det är ju ganska roligt med upprepningen en sisådär tio minuter, men efter två timmar bli man för fasiken alldeles növvlig i kanterna. *knack knack på dörren* ”Come in, I´m already disturbed!”

Meh. Ska försöka lägga mig i sängen igen nu. Wish me good luck! *wink wink* XD

❤ ❤ ❤ Svampbob ❤ ❤ ❤

För konstighetens skull

Livet är så konstigt (surprise!) och det är nåt konstigt med friheten…

Ojojojojoj

Sifrol. Vilken dundertablett. Nej hörni, vi ses imorgon(?) Kan inte styra mina fingrar längre, hehe. Jag ber för att den ska slå sönder pirrningarna i fötterna snart, das Tablett har inte verkat helt än. Hua. Vad har jag gett mig in på?

Tortera mera, ni njuter ju av det

Tankarna skriker så högt i huvudet. Din jävla lilla idiot. Du förtjänade det. Fattar du inte att du förtjänade det? Din äckliga satans hora.

Akutmottagningen den 14:e november 2010 klockan 16:00. Jag ska magpumpas och får spel, så de kommer från psyk och bältar mig. När de magpumpar mig så spyr jag ner hela mig, flera gånger, så de klär av mig nattskjortan så att alla i rummet kan se mina bröst. Det är manlig psykpersonal där. Så tvättar den kvinnliga psykpersonal av mig med kalla våta pappershanddukar. När det är klart får jag komma till intagningsvårdavdelningen. Då har jag lugnat ner mig, efter två timmar. Efter fyra timmar kommer psykläkaren och säger att jag ska fortsätta vara bältad eftersom att det finns en risk att jag försöker rymma, så i 14 timmar är jag bältad i förebyggande syfte. Det är olagligt. Ingen läkare kommer och bedömer mig sedan. Klockan 02 skriver läkaren i journalen att ”eftersom att läget är oförändrat så ska fastspänningen fortsätta”. Han har inte varit och besökt mig.

Jag får kissa på bäcken flera gånger, med personal i rummet. De drar ner mina byxor och sätter ett kallt metallbäcken under mig. På bordet två meter från sängen där jag är fastspänd till händer och fötter så ligger nyckeln till bältesspännena, så att jag kan se nyckeln till friheten hela tiden. Jag sover inte på hela natten, för jag kan inte sova när jag ligger på rygg. Efter ett tag lyckas jag sparka loss ena foten, så jag kan röra mig pyttelite i alla fall. Det är skönt, för alla mina muskler värker.

Jag blir släppt ur bältet den 15:e november klockan 10:16. När två manliga psykpersonal kommer för att låsa upp bältena så ligger jag återigen på bäcken. De ska just lyfta upp täcket för att låsa upp till fötterna när jag hinner åt dem att låta bli, för jag ligger på bäcken. De blir röda i ansiktet.

När jag släpps ur bältet har jag på ett helt dygn bara ätit en macka. Den matade en psykpersonal mig med när jag låg i bältet. När jag skulle få mina mediciner så stoppade de in dem i min mun och lät mig dricka saft med sugrör.

Alltså. Jag vet att tortyr är ett mycket starkt ord, men det här är ren och skär tortyr. Det som hände är olagligt, omänskligt och förnedrande.

Jag har sådana jävla flashbacks till detta nuförtiden. Mitt hjärta bankar vilt nu. Jag är röd i ansiktet och händerna darrar. Förut var jag på mitt rum och liksom vred mig runt mig själv och vankande vilt av och an. Jag känner mig som ett vilddjur instängt i en bur. Buren är gjord av mina minnen.

Och jag hatar mig själv så jävla mycket. Jag förtjänade det och förtjänar det igen. Förnedra mig gång på gång och jag ska bara hånskratta hela livet rakt i ansiktet. För jag blir aldrig fri. Och jag hatar er era jävlar. Se vad ni har gjort. Jag har PTSD. Orsakad av ER, psykiatrin. Om ni bara visste vad jag skulle göra med er om det inte fanns några lagar och regler. Men jag skulle inte låta er dö. Ni skulle få lida ohyggligt resten av era små patetiska liv. Jag skulle njuta av varenda sekund när jag plågar er. Jag plågar inte tills ni ber om nåd, jag plågar tills ni är tysta, precis som att ni inte gav er förrän jag var tyst.

Nu har jag tagit lite piller (inte för många), jag ska röka en cigg och försöka sova. Jag är inte suicidal och kommer inte att skada mig, jag mår bara jävligt dåligt men imorgon är det bättre igen. Tills nästa omgång kommer.

 

Geiger counter

Oh no. Nu går det lite åt fel håll här va. Jag följer mitt mönster 😦 Dumma dumma humör. Lyckan, du skulle ju vara för evigt! Jag var ju så säker på det. Nu kommer det äckliga hyperaktiva vill-slå-sönder-mig-själv desperat tillståndet.

Litium, någon?

Repeat: (repeat) (repeat)

Banka-huvudet-i-väggen-humöret. Skrika sönder lungorna. Kill me cure me bring me home.

Pang!

 

Snuttefiltsstrejk

Åh herrejävlar. Nu är provet skrivet. Har kramp i högerhanden efter att antecknat i en och en halv timme. Jag tror att det gick ganska bra, men inte så bra som det kunde ha gått. STREJK.

Nu ska jag lägga mig under en filt och tröstäta och tröstdricka.

I morgon börjar allting om igen. Om och om och om igen. Strejk. Straight. Strength.

Identity X

05:21

Molto stupido mon crescendo inferno! Jag blir vansinnig på att sova varannan natt. Vansinnig! Provet går åt helvete, jag kan bara plugga varannan dag för hjärnan är mos=det tar dubbelt så lång tid, så klart. Jag satte på för mycket frimärken på ett brev eftersom att jag fick 12+12=12. Räknade till och med med miniräknare flera gånger för att vara säker! Min far bad mig räkna ut hur mycket vatten han skulle späda en 12%-ig lösning ättikssyra med för att den skulle bli 2%-ig. Det tog mig TRE timmar. Upptäckte gång på gång när jag var ”färdig” att jag hade räknat fel.

I förrgår glömde jag bort vårt postnummer.

Men: jag mår alltså bra varannan dag 🙂 Fast jag mår inte alltid dåligt de dagarna som är utan sömn, jag blir bara korkad.

Om jag ägnade lika mycket åt att plugga till provet som över att gnälla över det så skulle jag vara färdig nu. Färdiggnällt! I morgon (idag) ska jag träffa min lärare eftersom att han inte kan svara redigt på frågor via mejl, så jag får väl ställa honom mot väggen.

Han ger mig tvetydiga svar som jag inte förstår, typ:
– Ska jag plugga in de sidor i boken som är gula? De verkar vara fördjupningssidor.
– Det är rätt uppfattat. De är fördjupning.

Och sådär håller han på. Svarar på helt andra saker än vad jag frågar, och jag förstår inte, även om jag misstänker att det betyder: de kommer inte på provet. Men jag vill inte ta fel och komma till provet utan att ha pluggat in dem. Jag vill inte heller läsa in 20 extra sidor i onödan. Då räcker det med att jag läser dem en-två gång.

Gårdagen då:

Förmiddagen ägnades åt kaffedrickande.

Eftermiddagen åt plugg och kaninskötsel. Städa burar och lekmatta och en massa annat. Och Julius behöver bada igen, min lilla snuttburk ❤

Kvällen ägnades åt preventiva åtgärder mot identitetskapning, vilket är en av mina stora skräckscenarion. Jag skaffade eSpärr, en tjänst där mitt personnummer helt enkelt är spärrat hos alla webbutiker som är anslutna till eSpärr, så ingen kan handla med mitt personnummer om inte jag tillfälligt låser upp spärren. Sedan mejlade jag 30 olika SMS-lån-företag (hittade en lista, letade inte upp alla själv) och spärrade mitt personnummer hos dem, hehe. Nu kan ingen ta hemska SMS-lån med en effektiv ränta på 2000% (sant!) med mitt personnummer.

Jag får fortsätta med resten av företagen en annan dag.

Mejlade VD:n för UC (som har tjänsten eSpärr) och kom med några förslag till säkerhetsrekommendationer till konsumenterna på deras hemsida.

Sedan måste man skydda sitt bankkort också! Idag fick jag hem mitt nya bankkort, ty mitt förra var inte anslutet till e-kort, vilket jag vill ha, men det spelar ju ingen roll om jag skulle skaffa det med mitt gamla bankkort ty det numret är redan ute och seglar i cyberrymden, fula människor bara väntar på att få tag i det. Jag tejpade över säkerhetskoden på baksidan av mitt nya kort för att inte kunna bli utsatt för scimming (kortet fungerar att använda på normalt vis ändå, men är man i utlandet kan man behöva ta bort tejpen.) Och så mejlade jag Swedbank och frågade om man kan spärra sitt kort för utlandsköp.

Hängslen och livrem! Kartor burar kompasser och lås!

Sedan försökte jag sova. Drack te. Det gick ju ingen vidare (att sova, alltså).

Nu blir det mer te och nyuppladdning av Lacrimosa på Youtube. Upptäckte att jag hade klippt den fyra sekunder före slutet av låten.

(Och ättikssyran? 550 ml vatten för 2,06%-ig lösning. Jag hoppas att det är rätt för att pappa ska ha den i öronen. Bra om man har problemöron. Jag kommer väl att göra honom döv.)

Gårdagens outfit. Närbild på mitt halsband kommer en annan dag. Spindelj*vel… Den är en del i mitt själv-KBT-ande. Vill inte vänta tills jag får tid på psyk. Har hållit på med egen-KBT ett par veckor nu.

Ps. Här är den:

EDIT: Jag kan ju inte spärra mitt kort för utlandsköp! Betalar ju till USA för bloggen…

Varför är du som jag

Har varit rätt uppfuckat här i huset på sistone. My life is like a videogame! Det är lugnt ett tag, och sedan smäller det. Gäller att vara beredd på allt! Blir ju inte bättre av att jag grälar, på fel person dessutom. Blir ju verkligen inte bättre av att jag dessutom har fått mens. Varulv! Fast en rätt så ynklig varulv som inte ylar mot månen utan gråter under täcket istället.

Skönt (eller något) att ha det jobbigt på grund av något, det är värre att må dåligt utan att veta varför.

Det ordnar sig väl snart. I alla fall med mig. Omgivningen kan jag inte påverka så mycket, förutom att inte göra allt värre, så klart.

Skolan har jag försummat. Orka bry sig när det är såhär. Till provet vill jag säga: gå och dö. I morgon får jag nog sätta igång igen, provet är vecka 10. Eller, jag får ha prov när jag vill, och lämna in uppgifterna när jag vill, men jag vill ju bli färdig med provhelvetet någon gång. Det tar kål på mig.

Åh, snart fyller jag år. Om två veckor. 24 år. Hehe, trodde aldrig att jag skulle bli så gammal. Snart får jag väl rynkor. När jag var 16 var jag övertygad om att jag aldrig skulle fylla 20. Men så det blev det. Hipp hurra!

Jag önskar ofta att jag var Muffin… han är så förnöjsam. Gnager på pinnar hela dagarna, letar efter pellets som Julius har glömt bort, sitter i soffan, springer i tunneln, blir kramad hela tiden… Snutte ❤

Livet är en fallande kurs

Åh, drog mig till minnes alla gånger som jag snedtänt vid överdoser och flippat på akuten 😦 Ytterst pinsamt. Jag har dock aldrig varit aggressiv mot människor, på akuten ville jag helt enkelt ”ut”, vad jag skulle göra utomhus är okänt. Hm, vågar jag berätta det här? Nej, den detaljen är för skamlig.

Jag + benzoöverdos eller överdos av fentiaziner och dess derivat är very, very bad. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Nu har jag inte tagit någon överdos sedan mitten av november 2010 och jag planerar att aldrig någonsin göra om det. Höll på att pajja mina njurar en gång, det är väl typ enda gången som jag har tänkt att det jag sysslade med var farligt, men den tanken sköt jag snabbt åt sidan. Pucko bambino!

Annat: Har upptäckt att jag, om jag hör att något är ”ställt bortom allt rimligt tvivel”, eller ”osannolikt”, särskilt om erkända forskare, matematiker, fysiker har uttalat sig, så ger jag mig fan på att motbevisa dem, hehe. Jag vet inte riktigt varför. Jag gillar nog inte när saker är (förmodat) 100% definitiva. Motsätter mig den åsikten till en viss del (det är ju inte 100% absolut säkert att det är så, givetvis, jag vill inte syssla med dubbelmoral, fast det gör jag hela tiden. Det som är bra med dubbelmoral är att när man har förbrukat den ena moralen, så har man den andra kvar!)

Någon velpelle (ingen forskare!) hävdade bestämt att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att färgen vit aldrig kan vara svart.

Jag skrev ett långt, lösenordsskyddat(?!) dokument, med (o?)logiska krumbukter och sannolika och i efterhand sannolikt osannolika teser om varför detta påstående är falskt. Får försöka leta upp det dokumentet, men det gick typ ut på att två motsatser egentligen är samma sak, fast spegelvänt. Hur jag resonerade förstår jag inte riktigt, men ”bevisen” har en sannolikhetsfaktor på 184294, fallande kurs. Så nu får jag väl ägna mig åt att motbevisa mig själv, haha, det är i alla fall ställt bortom allt rimligt tvivel att jag är knasig 😉

Nu börjar jag låta som en Imovane-tomte…

 

Johanna – Jag håller på att damma av mina kunskaper angående Für Elise. Var visst lite ringrostig. Ska spela in nästa gång jag är ensam hemma!

Totalkatastrofal

Jag blir riktigt jävla labil när jag har varit vaken mer än ett dygn. Just nu fantiserar jag om att krossa porslin. Bara kasta, kasta, kasta. Kasta in mig själv bland skärvorna. Välta bord, slunga stolar genom fönstren. Riva, demolera. Utan ett ord. Men det är givetvis inte ett dugg belevat, och jag vill vara belevad, åtminstone ge sken av att vara det. Ärligt talat vet jag inte exakt vad ”belevad” innebär, men det är tydligen ett positivt ord. Ord misshandlas, de omvanskas ofta under tid. ”Patetisk” betydde från början ”överdrivet känslomässig”, eller, är det fortfarande en synonym till patetisk? Jag tyckte att tjejen som sjöng i kyrkan på julafton var patetisk, i ordets ”rätta” bemärkelse, men man kan ju inte använda det epitetet då det skulle missuppfattas.

Åter till ämnet: Problemet med att bli sådär okontrollerad är att jag kan göra saker som är extra dåliga, impulsivitet lalala… Kasta mig ut från balkongen, typ. Skulle mycket väl kunna hända. Mina föräldrar skulle i alla fall behöva ringa polisen (har hänt en gång, då jag var benzoabstinent). Jag blir sådär adrenalinstark. När någon sedan försöker stoppa mig blir jag ännu mer galen. Ingen kan ju bara stå och se på så klart, men det blir än värre av att bli fasthållen. Men inget annat alternativ är väl möjligt? När jag flippade på PIVA två gånger under benzonedtrappningen fick fem knuttar hålla fast mig. Inget man vill skriva på sitt CV, direkt.

Minns det så märkligt tydligt. Kvinnlig läkare med polsk brytning:

– Om du inte lugnar ner dig så får vi ta till tvångsåtgärder!

XU002. Jag ligger på golvet bland jord och krukskärvor och äpplen med ett knä i ryggen och dessa händer, händer överallt. Vilka (psyko)minnen…

Och kommer polisen, ja då kör de mig väl till psykakuten. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ha med slutenvården i stan att göra, de har inget att erbjuda förutom förnedring.

Ja se där, en liten konsekvensanalys fick jag ur mig också.

Det låter väl som att jag har som vana att flippa, men jag gör det bara vid extrema tillfällen, när det brister och jag ärligt talat bara gör, utan att tänka. Få se, ett glas i golvet på BUP, demolerade mitt rum där, flippa två gånger på PIVA och en gång hemma, kasta en kaffemugg i väggen i januari i år. Sedär, ett mönster kan skönjas. Hela fyra gånger har jag varit abstinent, i tre fall även fysiskt abstinent (vilket ju inte är en respektabel ursäkt, så klart). Glaset i golvet var under Diktatorns härskarperiod, då mitt självskadebeteende skulle botas med straffmetoder. Beundransvärt att det bara blev ett glas och inte Diktatorns ansikte… Demoleringen av rummet…ja, helgalen panikångestattack pga kaos på avdelningen.

Usch nej, jag vill vara belevad… Skäms alltid när jag har gjort sådär.

Tre gånger på PIVA var det, förresten. Uh, det är ju många flipptillfällen. Stabilt. Skäms när jag tänker på det nu. Varför skriver jag allt det här?? Kommer ångra mig sedan.

Först när spishällen gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet.

Att kategorisera händelser och analysera dess förlopp är ett utmärkt sätt för upprätning av spretiga tankar.

Och jag vet inte riktigt om jag vid dessa tillfällen har varit rasande eller förtvivlad. Tror på det sistnämnda. Kanske rasande förtvivlad?

Hehe, dessutom har jag börjat dissa min vid behovs-medicin. Jävla piller, tänker jag. Ni har allihop förstört mitt liv, jag hatar er. Avsmaaaak. Men i just denna stund vore vid behovs-medicin ett utmärkt alternativ 🙂

Och var inte oroliga, jag kommer varken att demolera huset eller kasta mig ut från balkongen 🙂 Jag ska dricka en kopp stärkande kaffe, duscha och gå och vila, kanske somnar jag också.

Vi hörs! ❤

Och världen den roterar…

Theralen hjälper mycket bra mot min ångest, men tyvärr så får mitt hjärt-kärlsystem frispel. Har slagit personligt rekord i hög puls: 162 slag per minut. 90/60 i blodtryck. Då och då kryper synfältet ihop till en enda liten vit prick. Parestesier i fötterna. För att inte riskera att svimma och slå mig illa så har jag installerat mig framför datorn och läser skvallerbloggar på Flashback. Det är min hemliga lilla last. Flopsy gör mig givetvis sällskap. Just nu tvättar han mina tofflor. Lilla snuffs.

Men jag har ingen ångest och det är så skönt att det är värt att ha de här biverkningarna.

På återseende.

Oväntad vändning

Det lustiga är att min reaktion på att sluta med Akineton blev totalt tvärtemot vad jag hade väntat mig. Jag trodde att jag skulle få ett väldigt ”sug” och att det skulle vara det jobbiga. Nejdå, jag har inget som helst sug efter den där hemska/ljuvliga tabletten. Detta psykiska sammanbrott hade jag då verkligen inte väntat mig.

Klass 1-varning

Panic! Chaos! Disaster!

Jag skrämmer mig själv.

Det värsta är det här lugnet som kommer ibland. Det fullkomligt iskalla lugnet där jag är så totalt fokuserad. Och orädd. Vetskapen. Jag vet.

Ibland vågar jag inte gå promenader för med avsaknad av impulskontroll så vet jag inte om jag kan stoppa mig själv ifrån att hoppa framför en bil. Jag har gråtit hysteriskt. Kastat en kaffekopp i väggen. Möter inte någons blick. Klarar inte av kroppskontakt. Ångesten får kroppen att vrida sig runt sig själv.

Jag vet inte om jag är arg eller bara fullständigt förtvivlad.

Jag skjuter allting framför mig

Det här var ju inte så bra.

Finns inte mycket mer att säga.

Den där förbaskade Lilla Sjöjungfrun-sången har verkligen satt sig på hjärnan. Nere på botten, här är det toppen! Havet är djupt!

Tack och lov för pianot.

Och du Johanna, du har rätt. Jag borde ha trappat ner. Övermod straffar sig! Jag hade inte förväntat mig att det skulle bli såhär…potentiellt farligt?

21:26

Jag hatar allt som har med den här nyårsaftonen att göra. Jag hade inte förväntat mig lycka och glitter och kärlek men det här är till och med värre än jag hade trott. Nu ska jag gå och lägga mig. Vi ses nästa år. Först ska jag avpynta bloggen. Vaknar väl av explosionerna på tolvslaget.

In our chaotic network

Läkarsamtalet gick bra. Inga förändringar med någonting, ny tid om 4-5 månader. Känns bra. El doctore sa åt mig att gå till vårdcentralen med såret, haha as if. Eller jo, ja, blir det inte bättre inom två dagar så ska jag gå dit. (Det varar värre än igår, uuh)

Det är jäävligt spänd stämning i detta hus just nu, och då blir jag jäävligt stressad. Jag liksom önskar att det ska bli en rejäl urladdning med skrik och sånt, för sedan är det över, väntan på en urladdning (som oftast inte kommer heller) är värre än själva urladdningen.

Så kände jag på psykintensiven också, sist jag var där (november 2010-januari 2011). Stämningen på avdelningen kunde liksom koka i flera dagar, och jag ville att personen i fråga skulle hoppa på den där idiotiska personalen som faktiskt, tro det eller ej, provocerade hen. Märkte den personalen, eller, det var två av dem, att något hen sa retade upp patienten så pratade idiotpersonaljäveln ännu mer om det ämnet. När patienten var rejält uppretad så sa personalen att nu får du lugna ner dig, annars får du en spruta. Ja, det var helt sjukt. Patienten nådde bristningsgränsen, gjorde utfall mot idioten, överfallsalarmet gick igång, tio pers hoppade på patienten osv osv.

Men sedan lade sig lugnet över avdelningen och man kunde slappna av. Sedan vore det ju hemskt om personal/patienter skulle bli skadade, men den som provocerar en patient med aggressiva tendenser skulle jag inte tycka synd om.

Så. Just nu önskar jag mig skrik. Har tagit en trevlig pillercocktail (obs, inget farligt) som gör att jag inte bryr mig särskilt mycket, även om jag ändå bryr mig, men inte lika mycket.

I övermorgon åker julpyntet på bloggen ut. Det ska bli skönt, även om det är fint.

EDIT: Nu har lugnet lagt sig över huset igen, utan någon urladdning med bråk och skrik 🙂 Ni vet, julstress och nyårsstress kan förvandla de mest väna personer till smått fientliga människor 😉

Massor av mässor

Julfriden dog ganska snabbt på grund av vissa händelser. Sämsta julen i hela mitt liv. Tänker fullända det hela genom att gå på midnattsmässa. Halleluja, Mörkrädd går till kyrkan…

 

Jag går bara till kyrkan när jag är riktigt desperat. Spelar ingen roll om jag inte tror på Gud, för Gud tror på mig, mohahaha.

Döskallen ler hjärtligt leende: helloooo!

Kameran dummade sig så fotona blev inte så bra =/ Den blå färgen är inte lika hysterisk i verkligheten.

Pappa: De där byxorna är så galna att de faktiskt är snygga.

Glada döskallar är de bästa döskallarna.

(Normalitetskval, perfektionsmoral. Korstygn som brister och hjärtan som rivs i hundra bitar, göms undan så att du slipper se)

Jag blev biten

Aja baja, inte förstöra julstämningen genom att låta monstren under pannbenet titta fram!

Singlar ner i spiraler

Den där känslan när man ser sig omkring och plötsligt inser hur väldigt väck i huvudet man är.

Apati är inte problemet. Apati är lösningen!

Klipper min själ i små små fyrkanter.

Sing along with the common people!

Jag håller på att bli riktigt sne på mig själv, orsak: sömnhelvetet. Jag står bara inte uuuut. Orkar inte. Oooorka! Flyr en liten stund. En stunds lättnad, inga taggiga tankar. Flyr en stund till. För att orka. En andningspaus. Ett-två ett-två ett-två, höger om, GIVAKT!

Nä fy. Såhär kan vi ju inte ha det. Och i samma andetag: vad finns att göra? Jag tror att vi får vänta. Vänta. Det vänder, det har det alltid gjort. Sömnen kommer att återvända, liksom förnuftet och förståndet och vältänkta tankar.

Försöker köpa bh:ar på Ellos.se och betala per faktura: beeep du kan inte bli beviljad faktura. MEN VARFÖR? Jag har varken betalningsanmärkningar eller skulder. Varför? Jag som för en gångs skull tänkte köpa bh:ar och dessutom använda dem. Fy jag avskyr bh:ar, men jag hittade några mjuka snälla utan hårda kanter och byglar. Känns ju lite knepigt att fortfarande använda sådana där toppar i storlek 164 från Lindex-barnavdelningen. Kanske intalar jag mig att jag kommer känna mig mer mogen om jag har bh från vuxenavdelningen. Ja, min barm är inte mycket att skryta med. Var barmhärtig…

Nu ska jag fortsätta att lyssna på The Clash och kanske skriva ett argt mejl till Ellos. This is England!!

Månen blodig över vattnet skiner, avgrundsandar, stormen viner

Gaah, jag hatar Sven! Han höll mig minsann vaken i natt. Två timmars sömn. Inte mycket mer natten innan. Min hjärna är en schweizerost, full med hål. Konstigt nog är jag inte trött, har väl passerat det stadiet, men jag önskar att någon kunde slå mig i huvudet med en gummiklubba. Alternativt ge mig en injektion med tiopental.

Och (den första) snön vräker ner. Blåser rakt i ansiktet på mig när jag är ute och röker. Små isiga snöflingor letar sig in i jackan och smälter i nacken. Brr.

Kan inte ta mig för att göra något. Sitter eller ligger på olika ställen i huset. Äter kanelbullar. Lyssnar på Murderdolls.

Organiserat kaos i bröstkorgen. Går på lina och tappar balansen.

Ett urval av tankar

Det är verkligen kaos inuti, men underligt nog så känns det som ett organiserat kaos. Knepigt. Förutom när ångestpåslagen kommer, så klart.

Jag kan inte hålla isär dåtid och nutid. Ord ekar inne i skallen. När jag blundar så ser jag en massa ansikten med stora munnar som pratar, och ansiktsdragen förvrids. Att jag sover jättedåligt gör ju inte det hela bättre.

Sven är här just nu. Stormen alltså. Storm ute, storm inne, storm i hjärta, storm i sinne.

Jag har i alla fall börjat dela med mig till mina anhöriga om (en del) av det som jag känner och upplever. Det är inte bra att gå i tystnad och ensamhet.

För att väga upp alla dystra ord så får ni bilder på mitt ljusiga juliga rum.

 

*

*

 

*

Bevisa att du inte är en robot

Och så frågar människor vad som har hänt. Problemet är att ingenting har hänt. Sprickorna liksom kryper sig inåt, uppåt, utåt. Långsamt. Medan jag ler. Trasslar in mig i mina leenden, för det är så trevligt att kunna säga att jag mår bra. Sedan är det för sent. Och jag vet inte vad som är fel.

Hah! Historien upprepar sig!

Bröstkorgsekon från framtiden

Hur ska man kunna be om hjälp när man inte vet vad som är fel? Hur ska man kunna ta emot hjälp när man inte vill erkänna att något är fel? Hur ska man kunna ta emot närhet när huden gör ont? Hur ska man kunna gråta när det inte finns något att vara ledsen för? (men jag är ledsen)

Hur ska man kunna skriva när det inte finns några ord?

Fragmenten städas skyndsamt bort…

Vem var du då?

Jag skriver för att berätta, men när det inte går att berätta? Ni vet, när orden är för små. När orden blir uttjatade, triviala. Eller kanske går de inte att fånga. Ett slags frustration accelererar ensamheten när orden fastnar på tungan. Jag kan inte ens viska.

När orden är för små och det stora är för stort, när det stora är för tungt.

Och tröttheten.

Jag skriver för att berätta, en text i sönderdelning men det finns bitar som skyndsamt måste städas bort. Just nu bor fragmenten i tystnad, indränkta i glädje och sorg. Hårstrån, mascara och ord.

Was ich in deine Träumen suchen

jag rusar in i ett rum utan dörr som
förblindar allt förnuft och grusar mina planer
på bara några ögonblick
osynliga händer smeker revbensbaletten, bara en viskning
och i bröstkorgsboet dunkar ett donerat hjärta

friheten jagar undan den tunna tillfredsställelsen i
att aldrig ha känt sig älskad
varit otillräcklig i denna diktatur där människor gömmer sina drömmar
och dödar sina liv med såpoperor

folktomma kontinenter har aldrig varit min grej
madrasserade celler och låsta avdelningar
för galningar som jag
som om jag skulle få vandra fri i världen
(haha)
vad trodde jag egentligen?

gömmer mig bakom skyddande skärmar
där jag vill vila
en bägare av tankar
två steg från kanten

Ljuset i slutet av VPN-tunneln

Ägnar denna natt åt att försöka förstå hur bittorrent och VPN-tunnlar fungerar. Nä, jag tänker inte börja ägna mig åt fildelning, men jag är nyfiken på hur det fungerar. Uuhm, bittorrent, okej, jag fattar, men när jag kom till VPN-tunnlar så kraschade hela min hjärna =(

Överladdningen beror väl på mitt ständiga problem med ”hur” och ”varför”. Jag fattar hur till exempel bittorrent fungerar, men varför? Så mitt problem är nog filosofiskt. 1+1=2 men vaaaarfööör? Människan uppfann siffrorna, så egentligen så finns det ju inga siffror? Om inte människan fanns så skulle det inte finnas några siffror, och om jag (som då råkade finnas?) lägger två äpplen på ett bord så skulle ”2” inte finnas så egentligen kan det ju ligga oändligt många äpplen på bordet. Eller inga alls.

Och sådär håller jag på och analyserar sönder varenda liten partikel som jag kommer i kontakt med.

Åhhh, jag dör…

Sankta psyko

Är det någon annan som också blir helt vansinnigt arg av Propavan? Det konstiga är att jag bara blir det i perioder, och då är det fan bäst att göra uppehåll. Jag får hålla mig i skinnet för att inte demolera huset. Istället för glas så kastar jag strumpor och garnnystan. River sönder tidningar. Nyper mig i armarna, ligger i fosterställning. Sankta psyko? Neeeee 0:-)

Am I alone in this hollow dream?

08:43

Fortfarande vaken. De senaste dagarna har jag blivit så distanserad från mig själv. Jag får inte kontakt med mig själv. Jag vill så förtvivlat få tillbaka Mig Själv.

Den enda gång som jag känner mig levande är när jag deltar i diagnostiktävlingen. Det är så underbart att jag äntligen får vara mig själv, och folk uppskattar det. Jag får vara en medicinsk uppslagsbok utan att någon anklagar mig för att bara försöka göra mig själv viktig. Jag känner mig mer hemma i läkarspråket än i vanlig svenska. Jag hasplar ur mig medicinska termer på löpande band, provsvaren sprutar ur mig, symptom och allmäntillstånd. Därför ägnar jag mycket tid åt diagnostiktävlingen. Den är fan det bästa som har hänt mig i år.

Jag hatar skärvorna från det skal som en gång var jag. Jag äter för inte säcka ihop, men maten ger mig kväljningar. Det enda som inte får mig att vilja spy är isglass. Känner mig dessutom äcklig när jag äter. Äcklig är ungefär den enda känslan jag kan känna.

Ligger två veckor före terminsplaneringen för matematiken. Känns bra. Då kan jag ägna mig åt diagnostisering i två veckor, förmodligen mer eftersom att jag kommer att räkna tre timmar i veckan, på lektionerna.

Det blir inget med den där KBT-terapeuten. Hon har bara tider på fredagar, och jag pallar inte att på förmiddagen gå i KBT och sedan ha matte på eftermiddagen.

04:48 How to save a life

Sitter vaken. Så mycket tankar. Så mycket kaos. Ingenting visar jag utåt. Inuti är det krig. Det händer så mycket saker, jag har dragit igång saker. Jag är stark. Jag är svag. Fine, jag är i alla fall en doer, inte en watcher. Doers gör något åt saken, watchers tittar på och hoppas att någon annan ska göra något.

Tankarna som garnnystan i huvudet. Det skriker därinne.

Rörigt i huvudet nu. En helt random låt kom upp i iPoden. Märkligt. För det är just det som det handlar om. How to save a life.

Hjärtavskrapning

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Jag har svårt att skriva om det. Precis allting tar så jävla hårt, och mitt i allt står jag och spelar stark fastän jag vill lägga mig ner och gråta åt eländet. Mitt i prick, en giftpil genom hjärtat, musiken tonar bort.

Vad gör man när det är såhär? Hur hanterar man livet? Vad förväntas av mig? (Vad förväntar jag av mig själv?)

Betraktar detaljer in i minsta detalj, räknar syrabaskonstanter för att slippa tänka, springer så fort jag kan, gråter när ingen ser och vägrar att ge upp. Andas…

 

Mina borttappade tankar flyter på ytan

Ni kanske vet, den där känslan av att vilja kasta sig in i väggarna och skrika? Jag förstår inte varför tårarna alltid trillar ner på kinderna, rinner över halsen och väter kragen på tröjan. Varifrån kommer all förtvivlan? Vad är jag förtvivlad över? Vad har jag att vara förtvivlad över? Dåtiden är historia, nutiden är…vad är nutiden? En jävla teater. Framtiden ser ljus ut, med svarta stråk i. Röda moln över himlavalvet. Termometern visar på atomkyla. Shine your light on me.

Är det det här som är förstämningssyndrom? Jag vägrar att tro att hela mitt känsloregister är resultatet av en sjukdom. Jag vägrar att se mig själv som sjuk. Jag har vissa svårigheter, men jag är inte sjuk.

Bröstkorgsekon. Älgstudsare. Rivsår. Papperslappar med ord utan mening. Piskrapp. Brådska. Livet. Detta Liv.

Jag vill åka långt, långt bort. Till Murmansk. Los Angeles. Vad heter huvudstaden i Montana? (Hannah). Världens uslaste skämt, men jag skrattar varje gång.

Mitt skratt är artigt. Mina handlingar bestämda. Varje rörelse är förprogrammerad för att passa in i den bild jag vill ge av mig själv. Men när tankarna kretsar kring Xanor så blir det sprickor i leendet, öppna frakturer i själen och tusen onda andar i hjärtat. Jag skrev en gång att mina största intressen i livet är rus, flykt, adrenalin och musik. Det är sant. Varför tror ni att jag varje dag tar tabletter som tar mig långt bort? För att jag är svag. Jag tänker varje morgon att jag inte ska ta tabletterna, men ändå så gör jag det. Tillslut. Njuter skamfyllt.

Min syster: vi skulle kunna tatuera in fraktaler över hela kroppen.

Ja, varför inte?

This is what average people do

Idag blir det wall of inlägg, kan inte sluta med mitt ordbajseri.

Jag har frossa. Det är äckligt. Armhålorna rinner som FAN. Och jag fattar inte vad det är med mig. Precis all musik får mig att vilja gråta. Tårarna stiger men faller aldrig. Och det verkar inte spela någon roll vilken musik det är heller. Spelar ingen roll om det är System of A Down som brölar GONORREA GORONZOLA!!! eller lilla Lana som piper ”no one´s gonna take my soul away”.

Fast den låten som tar sig in i hjärtat alldeles för mycket är mash-upen med några vet inte vad de heter. De sjunger ”I´m standing on the ROOF TOP ready to fall”.

För det vill jag också göra. Stå på taket redo att falla. När jag blundar är det som en jävla LSD-tripp. Flytande blommor, konstiga fyrkanter som svajjar och snirkliga saker.

Jag har tagit sömnmedicin. Mitt på blanka dagen.

Tänker aldrig bli som common people.

Ni som har haft (hypo?)manier vet säkert om den där känslan när man inser att man har spenderat 16 000 kronor på en jävla dator. Har fortfarande inte kommit över det.

Crossfire all over the place!

Jag har varit allmänt jobbig hela dagen. Morrat, skällt, gnällt. Sagt att jag är ett offer inför skolsystemet (för att jag måste läsa religion och historia, varför?!? Jag ska bli fucking läkare, inte präst eller arkeolog!)

Far och syster: ”Tagga ner”.

NEEEEEEJ, för jag är så jäääääävla nervös inför SKOOOLAN!!!!

Jag har beskyllt högskoleprovet för att vara överarbetat. 

Själv funderar jag på att läsa till läkare i Slovakien (av alla ställen) om mina betyg skulle skita sig på något jävla ställe (typ religionkursen). Alternativt skriva 2.0 på högskoleprovet – då kommer man in på läkarlinjen (fast det är JÄTTEsvårt att komma in på läkarlinjen i Sverige. De typ lottar om vilka som ska få platserna, så det hjälper inte att ha A i alla ämnen eller skriva 2.0 på högskoleprovet).

Funderar nämligen på att göra högskoleprovet till våren. Bara för att jag kan. Jag vet att jag kommer att suga rejält på det, men vet ni vad? Det gör mig inget. Jag ser det liksom som en kul grej.

Notera: ni kommer aldrig mer få höra mig säga att ”det gör inget om jag misslyckas”, så ta en skärmdump på det här så att ni i framtiden kan bevisa att jag sa det, för jag kommer aldrig att erkänna det/säga det igen.

Drömmar inför framtiden! Här har ni en annan dröm (mål): jag ska någon gång i framtiden ta flygcertifikat och flyga såna där söta en-mans-flygplan.

Vroom. Vroom. V1 -rotera. Stall! Stall! Ground! Ground!  Krasch boom bang och Mörkrädd dör. Vilken lättnad.

Jag tittar för mycket på Haverikommissionen och har i perioder ljudtvång att härma varningssignalerna och termer som piloterna säger i flygplan, högt och tydligt. Det driver min familj till vansinne, för jag härmar riktigt bra.

V1 – rotera! Stall-all! Stall-all! Ground! Ground!

Helst av allt vill jag bara gråta.

Bah!

Vårdcentralen vare juh. Fasansfull ångest, fast inte inför skrikungarna. Utan typ inför…livet? Hur ska jag kunna klä på mig när armar och ben är alldeles stela? Nä för fan. Jag tar det på måndag/tisdag/onsdag, jag är en sådan där undanglidande typ som skjuter upp allt (i armen). Om jag skippar vc så får jag vara ifred hemma utan någon familj i typ en timme. HEAVEN!!! Jag kan ta piller och sova eller ta piller och spela piano eller ta piller och titta på film (fastän jag aldrig tittar på film, ty jag är alltför rastlös).

//EnHopplösMänniska

Sanningen att säga är att jag får megaångest när jag måste vistas i sjukhuslokaler, alla minnen väller över mig och jag får panik.

Tillägg: Inatt drömde jag om ett två meter långt vildsvin som var i trädgården, jag tar det som ett tecken på att jag inte bör gå ut idag.

Stabilt. Verkligen

Måste ta bort en sak ur att jag mår psykiskt bättre – nu under kvällen har jag blivit enormt ilsken/aggressiv. Minsta lilla sak som går emot mig eller som jag inte tycker om får mig att skrika och svära och jag får verkligen anstränga mig för att inte kasta saker omkring mig.

Nyss så fick jag inte i nätfönstret i fönstret i hallen. Höll på att knocka ner min syster med nätfönstret (inte med flit) när jag slet ur det, och jag har god lust att när jag har skrivit klart detta gå och ha sönder det JÄVLA fönstret!!!

Kanske ha sönder fler saker. Men då är det risk att mor min ringer polisen, om jag blir så arg. Det hände en gång, under benzoavgiftningen. Demolerade hela mitt rum.

Vill kasta glas och hoppa på skärvorna.

För övrigt är det bra!

Och som en våg var sönderfallet

Nu är det dags att släppa det där med min läkare och patientrollen. Jag har varit förolämpad färdigt nu. Har granskat, vridit och vänt på händelsen ur alla tänkbara synvinklar, det enda jag kommer fram till är att det inte är något fel på mig, så nu låter jag det gå.

Har för övrigt lika mycket ångest som innan jag sov. Undrar om det här med att jag splittras i två sidor där den ena sidan bär ångesten och den andra är mitt vakna medvetande, beror på att när ångest blir tillräckligt stark så ”försvarar sig”  sig kroppen genom att inte låta ångesten komma in i ens medvetande?

Jag anar bara isberget av ångesten. Den är inlåst bakom tjocka glasmurar, jag känner bara en liten del. Också som försvar?

Psykologi är himla intressant =)

Men vem vet, i morgon så mår jag kanske som vanligt igen, eller i alla fall bättre. Ser fram emot att bli mitt gamla jag igen!