Som en eld förtärande

Det är svårt. Fortfarande. Jag vet inte om jag lever, men jag överlever åtminstone och det planerar jag att fortsätta göra. För tillslut blir det bättre, jag vet det, även om det tar lång tid. Långsamt, långsamt, åh så långsamt. Två steg fram och ett bakåt, tio steg framåt och fem steg bakåt.

Många medicinändringar på gång och om två veckor ska jag träffa min nya psykolog för första gången. Jag ser verkligen fram emot att träffa psykologen! (Har väntat sedan i höstas). Hon är uppenbarligen väldigt autismkompetent och jag har ju aldrig gått i terapi hos någon som är det. Det var min autismkompetenta psykdoktor som rekommenderade just henne, så jag hyser mycket hopp! Jag ska försöka skriva ner mer exakt vad det är som jag behöver jobba med i terapi. Depression och ångest – så klart – men just nu är ju det snarare symtom på att jag inte fungerar bra i livet. En konsekvens av allt blir så kaotiskt. Nä, nu svamlar jag, men jag vill alltså definiera mina, uhm..problem bättre än att bara benämna det ”depression och ångest” …”och en jävla massa autism och stresshanteringskatastrofer och frontallobskollapser!”

För att avsluta lite positivt, så mår jag ändå mycket bättre än vad jag gjorde i somras, våras, förra sommaren. Jag mår inte bra och jag har fortfarande stora problem med att få vardagen att fungera, men det har åtminstone blivit bättre! Jag ligger inte på bottnen längre (tack, Anafranil!) och då och då mår jag faktiskt bra/helt okej en liten stund! Måste komma ihåg det när sinnet blir svart och en vill kasta in handduken för gott.

Isolerar mig gör jag också. Från alla vänner (och främlingar) både på internet och in the real world. Jag har fått för mig att jag är jättetråkig och bara en belastning för andra. Men ensamheten börjar bli en eld som förtär mig. Varför är jag inte värd att ha relationer med andra människor? KLART ATT JAG ÄR VÄRD DET. Asså frontallobskollaps here I come..

Psykiatrisk slutenvård

Bara en text jag skrev för länge sedan

Bleka kaffefläckar. Kallt ljus. Skrammelsängar, plaststolar, besökstider, väntrumsvånda. Vi väntar, vi kvider, nästa tablett, nästa besök, nästa larm, nästa slag, nästa utbrott och inbrott. Skarpa eggar gömda i hålet i väggen bakom sängen. Vi gömmer mycket i papperskorgarna, men håller våra ord tätt intill. Ord är makt. Minnen är makt. Tystnad är makt. Vi talar när ni inte hör, eller så talar vi för döva öron. Vi pratar ännu tystare när ni faktiskt lyssnar. Skrämmande att faktiskt bli sedd, att möta ögon som säger jag förstår vad du inte säger.
Vi pratar så olika språk. Era ord har en aura av återhållsam, klinisk renhet. Våra ord är svarta och spottas fram ur ångest. 

Min egendom är er. Mitt rum tillhör landstinget. Jag sover i främmande lakan som inte luktar någonting. Ibland sover jag på golvet under skrivbordet, för om något anfaller så tar det en uppifrån. Min kropp har ni rättigheter till och jag gör den så illa jag kan. För det är vad jag kan. Och för en liten stund är jag bara min. Och jag hoppas att tiden blir större än såhär. För rummen är för små för att kunna växa i, vi växer fel, väggarna trycker i konstiga ställningar, armar, ben. Kroppen snedställd och viken.
Vårdprocessen: Inlagd, överbelagd, konverterad, överklagad, utvärderad, diagnostiserad, nedlagd. Utskriven.

Extrapyramidala plågor

Det du är allra mest rädd för att skriva.

Skriv det.

Var det en poet jag minns ej namnet på som skrev. Men jag skriver det aldrig, för jag är rädd. Som om himlen skulle vändas ut och in och implodera i mitt huvud och lämna allting öde, panikslaget och kargt, om det sattes i ord. Det där är ju faktiskt inte något hemskt eller konstigt eller farligt, och att skriva om det förändrar ingenting.

Men istället för att skriva försöker jag att döda tanken inuti mig. Jag vill inte ha med det där att göra…det är för mycket att bearbeta, för stort för att acceptera, men för genomgripande för att gömmas undan. Fan vad ont det gör. För mycket förändring och framtid och kanske fula, förbjudna känslor. Mindervärdeskomplex och gudskomplex – på samma gång?

Någon gång måste jag skriva. Kanske är det inte alls så hemskt när orden väl har lagts tillrätta utanför mig. Kanske är det allra mest plågsamt för att orden tvingas vara kvar inuti.


Status: myrkrypningar i hela kroppen och en känsla av att drunkna. Sorterat tvätt, delat dosett och tittat på en bok. Pratat i telefon med psykiater. Det finns tydligen hopp om bot och bättring men det kommer att ta tiiiid. Mer tid än vi trodde. Trist. MADRS-S 36. 

Hälsningar inifrån depressionen

Ingen sömn alls inatt. Det var jag och mörkret, den klibbiga värmen och ångest med alla hemska tankar en kan tänka sig.  Tankespiraler som alla leder ner i samma svarta återvändsgränd och sedan börjar om på nytt. Som om jag skulle hitta svaren som lindrar om jag bara tänker samma tankar EEEN GÅNG TILL🙄

Det har varit ett väldigt tufft år. Och förra året var ännu tuffare. Nu liksom klamrar jag mig fast vid resterna av livet, håller hårt, försöker dra mig upp och tillbaka från vad fan det nu är jag har hamnat i. –

  depression 

vidrigare och mer efterhängsen än någonsin.

Min livsleda och suicidalitet känns så rationella. 100% logiska. Mer logiska och sanna än någonsin! Men jag vet ju att jag förmodligen är ganska sjuk i mitt huvud, därför har jag en viss tvekan om tankarna verkligen är så himla rationella. Kanske har jag faktiskt fel. Plus att vanföreställningar verkar vara en del av den här depressionen.

Men. Jag försöker verkligen bli bättre. Det går långsamt framåt. Jag har världens bästa psykdoktor vid min sida också (ha flytt från landstingets psykiatri, btw). 

 Jag SKA hitta tillbaka till mitt liv, SKA, jag tänker fan inte snubbla på målsnöret såhär. Och det har faktiskt blivit bättre: förra sommaren hade jag inte bara tappat bort livet, jag hade helt tappat bort mig själv. Det som fanns kvar var ett skal. Helt tom. Det fanns inget glitter i mina ögon. Jag upplevde det som att allt som var jag hade försvunnit. 

Sedan började jag medicinera med Tegretol mot ångest oooooch började äta igen (mat är bra för oss människor), så kom jag successivt tillbaka. Det var rätt coolt. Att känna igen sin egen blick i spegelbilden igen.

Bra grejer alltså: Jag är inget tomt skal längre. Jag har klarat detta utan några inläggningar på psyket (sju år sedan sist nu😀). Jag bor i min egen lägenhet sedan två år tillbaka (oooooh😮🙌). Går fortfarande på komvux, förresten. De blir aldrig av med mig.

Så jag måste bara orka lite lite lite till och ta mig ur det här sabla avgrundshålet, för jag har inte gått såhär långt bara för att bli snuvad på konfektyren i slutet av tunneln (= ett okej, helst bra liv). 

Heja mig nu då, typ…



Det här är inget farväl!

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Jag har funderat på detta fram och tillbaka i över en månads tid, och har försökt sätta fingret på vad som känns fel, och kom på det idag: bloggen har fyllt sitt syfte. Den har hjälpt mig jättemycket under dessa år, men inte längre. Jag använde bloggen för att bearbeta vad jag har varit med om, och för att räta ut alla spretiga tankar så att jag skulle kunna tänka, men nu behöver jag inte det längre, inte på detta sätt – jag kommer behöva fortsätta att bearbeta och räta ut, men inte genom att skriva på en blogg.

Vad har då hänt under dessa två år som jag har bloggat? Det som förtjänar mest uppmärksamhet är att jag mår så otroligt mycket bättre. Mitt mående i maj 2012 och mitt mående nu, de går inte ens att jämföra. Jag har gått så många steg framåt. Det första året jag bloggade var det ständigt mörker, ständiga flashbacks från traumatiska händelser och en massa ångest var jag än tittade. Så är det inte längre. Och när jag mår dåligt nuförtiden så är det inte med samma djupa smärta, och inte med samma hopplösa känsla som jag hade förut – för jag vet att det snart blir bättre. Jag känner ett hopp som jag inte kände förut, och alla mina mål känns inte längre som att de ligger långt inne i en oöverskådlig framtid, utan de blir snart verklighet. Beroende på i vilken stad jag kommer att läsa till läkare så kan det bli så att jag om bara fyra år har min första patientkontakt ute på en klinik!

Åh livet, du kommer inte undan mig!

Å så kan jag ju berätta vad jag ska ha för mig inom den närmsta framtiden! I sommar ska jag och far åka på en liten bilturné runt om i Sverige och hälsa på hans tre farbröder. Till våren 2015 är det nästan bestämt att han och jag och min syster ska åka till Paris och titta på en utställning med David Bowies scenkläder (jag skiter högtidligt i Bowies kläder men jag vill till Paris! 😉 )

I höst ska läsa religion och svenska på Komvux.

Inom en överskådlig framtid ska jag också byta psykiatrimottagning. På landstingets öppenvård ser läkarna mig inte som någon som håller på att bli frisk, utan som någon som har varit sjuk (och nu då mår bättre, men ändå) De vägrar se vem jag är nu, min historia färgar dem alltför mycket, och detta leder till att de kränker mig gång på gång. Jag tänker inte längre ställa upp på det. De har gjort bort sig gång på gång i tio år och nu får de fortsätta utan mig 🙂

Ja, att sluta blogga handlar också om att göra min historia som sjuk till ett parallellt universum: det är precis här, men i ett annat lager av tiden. Jag kommer att påverkas av min historia resten av livet, på gott och ont, och med det inte sagt att den kommer att förstöra för och plåga mig. Men jag vill inte låta det sjuka ta all plats, och jag vill inte blogga om det.

Ni får hålla utkik efter min självbiografi också! Jag borde snart ha skrivit klart den och förläggare är ju redan fixad 🙂 Sedan 2007 har de olika versionerna gått under arbetsnamnet Hög på hunger, men nu har jag kommit på att Mörkrädd med stil är en jäkligt bra boktitel…

Tack för att jag har fått berätta om mitt liv, om hur jag mår, alla mina tankar, och tack för att ni har lyssnat, och dessutom skrivit hundratals och åter hundratals med snälla, kloka, peppande och hjärtevärmande kommentarer!

Jag har fått så många fina nya vänner genom bloggen, så jag är sannerligen glad över den där natten i maj 2012 när jag precis hade börjat med Abilify och inte kunde sova pga biverkningarna, och så bestämde jag mig för att starta en blogg…

Men tro inte att ni blir av med mig så lätt! Jag finns kvar på Twitter under namnet @haldolhead, jag kommer fortsätta lägga upp videor på min Youtube-kanal, och jag läser ju en massa av er läsares bloggar, jag kommer att fortsätta läsa och kommentera! Vill man mig nåt finns jag att nå på daktylogram@gmail.com

Jag önskar att jag kunde ge er alla en stor kram, ni är så fina allihopa, men det kan jag ju inte, så det får bli virtuella kramar ❤ Hejdå på er ❤

virtual-hug

 

Tvångstankens kraft

Tjolahopp världen… solen skiner och alla är lyckliga!

Min ena farbror och hans fru är fortfarande kvar, de vill visst inte åka hem… de har typ flyttat in i vår husvagn, hehe. Men det är bara trevligt. Nu är de ute och besöker traktens sevärdheter! (lol) Jag lagar mat till alla, mätta hungriga magar. Rödbetssoppa med knaprig getostsallad. Dock så ska man mixa soppan med en sån där handmixer. Jag kan inte det, jag har hemska tvångstankar om att köra mig själv i handen med den. Det går bara inte.. kan inte…. så soppan stod omixad tills för tio sekunder sedan, nu hör jag att någon mixar där nere. Säkert min ömma moder!

Vad annars har hänt idag… jag har ritat heeeela dagen. Från klockan 02 till 14 (inte tänka!), sedan vila, sedan börja med maten. Men det var inga trevliga, snälla teckningar, så jag vill inte visa dem.

Nu ska jag gå och steka brödbitar och inte alls tänka på sorgliga saker (bort bort. allt är bra. SOLEN skiner)

Kistdekorationer i rosa, och okända gravstenar. Fan. Ta bort.

Depolarisera mig. Och dig.

Begravningen var väldigt väldigt vacker. Smärtsam men ändå ljus. Jag har inte sovit på 30 timmar nu och snart kommer släkten hit, för 45 minuter sedan hade de 8 mil kvar. Då måste jag uppföra mig 😮 De kör nog snabbare än mina föräldrar, så på drygt en timme. Min mor kör 3 mil på 35 minuter, min far på 30.

Fantastico vilken adekvat information ni får -_-

Jag orkar inte skriva mer, men återkommer lite senare! Ville bara meddela att begravningen gick bra.

frodo


treegif

Oändlighetens konstanter

 Some new shit

armbogsledens-rorelser1

wisdom-infinity

 

Men det rätta uttrycket är ”wisdom begins in wonder”, sagt av Sokrates. Dock gillar jag oändligheten bättre, så jag modifierade citatet XD

För övrigt har jag inte mycket att säga. Min sömn är konstigare än vanligt, har under tre dygn sovit tio timmar. I morgon är det begravning, dessutom så kommer det släktingar på min pappas sida hit, långväga ifrån. De ska stanna hela helgen, fast inte bo just i vårt hus. Vi ska fira min far som har fyllt år. Såå, jag ska på begravning och sedan träffa min farbror som har obotlig cancer.

Nåväl, det blir ju trevligt ändå, det känns bara lite konstigt att han också inom en snar framtid kommer att begravas.

Mot oändligheten och vidare…

Sailor Moooon min vän!

Glad musik som gör mig glad. Måste ju muntra upp mig. När jag var liten (12) tyckte jag väldigt mycket om att titta på Sailor Moon på tv. Det gick efter Pokemón på helgmornarna 🙂 Pikachu!!

Sailor Moon-introt på japanska! Sailor Moon min vän, ödet är dolt, går ej att se vad som väntar nu, står i stjärnorna…

難波Meleにて行われた「ししょう企画@難波Mele vol.2」今年最後のししょう企画を楽しんで♪ Miho&shimaレコ発 …!!!

(random text som inte hör till ämnet)

Det gick inte så bra att muntra upp mig. Nu har jag nostalgitårar i ögonen. Månkristallkraft, förvandla mig!

 

Världen är en datorsimulering. Såklart!

computer-simulation

 

Ååååååh jag tror jag smäller av! Jag har ju ständigt tankar om att denna värld/mitt liv är en datorsimulering, och här har vi beviset! (eller i alla fall likasinnade…)

Are you living in a computer simulation? (länk till hela artikeln)

Annan artikel: The Simulation Argument: Why the Probability that You Are Living in a Matrix is Quite High

Massor av artiklar i ämnet

Jag hittade till den sidan när jag spelade spelet ”The End”. I början så går jorden under och så hamnar man i limbo. Märkligaste spelet någonsin. Väldigt filosofiskt, dessutom börjar man ifrågasätta sin omvärld. Och sig själv. Och sin egen existens…

En del tror att CIA manipulerar vädret, jag misstänker att jag är en karaktär i ett typ The Sims-spel som utomjordingar har skapat. Jag tycker att utomjordingarna ska ta bort de där överljudsflygplanen ur spelet! De flyger över vårt hus lite nu och då och jag får ont i öronen av oväsendet från den där jäkla trasiga ljudvallen 😦 De vanliga flygplanen kan jag stå ut med. Men varför flyger de här? Vad är det för sorts plan? Nån som har snott ett gammalt Tupolev Tu-144 och susar med på sin fritid? Vem flyger? Det är säkert någon överläkare, de ska jämt ta flygcertifikat och stila!

Irriterande att aldrig se överljudsflygplanen heller, jag spanar och spanar men ljudet kommer ju efter det att flygplanet har flugit förbi XD Förutom dem så flyger det ibland förbi vanliga flygplan, de flyger lågt! Jag blir nervös. Ett av dem verkar vara ett litet flygplan, jag är väldigt säker att en överläkare flyger det. Eller en docent i kvalitativ rekommendationsräkning. Helikoptrar är mer spännande, de låter så mysigt.

 

Träullens återkomst

Jag fick ännu ett sms från Marknadsinsikt, likadant som innan: ”om det var riksdagsval idag vilket parti skulle du rösta på?” Deras stordator fick väl spunk när jag svarade ”Kaninpartiet”, det var ju inget alternativ. Jag svarade inte på sms:et den här gången, jag tror att jag kommer att få ett sådant sms gång på gång om jag inte svarar ett av alternativen… Men jag uppmanar alla läsare att rösta fluffigt i riksdagsvalet!

kaninpartiet-kp

”Jag vill att alla ska vara snälla mot varandra”. Det vill jag också. Muffin är klok, och snäll rakt igenom. Flopsy är också snäll, men ganska så hysterisk. När Muffin tigger äpple så sätter han sina tassar mot ens ben och tittar längtansfullt på en. Flopsy rusar i 200 km/timme upp i soffan och upp i ens knä och hoppar jämfota efter äpplet som man håller i sin arma hand och försöker äta på…

Tunnelfluff, år 2012. På denna bild tror jag att han vilar efter att ha dragit upp en stor tuss hö på huvudet och sprungit runt med (höet hamnar över hela mattan, roligt!) Det gör han lite nu och då. Nu har han en zebrarandig tunnel att fluffa i, den är mycket finare än den här tråkiga grå.

flopsy-lurvpojk

Vad har jag för mig nuförtiden då? XD Eh, ingenting särskilt. En del saker, kanske. Förutom begravningstankar och förberedelser så skriver jag en dikt då och då, eller ligger i sängen under my precious sjukhusfilt och lyssnar på världens tråkigaste ljudbok – Skumtimmen av Johan Theorin. Alltså, hans Sankta Psyko var ju fantastisk, så jag är besviken.

Jag vet inte riktigt vad för spännande jag ska berätta om mitt liv just nu, hehe. Jag är mest trött och tråkig.

Men idag måste jag vara pigg en stund: ska bistå min far då han sågar med vinkelslip. Jag får hålla vattenslangen 😛 Jo, han har fyllt år i veckan och blev firad av typ varenda människa i företaget han jobbar på på kärnkraftverket, och flera saker var ganska udda… Bland annat har några av hans kollegor svetsat in en spritflaska i en kabelränna (det finns kilometer efter kilometer med kabelrännor på kärnkraftverket, det är rännor där kablar ligger. Min far ägnade typ tre år åt att dra sådana innan han avancerade uppåt i graderna).

Sedan har hans buskollegor tryckt in en massa träull i kabelrännan, samt svetsat fast alla bultar, så den enda vägen in till spritflaskan är vinkelslip… Då kan det flyga gnistor, träull brinner bra… så jag och far ska dränka in hela härligheten med vatten och så får jag stå beredd med vattenslangen ifall att olyckan skulle vara framme! Givetvis håller vi till utomhus, på en asfaltsplan.

Visst är den fin! (och jättetung) På baksidan har tokstollarna svetsat in min fars namn. Vettef*n hur de har gjort, men träullen är så hårt packad att vi inte får ut den 😦

kabelranna1

 

Tids nog får min far sin spritflaska. Det kluckar där inne! Nej, på hans jobb ger man aldrig bort vin, jag lovar. Jag slår vad om att det är whiskey som gömmer sig bakom träullen! Hoppas att det är Famous Grouse, mmm….

Ett dåligt skämt?

Min väns dödsannons har varit i tidningen nu. Den kändes absurd att läsa, som ett urbota dåligt skämt. Inte för att annonsen var dålig, den var fin, men… ska jag gå på en begravning där min vän kommer att ligga i kistan? Livet, du måste skämta! Ja, allt känns fortfarande overkligt. Oförståeligt.

 

Courage

För några dagar sedan när jag kom upp ur det svarta hålet av hemska tankar och ångest, så kom ett nytt stadium i sorgen: den enorma tröttheten. Den blir bara värre för var dag. Tröttheten känns exakt som neuroleptika-trötthet! Zyprexa, rättare sagt. Varje neuroleptika har sin egen trötthet… Zyprexa har en sugande känsla av utmattning i varenda muskelfiber i kroppen. Så kan jag piggna till någon timme ibland, och sedan är den tillbaka. Frustrerande, jag som avskyr att vila… men nu gör jag det, för en gångs skull, jag tänker att det nog är viktigt. Varje stadium i sorgen, och varje fas, är viktigt att inte fly ifrån. Ska man kunna bearbeta och läka ihop så får man inte fly.

Så… jag kommer att förlänga min studieperiod för historiakursen. Det går bara inte att göra skolarbete, jag kommer aldrig att hinna klart i tid, och den enorma stressen inför det är inte bra att ha. Och inte nödvändig heller – det är inga problem med att förlänga studieperioden med en termin på Komvux. Så jag kommer att lämna in mina återstående två arbeten i början av nästa termin, och få mitt betyg då. Jag har alltså inte hoppat av kursen. Det känns bra att ha gjort så – äntligen lyssnar jag på min kropp och mitt psyke! För ett år sedan skulle jag ha sprungit på i hundra kilometer i timmen, och sedan kraschat och gått bakåt i min utveckling mot friskhet – en massa saker går förlorade, saker som jag måste erövra igen.

Åt helvete med alla psykläkare och personal som i 10 års tid har präntat in i mig att jag måste pushas, knuffas på. De kunde heller inte lära sig vad som hände när de inte lyssnade på mig, när jag sa att jag inte orkade vissa saker. I perioder fick de för sig att jag skulle bli frisk om de bara inte lyssnade på mig, pusha mig. På BUP slutade det alltid på samma sätt – jag kunde tvinga mig själv till det som personal och läkare tyckte att jag skulle, i typ två månader gick det bra. Sedan tog orken slut, det gick så fort att ingen riktigt förstod vad som hände. Jag blev apatisk, så apatisk och okontaktbar att de tillslut fick sondmata mig. Jag önskar att de hade lyssnat på mig och mina föräldrar. Det hade sparats många djupdykningar rakt ner i asfalten.

Min psykläkare som jag har nu tycker också att jag måste pushas. Säger han så nästa gång vi träffas kommer han att få smaka på en verbal storm av piskor.

Jag skriver många dikter om döden just nu. ”Nyckelpigan” kommenterade om olika behov som man får i sorg. Just nu är dikter mitt behov. En del är väldigt hemska. Kanske stötande. Jag behåller de flesta dikter för mig själv.

Men jag har en dikt som jag skrev för länge sedan, den är hoppfull och passar bra nu, när man behöver hopp. Här en en del av den:

så nu står du här
iklädd endast förtröstan till det som bär dig
mörkret vänder lyckan
men lyckan strävar efter ljuset
det ljus du kan se om du öppnar ögonen
låt dig inte skrämmas av mörkret
det blir så mycket tätare då

stars

Statsminister Muffin

Det känns som att jag har kommit upp ur helvetet nu. Jag har fortfarande samma sorg, men är i alla fall inte nere på bottnen och krälar och har en massa dumma tankar.

Fick ett sms från Marknadsinsikt: ”Om det vore riksdagsval idag vilket parti skulle du rösta på?” och så alla bokstäver för partierna. Aah, jag hatar sånt där lika mycket som jag hatar telefonförsäljare (parasiter). Men jag svarade iallafall på sms:et: ”Kaninpartiet”.

Marknadsinsikt får skylla sig själva, herrar ledare tyckas i mycket stor utsträckning ha tappat kontrollen över den ande som de har framsvurit, och de skynda sig nu förskräckta taga avstånd, när Mörkrädd som fått revoltens gift i sina ådror, börja ställa till spektakel på obekväma tidpunkter och lite för mycket på egen hand. Marknadsinsikt, som med sitt sms har utfört det grundläggande hetsarbetet i mitt sinne ha ett oerhört ansvar. Det råder ingen tvekan om att det ligger politik bakom det hela!

statsminister-muffin

 

(Om det sista stycket ovan: ungefär så, lite ihopklippt av mig, och såklart utan orden Marknadsinsikt, sms och Mörkrädd, stod det i ledaren i Göteborgs Morgonpost den 7:e maj 1917. Tycker att de skrev så coolt i tidningarna förr i tiden).

Har varit lite knäppare än vanligt hela dagen. Jag har skrivit till Adlibris och bett om bidrag till en iPod Touch, men det är en lång och bitter fejd bakom det, orkar inte skriva om det nu, skriver senare. Adlibris hava verkligen tappat kontrollen över den ande de har framsvurit!

Osäkerhetsprincipen

Min mor och jag pratade om begravningar igår. Jag som funderar så mycket på döden har missat något centralt: begravningsfakta! Men nu vet jag att man kan ha med sig en handbukett. Lustig tanke jag fick: ”jag vill inte ha rosor för det ser så begravningsaktigt ut”… Undrar om de har förgätmigej eller blåklint i blomsteraffären än. Fast vi har jättemycket blommor i trädgården, jag har just varit ute och inspekterat och hittat några som jag kan ha i handbuketten, små nätta blommor som är vita/gula, och så blå och rosa.

Och nu vet jag också att ibland så är det, vad kallas det? man samlas efter begravningen och äter något, eller fikar, och då kan man behöva anmäla det till begravningsbyrån innan så att de vet hur många som kommer (hur mycket fika de ska ta dit), samt att den tillställningen kan bli väldigt fin, ja man kan till och med skratta. Och så berättade min mor att hennes farmor efter en del begravningar kunde säga ”ja, det var en trevlig begravning!” (!)

En begravning kanske inte enbart behöver vara tårar och smärta. Det är ju inte lag på det. Det är tillåtet att skratta på begravningar, men man får ju välja sina tillfällen så att det inte blir fel…

Tyvärr, hm, så har jag ett problem där. När något är riktigt jävligt och bara för mycket hemskt så skrattar jag… Inte för att jag tycker att något är roligt, men det kan bli en helt paradoxal reaktion där jag skrattar istället för att gråta. Jag hoppas verkligen inte att det händer, men om det händer så kan jag ju begrava ansiktet i händerna så att det ser ut som att jag gråter (det gör jag ju inombords).

Har ni också tänkt på att skratt kan låta väldigt likt gråt?

Förra året hade jag en period där jag om jag började skratta så skrattade jag helt överdrivet länge (längre än vad situationen tålde) och så gick skrattet över i gråt. Det blev konstig stämning då, minst sagt, men märkligt var att det var väldigt svårt att urskilja när skrattet övergick i gråt, för de lät så lika. Tur att detta bara hände hemma.

sos

 

Jag försöker förstå döden med hjälp av kvantfysik. Det kan lyckas! inbillar jag mig. Alla dessa jävla frågetecken som har uppstått, de tär på mig. Villade bort mig till en text om Big Chill, en teori om universums framtid (död). I Förfallets Era, som kommer inträffa 10^14 år efter Big Bang, så sker detta:

”Svarta hål suger sakta i sig mycket av den kvarstående materian som stjärnor kan skapas av, och resten späds ut för mycket för att nya stjärnor ska kunna skapas. De största stjärnorna bränner ut sitt bränsle först, medan de mindre stjärnorna fortsätter brinna en lång tid efter det att nya stjärnor inte kan bildas.”

Tyckte det lät vackert, om man läser det som en text om livet och döden. Vi är alla stjärnor… själv kommer jag förmodligen att bli en röd dvärg tillslut ^^ Jimmie Åkesson är ett svart hål!

flower

 

infinity

Mellan V1 och V2

ett kolloidalt tryck över bröstkorgen
P-vågorna slår in mot sternum
arytmiskt dansar jag rakt igenom skiljeväggar
droppkammaren
är mitt bo

vi hade aktionspotential nog att knyta upp sinusknutan
men ditt nodala slag mot livet förvandlade triage till 0-HLR
du öppnar segelklaffarna för gott
och min laterala längtan
går på rutin
utflödesobstruktionen
mellan vitt och svart

om du vill ses nångång
så finns jag mellan V1 och V2

Rymning

Det finns en hel del homofober i min närhet (vem har inte det?) En av dem klagade för några år sedan på att bögarna har tagit över hela schlagerfestivalen (”var kommer alla ifrån??”) Ja, nu har ju intergender och drag inget med sexuell läggning att göra, men jag myser när jag tänker på hur denna människa måste ha gått i taket när Conchita Wurst vann hela ESC. In your face, homofobiker! Igår kväll vann mångfalden och acceptansen, hatet och föraktet förlorade.

Ägde hela ESC

conchita-wurst

 

Så blev det lite konstigt för jag grät för att min vän aldrig mer kommer att titta på ESC. Hon tyckte inte ens om ESC.

Imorse rymde Muffin från sin bur. Buskanin.

Förlustkris

Denna trötthet! Psykisk och fysisk. Blir man trött av sorg? Det heter ju sorgearbete, och att arbeta dygnet runt är ju rätt utmattande. Det känns inte ens som att jag vilar när jag sover.

Idag har jag gjort julkort och räddat sniglar, gjorde samma saker igår. Det regnar varje dag och då kryper sniglarna fram, helst av allt på stengångarna i trädgården och där lever de farligt. Stora fötter klampar omkring och krossar lätt ett snigelskal. Jag räddar det som räddas kan. Allt som var vitt blev svart.

Livet fortsätter men det känns som att någon har tryckt på pausknappen, stoppat in mig en luddig bubbla av tidlöshet. Pausknappen trycktes in den sjätte maj klockan 06:47. Då klickade jag mig in på lokaltidningens hemsida för att se om Missing People hade sökt eller skulle söka mer efter min vän. Jag möttes av stora, svarta bokstäver över förstasidan: försvunnen kvinna hittad död. 

-pausknappen trycktes in-

Stirrade på skärmen i flera minuter, men grät knappt.

Artikeln hade publicerats endast 27 minuter tidigare. Jag minns alla klockslag men en massa andra saker som egentligen är viktigare har jag glömt? Vissa saker är suddiga, andra är glasklara.

07:38 sms:ade jag min pappa som var på jobbet. Skrev vad som hade hänt. 08:10 ringde han mig. Han grät. Jag grät nästan inte alls. Så jag pratade ju faktiskt med någon om det, jag skrev i mitt inlägg på förmiddagen den sjätte maj att jag inte hade gjort det. Jag tänkte inte så klart då.

Sedan gick jag genom dimmorna i timmar. Kände egentligen ingenting, förutom ett hål i bröstkorgen där livet och all glädje hade sugits in. Jag skakade och huden brände, men inte många tårar föll. Klockan 14.00 drogs proppen ur och jag började fatta vad som hade hänt. Ett helt paket näsdukar gick åt.

Jag kommer inte ihåg när min väns födelsedag är. Det har jag alltid vetat! Jag visste några dagar innan hon blev hittad, för jag funderade över vad hon skulle få i present. Lösenordet till min dator glömmer jag hela tiden, fastän jag har skrivit in det hundratals gånger tidigare. Någon frågade mig om mitt mobilnummer – det var blankt i huvudet.

Men alla klockslag minns jag. Märkliga märkliga alltihop. Jag väntar på att vakna upp, för det här måste vara en riktigt sjuk dröm. Jag drömmer ju så mycket konstigt jämt, men den här drömmen tar priset.

Jag har en traumatisk kris – en förlustkris. Fas 2: reaktionsfasen. Den kan vara i veckor eller månader, men givetvis finns det ingen användarmanual som ser till att det alltid är så. Reaktionsfasen kan vara i år, också. Det finns inga regler för sorg. Så klart. Det jag upplever är vanliga reaktioner, och jag är beredd på att jag kan få känslor av skuld eller ilska. Eller annat. Sorgen är inte statisk, inte heller reaktionsfasen. Och det finns inga tydliga gränser mellan de olika faserna, man kan vara i bearbetningsfasen och reaktionsfasen samtidigt, växla mellan dem.

Ja, det hjälper mig att tänka såhär, att veta att det jag känner inte är konstigt, att veta att sorgen måste få ta sin tid, jag kan inte skynda eller hasta fram. Nästa fas i sorgearbetet kommer när jag är redo, varken förr eller senare, och nu ska vara nu och inte sedan.

Nu: Allt gör så jävla ont.

 

Skärpning!

För att klargöra en sak… jag avskyr när psykiatriska diagnoser missbrukas, i bemärkelsen att använda orden fel, eller att använda dem som skällsord.

Jag tycker inte om tv-programmet ”Maniska samlare”, av den orsaken. Nä, de är inte maniska! Missbruka inte sådana allvarliga ord på bästa sändningstid! Nu kommer jag inte ihåg det exakta namnet, men det finns också något tv-program som heter typ ”Mina galna tvångstankar” (och där har tomtarna på tv översatt ”obsession” till ”tvångstanke”, vilket ju inte är ett kardinalfel, men människorna i programmen har inte tvångstankar, de är besatta av typ att samla björnar och sånt. Obsession kan också betyda besatthet, men tvångstankar låter ju mer dramatiskt och lockar väl fler tittare).

Vet ni varför jag avskyr sådant här? För att de spär på fördomarna om psykisk sjukdom, ja, till och med gör psykisk sjukdom till underhållning. 

Visst kan det bli till en tvångshandling att samla på björnar, om samlandet förstör ens vardagliga liv, arbete och socialt umgänge, men förstår ni vad jag menar ändå? Dessutom så är ju de där programmen ganska så roliga, fåniga, och sådär. Man sitter och fnissar och tycker att personerna är ganska knäppa. Någon som inte riktigt vet vad tvångstankar är kanske börjar tro att det är sådär alla personer med tvångstankar är och beter sig. Nä, jag ogillar det skarpt.

Det här kanske inte verkar vara någon stor grej, men det är det! Detta är lite som den s.k. vardagsrasismen, den som är ”rumsren” och inte väcker så mycket uppmärksamhet, men ändock så fortsätter den att göda den större rasismen. Och så är det med missbruk av psykiatriska diagnoser i tv, film och tidningar också, man kan tycka att det är en hyfsat ofarlig företeelse, men den ger mycket näring åt fördomarna.

Men något som gör mig ännu argare är när diagnoser används som skällsord! Jag kokar av ilska då. Vuxna människor som inte har mer vett än så! Grrr… Häromsistens så hörde jag ordet ”personlighetsstörningar” användas som skällsord mot några idiotiska personer (ja, de var idiotiska), men jag blir så trött. Vill vi ha det såhär? Att diagnoser, sjukdomar, som innebär stort lidande, inte bara för den sjuke utan för alla runt omkring också, ska användas nedsättande mot personer som bara beter sig allmänt korkat?

Och varför är det bara psykiatriska diagnoser som används som skällsord? Jo, för att det låter så jäkla dumt och irrationellt att säga ”vilken idiot, han måste vara njursjuk!” ”men vad är det med henne, har hon hjärtsvikt eller?”

Japp, det låter dumt, men lika omoget, ouppfostrat och ointelligent låter det att säga att ”hon måste ha borderline, jag fattar inte vad hon säger” ”snacka om att han säkert är manodepressiv, jävla idiot”.

Att säga så är dessutom lika omoget som att kalla någon för CP-unge, mongo och damp-barn, vilket man förhoppningsvis växer ifrån senast någon gång i tonåren. Vuxna människor därute, ni måste vara förebilder för de unga, välj era ord med omsorg, prata med era barn om att det inte okej att använda sjukdomar som skällsord, och skärp er.

brain 

 

 

Den arma skattebetalaren!

Jag tänkte på en sak medan jag deklarerade. Hur många gånger har man inte hört att ”vi skattebetalare vill inte betala för att folk som ´mår dåligt´ inte vill jobba” och så tusen andra exempel på samma tema finns förstås.

Hela det där uttrycket faller platt eftersom att det har ett resonemangsfel: jag betalar också skatt eftersom att jag deklarerar 😀 Men ja, jag fattar ju vad den arma ”skattebetalaren” menar, men de får nog hitta på ett bättre uttryck så att de inte låter lika oinformerade.

Förslag på uttryck:
arbetare
vi som gjort oss förtjänta av våra pengar
gnällspikar

Ja, bara häromdagen fick jag ett sånt där ”vi skattebetalare bla bla bla” kastat över mig, så jag är väl rätt trött på hela visan.

Snart är det väl någon nisse som blir kränkt över att det står ”inkomstår” både på min och hens deklaration. ”Inkomstår! JAG har arbetat för pengarna, det har inte Mörkrädd, så Mörkrädds pengar borde inte få kallas inkomst! Jag är ju en bättre människa än Mörkrädd också, så varför ska vi få likadant utformade deklarationsblanketter?!”

Sedan finns det också dem som blir provocerade över att man får köpa VAD MAN VILL för pengarna som man får från Försäkringskassan. Alltså att jag kan köpa typ pysselsaker. Fan, att jag ens har mage att våga roa mig när det för en gångs skull blev pengar över från förra månaden! Eller en mascara när min gamla har torkat ihop, usch och fy. Hua. Men ja, jag tycker också, verkligen, att Försäkringskassan ska leka Stasi och kontrollera att vi alla endast köper det billigaste schampot, och inte köper nya trosor förrän de gamla har blivit oigenkännliga tras-trosor.

För det är ju så, på 6000 spänn/månad lever man ett riktigt lyxliv, och kan köpa precis allt man vill – pysselsaker i mängder varenda månad, rysk kaviar, så mycket kläder att jag inte ens minns allt…  😉  Det är ju inte så att handläggningstiden på FK då skulle bli till typ 1 år om de skulle kontrollera allt det här, istället för 4 månader, samt att de skulle upptäcka ännu färre av dem som på riktigt har lurat till sig ersättning/ personlig assistans, vilket kostar SKATTEBETALARNA flera miljarder kronor om året.

Sluta gnälla och klanka ner på de som redan ligger ner, och låt den här mörkrädda skattebetalaren bli frisk ifred. Mind your own business, säger jag bara. Jag är så trött på er. Vänta bara tills ni själva blir sjuka och märker hur jäkla lattjo det är att bli betraktad som en parasiterande cancersvulst som borde bli deporterad till Långbortistan.

 

Till noshörningen

Noshörningen sitter i mitt knä
Vi leker med ett impulsrelä
Reläet går sönder och noshörningen blir arg
Han biter mig och tror han är en varg
På natten kastar han spindlar i min säng
Och piskar mig med en fiolsträng
Nästa morgon säger han förlåt
I present får jag en stulen lakritsbåt

noshorning

Det är inte min noshörning, men vi är goda vänner. Oftast.

Idag har jag deklarerat. Det gick inte bra, i en och halv timme höll jag på, för på ett av pappren så stämde inte en enda jäkla siffra! Inte ens begravningsavgiften! Tillslut upplyste min ömme fader mig om att jag kollade på ett papper från förra årets deklaration 😀 Det kanske inte ens var ett deklarationspapper? ”Slutlig skatt enligt 2013 års taxering”. Jag trodde att det var samma sak som inkomståret 2013. Åh, jag blir så trött. Om det finns någon kvällskurs i stil med ”Lär känna din deklaration” så kommer jag vara den första att anmäla mig.

Nästa vecka ska jag till psykologen, ojoj. Men jag har ju gjort min lilla läxa (gå till skolan) så jag får nog med väl beröm godkänt. Jag ska inte skälla på stackaren den här gången. Han är väldigt snäll, faktiskt. Är lite lik min historielärare, ser liksom mumifierad ut. Honom ska jag gå hos lääääänge, hehe. Känner mig inte lika fientligt inställd mot terapi längre.

BTW, nu är det dags att börja göra julkort! Jag har köpt material idag, åh åh åh det är så roligt! Jag brukar vanligtvis börja i juni-juli, men iår kan jag inte hålla mig… Tema: silver/grått. Kommer att bli fint!

Inatt drömde jag om att det satt en stor fet spindel i mitt tak. Väldigt trevligt för en spindelfobiker att ofta drömma om spindlar! Jag letade febrilt efter mitt spindelmördarspray, men hittade det inte, och jag hade inga glasögon på mig heller, så jag såg ingenting. När jag hittade sprayet hade spindeln gömt sig och jag kunde inte hitta den, men sedan såg jag en spindelformad skugga på golvet, den hade gömt sig under min säng. Sprut sprut på den, blev rätt dramatiskt för alla benen lossnade och låg och viftade.

Inget snällt medel, men väldigt effektivt =/ Användes med måtta.

spindelspray

Perspektiv

star-sky

Det är egentligen bara fyra år sedan jag ägnade varje vaken stund åt att förstöra mig själv så mycket som det gick, utan att jag skulle dö. Fyra år. Det är ingen tid alls, och samtidigt är den tiden 70000 ljusår bort. Jag stannade upp idag, på det där klassiska stanna-upp-och-få-nåt-slags-insikt-sättet: hur fan hamnade jag här?

Livet är faktiskt ganska så läskigt, men det blir nog mindre läskigt när jag har vant mig. Jag har missat en massa saker, det där s.k. tonårslivet, men det sörjer jag inte ett dugg. Jag har upplevt andra saker, och mitt liv som jag hade då är inte ett mindre liv för att jag var sjuk. Det är bara två olika sorters liv.

Nej, jag har inte ”missat” någonting. Jag känner det inte så.

Jodå, jag har fått höra av förmodligen inget illamenande psykpersonal att det är så sorgligt att jag är på psyk när jag ska vara ute och ha roligt, för tonårstiden är ju den bästa tiden i ens liv! På dem lät det som att när man är tonåring så är det ROLIGT och SPÄNNANDE hela tiden. Jomenvisst… snacka om att jag fick prestationsångest! 🙂 Är det lag på att tonårstiden ska vara den roligaste tiden i ens liv? Så sorgligt att man aldrig någonsin senare i sitt liv kommer att få ha lika skojigt.

Märkligt hur en sjukdom kan smyga sig på, nästla sig in så sakta att man inte märker hur den tillslut helt har tagit över. Jag vaknade inte upp en dag och var sjuk, det hände under en mycket lång period. Det går inte att ana när man ligger i sin säng och tänker ”Jag ska bara gå ner lite i vikt så blir allt bra”, att man några år senare istället kommer att ligga i en sjukhussäng med en sond i näsan.

Idag sitter jag här och har just ätit två bitar Sachertårta med vispgrädde utan att ägna en endaste tanke åt kalorier.

Underliga liv. Du slutar aldrig upp med att få mig att tappa andan.

På samma sätt så kommer jag inte att vakna upp en morgon och vara frisk, normalstörd, whatever man vill kalla det, och det är det som gör mig frustrerad! Jag vill bli bra NU! Jag vill inte hindras av min dumma förbannade hjärna som är helt söndersliten av år med mediciner och depressioner och ångest, jag vill att den ska läka ihop NU! Jag vill inte vänta, inte låta tiden ha sin gång.

”Victoria är i behov av långvarig medicinsk rehabilitering för att kunna uppnå arbetsförmåga”.

Så står det i mitt senaste läkarintyg till Försäkringskassan, jag vet inte vad medicinsk rehabilitering betyder men nog är den alldeles för långvarig. Bah!

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun 
Please don’t hold me down

star

Du gömda möjligheternas värld

Gissa vem som har sovit fyra nätter i rad? Jag! Vilken lyx, när hände det här senast? Så jag är sådär glad och munter som jag är när jag är i mitt ”habitualtillstånd”. Fin psykiatrisk term för i ”sitt vanliga tillstånd”. Så jag nynnar små tramsiga melodier i tid och otid och tar danssteg då och då, kan även bli små skutt. Jag är lurig, och busig. Och jag tycker om att kramas också. Åh, tänk så mycket sömn kan göra för att man ska bli sig själv igen!

Lalalala…bomp bomp!

Har hittat en medicinkombination till kvällen som gör att det känns som att någon slår mig i huvudet med en stekpanna, sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar på morgonen och är pigg och fin = önskvärt.

Nu ska jag äta Sachertårta. Det är gott, förutom den där förbenade aprikossylten!

Vad jag ser fram emot i framtiden

stars

En lista om framtiden (ingen inbördes ordning)

Jag ser fram emot när jag…:

kan gå på lektioner utan att känna ångest
har tagit gymnasieexamen
blir antagen till läkarprogrammet
har den första patientkontakten ute på någon klinik
inte längre plågas av mina minnen från psykiatrin

kan inse att jag inte alltid måste ställa skyhöga krav på mig själv
blir medicinfri
inte behöver ha kontakt med psykiatrin mer
ska åka på en gastronomisk tripp runt världen och äta en massa spännande maträtter (dreglar redan nu…)
får en pojkvän. Jag kanske till och med gifter mig 😉

har tatuerat mig
flyttar hemifrån
klarar av att ha ett jobb
får min första lön
hittar vettiga noter till ”Nostalgia Locomotive”

när…
mina psykiska problem inte längre plågar och hindrar mig från att göra det jag vill – när jag inte längre har ”psykisk ohälsa”
mina sömnproblem varaktigt är förbättrade

min vän som är försvunnen blir hittad
min anhöriga som mår psykiskt dåligt mår bra igen
min bok är färdigskriven, och förhoppningsvis blir utgiven
min spindelfobi är botad

Vad ser du fram emot?

dreams2

 

Inhale/exhale

Idag har jag varit i skolan, på historielektion. Vi pratade om andra världskriget. Jag brukar ha en hemsk ångest innan jag ska till skolan (vilket ofta gör att jag inte klarar av att ta mig dit) men när jag väl är där så känns det hyfsat. Idag var det tvärtom. Usch, det är så hemskt när det känns som att en buffel sitter på ens bröstkorg, yrseln invaderar och det kryper i kroppen. Jag ville helst av allt springa därifrån, men övertalade mig själv att sitta alldeles stilla. Andas. Sedan rabblade jag vad som händer i kroppen när utandningen är för kort. Det hjälpte lite. Det känns alltid lite bättre när det är något som plågar mig och så påminner jag mig själv vad som händer i kroppen, typ att jag erövrar något slags kontroll?

Läraren pucklade på mig ytterligare en uppgift som jag ska göra skriftligt! Hey, nu spricker ju hela min planering! Varför har jag sölat så mycket den senaste månaden? (för att jag trodde att jag hade gott om tid på mig, hehe. Då sölar jag 😀 )

Ska jag vara ärlig så var lektionen fasansfullt tråkig.

Men nu känns det bra. Fin dag. Sedan kommer mina små dippar när solen börjar gå ner, så mellan typ 17-20 är det rätt jävligt. Denna fördömda vår/sommarsjuka! Vad är det som händer i mig när solen börjar vandra neråt? Eller den börjar väl inte gå ned redan vid 17, men det händer något med ljuset då. Det blir blekt, solkigt… Men det är ju trevligt att må bra större delen av dagen, tummen upp för det.

Nu måste jag väl ta mig i kragen och göra en ny planering, samt skriva på min källkritiska uppgift – för övrigt den roligaste uppgiften i den här kursen!

Hoppas att ni har det bra ❤

EDIT: Wait a minute! Det är ju första maj imorgon! Ska jag demonstrera tro? Det har jag aldrig gjort. Vandra genom staden med ett plakat: [vad ska det stå på det då?] Kanske: ”Ta 5000 spänn från läkarlönerna och ge till sjuksköterskorna”. Och på andra sidan: ”Doctors save lifes, nurses save doctors” Eller så får jag väl stå på balkongen och skräna ut Internationalen med min allra vackraste sångröst 🙂 Är rätt säker att jag har pianonoter till den… Fast jag gillar Arbetets Söner bättre. Oket med påskriften bed och försaka, länge oss nedsänkt i mörker och nöd!

Ungefär.

0-999 år

Idag har det varit en lite jobbig dag, eller mycket jobbig. För det mesta går det bra när jag inte har sovit på hela natten, men ibland, som idag, blir det väldigt tufft. Jag gav tillslut upp och tog vid behovs-medicin, så nu jag lugn och fin. Tycker att det känns lite som ett nederlag att ta v.b. 😦 Att jag inte klarar av att härbärgera mina känslor, men samtidigt: varför plåga mig själv i onödan? Det är ju inte som att jag tar tabletter vid minsta lilla motgång.

Just nu är jag lite sur eftersom att mitt högra ringfinger har bestämt sig för att strejka, det tycker att det är en bra idé vara muskelsvagt och då och då göra mina rörelser överdrivna. Det har varit så ett par dagar. Puckofinger. Det är nästan omöjligt att spela The Entertainer på pianot, då ska man göra ett visst grepp som inte alls fungerar nu. Surt sa räven, för jag håller på att öva på just den.

Jag har inget roligare än det här att skriva idag, sorry 😛 Imorgon när jag är pigg blir det säkert kul igen!

Nu på eftermiddagen fotade jag Flopsy när han åt äppelgren ❤

flopsy28april

flopsy28april2

flopsy28april3

Kalciumdinatriumetylendiamintetraacetat

oga

På onsdag ska jag till skolan, historielektion. Hu! Jäkla KBT. Jag går dit, säger att jag inte klarar av att gå på lektioner ty jag får en sådan fruktansvärd ångest. Psykologen: då bestämmer vi att du ska gå på en lektion. Hejdå.

Jaha. Effektiv terapi, jag är botad! Psykologen lärde mig något om S.O.R.K.K. Kommer inte ihåg riktigt, men det står för Situation, Orsak, Reaktion, Känsla, Konsekvens. Nä, jag har ingen aning, men typ så var det. Nu har jag ju dessutom glömt varför jag fick lära mig det :/ Jaja, huvudsaken är väl att jag (försöker) gå på en lektion. Klarar jag det inte så har vi ju iallafall något att prata om, men jag har lovat mig själv att absolut ta mig till skolgården iallafall. Sedan får jag se.

Har ingen aning om varför jag får sådan ångest av att vara i grupper.

Jag verkar ha rest mig upp från alla käftsmällar den senaste tiden. Ångesten har gett vika, sehr gut!

Trevligare saker: Jag har bestämt mig för att tatuera mig 😀 Vet inte när, men i år iallafall! Funderade först på ett hjärta (ett anatomiskt såklart) men har nu tänkt om, och vill ha en strukturformel för någon fin molekyl på ryggen! Så jag har letat efter strukturformler som jag tycker är fina, dessutom ska de ju vara såna så att jag inte skäms om någon frågar vad det är för molekyl, haha. Kokain, LSD och sånt är snyggt, men jag vill inte ha dem på ryggen.

Värdiga kandidater:

L-alanin

L-Alanin_-_L-Alanine

Krompikolinat

Chromium_picolinate

Adenosin

Adenosin

Koffein

Koffein_-_Caffeine

Noradrenalin

Noradrenalin_-_Noradrenaline

Det lutar mot krompikolinat eller koffein. Dock så tycker jag väldigt mycket om noradrenalin, som substans alltså. En av mina favoritsignalsubstanser. Adenosin är också hemskt trevligt. Aaah, hur ska jag kunna välja?!

Rubriken, ja. Namnet fick jag på köpet när jag letade efter strukturformler. Ett väldigt coolt ord! Det är ett E-nummer, E385, och tillika ett läkemedel mot blyförgiftning. Övar mig på att säga det fort, hehe. Kalciumdinatriumetylendiamintetraacetat.

 

Pollenattack!

OMG så mycket pollen det flyger i luften idag. Inga allergitabletter rår på detta =( (inga som jag har i mig ägo i alla fall. Aerius, Allegra, Clarityn. Fast Nasonex-spray hjälper i alla fall mot klådan i näsan!) Och givetvis ska jag ge mig på och städa just idag. Riva upp dammiga sängkläder och annat damm. Får nog duscha sedan 😀

Mina biverkningar av Sifrol har i alla fall blivit mycket bättre. Tack doktor Hedvig för ditt råd att jag ska ta en halv tablett! Jag är endast rastlös och har ett lätt illamående då och då, men det känns som att båda två avtar mer och mer. Usch så jag mådde efter första tabletten. Hehe, jag trodde att jag skulle få andningsdepression om jag somnade. Mysigt!

Nu ska jag fortsätta städa. Fortsätta klia mig i ögonen. Nice. Det har varit en bra dag, utan ångest. Den grymma rastlösheten som jag hade inatt har ju gått över till ”mild”, så jag känner mig inte plågad.

23×10^9/liter

bloodvessels

Nu har jag varit på vårdcentralen och tagit de där proverna som jag har faaaasat för, men jag fick veta vad mina leukocyter – LPK – låg på i tisdags. Endast 23! Så det var ju skönt. Nu behöver jag inte oroa mig (sa ju att jag bara skulle oroa mig om LPK var över 30) Referensintervallet är 3,3-8,8, typ, jag minns inte exakt. 23 är ju för högt, men inte högt som i du-kommer-snart-att-dö. Så nu togs blodstatus igen, och CRP (inflammationsmarkör).

Det var en söt liten pojke på vårdcentralen, en sisådär 2 år, som jag fick leka med, haha. Han tyckte om min väska, och så skjutsade vi en leksaksbil mellan oss. Jag brukar inte tycka om barn, men han var fin. Det verkar som om min inställning till barn kraftigt varierar var någonstans i min menstruationscykel jag är, fniss.

Åh hå, vad jag ska göra idag då? Rastlöshet, rastlöshet… Jag får nog arbeta på min källkritiska uppgift om hungerupproret 1917. Tycker att källkritik är väldigt roligt. Jag kanske tar och spelar in någon ny låt på pianot också!

piano

Sifrol till alla, även till mig! =D

Sifrol tab 0.125 mg6002PPS0

Jag kan inte riktigt beskriva hur jävla ångestfylld jag var när jag gick till vårdcentralen. Kom på att jag inte alls var rädd för att bli elakt bemött, jag var totalt skräckslagen inför att gå därifrån utan medicin (för jag orkar inte en natt till). Men då lät jag mitt förnuft tala: om du inte går till läkaren så är det 100% säkert att du inte får medicin, men om du går dit så finns det ändå en chans.

Det var knökafullt med folk på vårdcentralen, så jag fick vänta i 1 timme och 45 minuter på att få träffa doktorn. Ångesten steg och steg, jag förberedde mig på kamp, slagsmål, kyssa läkarens skor i ren desperation! Men nä. ”Jaha, då får vi väl prova att ge dig Sifrol”.

Whohoo! För er som inte vet: medicin mot restless legs. Den som jag blev nekad förra gången jag var där, men det hjälpte visst när jag småskällde på den läkaren för något år sedan, om att han inte skulle behandla mig som en psykpatient och inte våga skriva ut några läkemedel alls, utan bara hänvisa mig till psyk.

Åååh. Jag gjorde det! I have Sifrol in my hands! It´s a shiny bright world! (vi får hoppas att pillerna hjälper bara 😀 )

Efter 2,5 timmar på vårdcentralen var jag hemma, och då började jag storgråta, hehe. Av lättnad, typ. Det är ju skönt att gråta, varför har jag undvikit det i alla år?

He´s a vulcan, without a soul!

Åh nej. Mitt i natten och jag kan inte sova pga mina jävla fötter. Jag hatar er. Parestesier. Det låter som ett skällsord, faktiskt. ”De där två är ena riktiga parestesier, usch”. Egentligen är det ett finare ord för ”sockerdricka under huden”, vilket låter roligare än pirrningar. Jag visste inte det, men för ett tag sedan så läste jag att restless legs inte bara behöver vara myrkrypningar, utan även kan vara parestesier.

Så well well, kort sagt: DET DRIVER MIG TILL VANSINNE. Vilket jag redan har skrivit i andra inlägg, hehe, men… Ja. Spikmattan ❤ jag.

Och så var det det där med att gå till doktorn och få medicin. Jag är rädd för att gå till doktorn. Jag tvekar. Har märkt att om jag har haft en kontakt med vården och inte har blivit kränkt, så blir jag djupt förvånad! Jag är väl inte så lättkränkt i vanliga fall, men jag avskyr vårdsituationen i alla avseenden, för att jag befinner mig i underläge å det grövsta. Fy.

Min tanke (känsla): jag vill inte gå till doktorn, jag struntar i det, jag orkar inte bli avvisad och kränkt igen.

Aha! En högst mänsklig reaktion: ett undvikande beteende för att slippa en obehaglig känsla. Men reaktionen är väldigt känslomässig, och eftersom att jag har tittat väldigt mycket på Star Trek Voyager de senaste dagarna, så har mr Tuvok blivit min nya idol. Han är en vulcan, och de är princip bara styrda av sitt förnuft, och de är dessutom väl medvetna om sina känslomässiga reaktioner – alltså kan de undertrycka dem. Fast nu är det ju inte bra att endast handla efter sitt förnuft, känslor är också nyttiga.

Nu talar mitt förnuft: du lider, du har testat en massa saker som inte är läkemedel, nu vill du testa läkemedel. Doktorn har läkemedel, GÅ DIT.

Haha, när jag hade skrivit klart den meningen kom känslan upphoppande igen: du kan köpa medicin på internet!

Förnuftet: de pillren kan 1) vara helt riktiga, 2) vara sockerpiller, 3) innehålla giftiga ämnen. Vill du spela rysk roulette med din hälsa bara för att slippa bli sårad?

Hähä. Nu är valet rätt enkelt. Inget är så trevligt som att analysera sig själv mitt i natten! eller överhuvudtaget. Förmodligen är jag DBT-skadad eftersom att jag ständigt analyserar mina känslor och mitt handlande, men jag har dessutom fått Stockholm-syndromet: jag tycker att det är roligt också! 😉

Mr Tuvok

Tuvok_2371

Sedan finns det många som säger att det är helt säkert att köpa piller från internet, från den sidan får man samma förpackningar som man får på apoteket! Och mina piller därifrån har alltid funkat!  Kan du med 100% säkerhet säga att just den förpackningen Sifrol som jag får, innehåller just Sifrol? Och ja men jösses, om jag hade en snitsig skrivare skulle jag också kunna tillverka hundratusen kopior av en Sifrol-förpackning, trycka dit lite batchnummer, kopiera bipacksedeln, göra blisterkartor och banka ihop ”Sifrol” av cyanid och potatismjöl. Sedan skickar jag riktiga Sifrol till köparen, flera gånger, sedan får hen cyanid-Sifrol!

Dessutom är jag rädd för att såna där nätapotek ska ha virus på sig. Nä, försök inte ens övertala mig! Visst kan jag dö även om jag tar medicin från apoteket nere på stan, men då vet jag i alla fall vad jag dör av, och slipper ligga i graven och känna mig dum.

Ps. Jag har bestämt mig för att gå på en drop in-tid på vårdcentralen, den börjar vid 07:30. Jag har sån jävla ångest, jävla skit. Dumma känslor som ställer sig i vägen för förnuftet. *peptalk* Du har ju skinn på näsan, sitt inte i ett hörn och gny, stå upp för dig själv nu! Ta ingen skit! Läkare är inga övermänniskor som är bättre än dig, så du är inte mindervärdig. Var inte rädd.

 

 

Singing in the sunshine!

sunshine

Den här dagen utvecklar sig ju riktigt bra! Trots total avsaknad av sömn. Heja heja humöret! Jag kan inte låta bli att bli positivt påverkad av det fina vädret 🙂 Vår/sommarsjukan gäller liksom bara på kvällen. Jag klarar inte av skymningsljuset, det ger sån grym ångest. Jättekonstigt!

Så, gott humör, trots en envis ischias som får mig att halta. Sååå sexigt! Hehe, jag känner mig som en gammal tant – ryggvärk, ischias och restless legs. Nåväl, jag ska ju till den där Feldenkreis-terapeuten i maj, hon kan säkert räta ut mig lite. När jag gick till kiropraktorn så hade jag en massa låsningar i kotor i ryggen, bröstkorgen och nacken, samt var sned i bäckenet så att mina ben var olika långa. Hu.

De där rastlösa benen stör mig. Vet inte vad jag ska göra. Jag sover med benen/fötterna på en spikmatta, annars ligger jag bara och sparkar. Jag ser på tv med spikmattan under fötterna. Jag blir snart galen och det blir bara värre och värre! Det verkar inte vara medicinerna, Lamotrigin ger ju inte sånt. Även om jag inte har tagit Lergigan och Nozinan på en månad så är pirrningarna ändå kvar.

Och jäkla inkompetenta vård. Det har jag skrivit förut: vårdcentralen vill inte ge mig medicin mot RLS eftersom att jag har kontakt med psyk, och min psykiater vet ingenting om RLS-mediciner och vill inte skriva ut något. Och så verkar det vara extremt tjocka väggar mellan vårdcentralen och psykmottagningen (de ligger i samma hus), så läkarna kan inte ringa till varandra. Lata puckon. När jag orkar ska jag bråka på dem igen – men vem ska jag bråka på först? 😉 Jag får väl bjuda hem doktor C och doktor M på middag, så att vi kan diskutera en lämplig RLS-medicin!

house

Heute ist es Karsamstag

Jaa, det sägs att det är påskafton idag, så glad påsk på er alla!

Och när jag ändå håller på så kan vi ta glad midsommar! happy halloween! god jul! gott nytt år! god fortsättning! också, så har vi hela ramsan avklarad.

Usch, jag känner mig hemskt cynisk idag.

Undrar om det kommer några läbbiga påskkärringar och påskgubbar hit och knackar på och vill ha kariesframkallande godis? Jag brukar låtsas att jag inte är hemma, vill ju ha allt kariesgodis för mig själv, hehe. Förresten så finns det nog bara vaniljkex hemma. Påskkärringarna kan få lite oliver.

happy-easter

Nu måste jag googla på om det var på påskafton som Jesus återuppstod. Herregud, det är så pinsamt… Men jag är ganska säker på att det faktiskt var på påskdagen.

Jupp, det var på påskdagen.

Mina mest ingående kunskaper om påsken är olika påskord på tyska. Karsamstag, Oster Hexe, Oster Eier, Frohe Ostern osv. Nu ska jag läsa lite om påsken, det hör ju till allmänbildningen. Det är alldeles för länge sedan jag gick i mellanstadiet.

Kärnhus till alla, men inte till mig

Har ni hört Kents nya? Den är riktigt bra tycker jag (läs: lyssnar sönder den totalt) men hemskt tacksam att göra parodier på. Jag har pysslat ihop frukt- och grönsaksversionen. Nä, antalet stavelser är väl inte särskilt väl överensstämmande, men man kan inte få allt här i världen 🙂 I morgon ska jag nog göra anatomi- fysiologi-sjukhus-versionen.

Jag är paprikan i grönsaksdisken
Jag är ananasen i juicen
Jag är den mosade bortglömda bananen
i innerfacket på väskan
Jag är kokosnöten i palmen
Jag är omogna kiwifrukter
Jag är den färdigsköljda ruccolan
i påsen ingen vill ha
Jag är apelsinen på fruktstunden
Jag sitter med i elevrådet
Den som ställer upp i skolvalet
Jag är klistermärket på skalet
Jag är päronet fruktkniven
Jag är fruktsockret oliven
Jag är dom viktiga vitaminerna
Jag är salladen till kaninerna

Kärnhus till alla, men inte till mig
Kärnhus till alla, men inte till mig

Kärnhus till alla, men inte till mig
Så skördar vi frukten igen

Jag är bekämpningsmedelsdimman
doften av clementiner
Jag är den dåliga potatisen
Jävla gurka, tomat, fänkål
Jag är lingonen i sylten
Jag är alla äpplen som odlas i Kivik
Jag är vaniljen i gräddglassen, jag är strutarna
Jag äter inte längre grönkål
Jag är fruktsalladen
Jag är dom som hatar persilja
Jag är dom som älskar detsamma
Jag har det största fruktfatet
Jag protesterar mot palmehatet
Och min köksbänk är full av frukt
som aldrig borde ha köpts

Kärnhus till alla, men inte till mig
Kärnhus till alla, men inte till mig

Kärnhus till alla, men inte till mig
Så skördar vi frukten igen

Jag är tanden som knäcks av en kärna
Jag är Aroma och Jona Gold
Jag är storhetsvansinnet
När du köper ett växthus
Jag är frösådden på våren
Jag är stenfrukter och citrus
Jag är soppåsen och matsvinnet

Kärnhus till alla, men inte till mig
Kärnhus till alla, men inte till mig

Kärnhus till alla, men inte till mig
Så skördar vi frukten igen

Originalversionen:

Jag är handen som håller flaggan
Jag är ficktjuven på centralen
Jag är bomben på terminalerna
i väskan som lämnats kvar
Jag är de första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker
i landet som gud glömde
Jag är tårgas i handväskan
Jag är med i Ravekommissionen
Den främlingsfientliga politiken
Jag är självmordsstatistiken
Jag är glesbygden Rohypnolen
Jag är svartsjukan alkoholen
Jag är dom snabba sms-lånen
Jag är drevet på skolgården

Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Så börjar vi om igen

Jag är dimman i minneslunden
vinden på bron över sundet
Jag är den misstänksamma grannen
jävla finnar, norrmän, danskar
Jag är kniven i innerfickan
Jag är alla vapen vi exporterat
Jag är soldaterna vid byarna
Jag är minorna
Jag röstar inte längre i valet
Jag är Melodifestivalen
Jag är dom som går in i väggen
Jag är dom som går igenom rutan
Jag bor i den största staden
Jag skänker pengar till Rädda barnen
Och min dator är full av bilder
som aldrig borde ha tagits

Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Så börjar vi om igen

Jag är handen som gungar vaggan
Jag är staten & kapitalet
Jag är säkerhetsmanualen
Anonyma kommentarer
Jag är mobbningen på nätet
Jag är Big Macen du äter
Jag är moskéer och katedraler
Jag är Bibeln och Koranen

Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en
Så börjar vi om igen

Hum i duvudet

Fakta: jag blir fruktansvärt dum i huvudet av Nozinan. Därför är den bra att ta i yttersta nödfall när jag har överjävlig ångest, men inte bra att ha som sömnmedicin varje natt (det hade jag förut).

Jag tog Nozinan igår och i förrgår, och haha, jag har jobbat med lite skolarbete ikväll, och mitt textstycke om varför England, Frankrike och Holland var de dominerande länderna under renässansen och upplysningen är nog det näst mest förvirrade little piece of shit som jag någonsin har producerat. Jag fattar inte ens själv vad jag menar, får nog skriva om det imorgon när jag förhoppningsvis är nykter. Jäkla piller.

Det mest förvirrade textstycket jag har skrivit kom till när jag var vaken på Stilnoct. Det var länge sedan, och jag undrar fortfarande vad det var som jag försökte förmedla.

Flopsy hälsar till er alla, han sitter här och slickar mig på tröjärmen. Nej, nu stack han iväg för att gnaga på ett bordsben, måste stoppa honom! Han dissar sin nya gnagpinne såååå mycket, kommer inte ihåg vilket sorts träd den kommer ifrån, men äppelgrenar är det enda som duger…

Lägg av nu, Flopsy!

 

Operation Stultus

Mohaha, nu har jag en plan för hela det här diagnosfiaskot. Den består av plan A och plan B, där varje plan består av två delplaner. Plan A1 kommer att verkställas nästa vecka, plan A2 förhoppningsvis i början av juni. Utfallet av plan A kommer att bestämma om plan B kommer att sättas igång. Plan A är en snäll plan, plan B är aggressiv. Så, härmed förkunnar jag att Operation Stultus har inletts! Planerna som kommer att följas heter Diagnos2014-protokollet.

Stultus är latin för korkad, dum osv.
Stultus a psychiatriae, hähä.

Så nu är jag på lite bättre humör och ska fokusera på andra saker. Till exempel skolarbete, och my precious Star Trek Voyager. Åh, jag blir på så glatt humör av att titta på det. Kommendörkapten Kathryn Janeway har sannerligen hjälpt mig igenom dessa svåra dagar 🙂 Hon är en perfekt karaktär. För det första är hon den enda kvinnliga kommendörkaptenen i hela Star Trek-serien. För det andra så lyckas hon vara både känslomässig och auktoritär, på ett helt perfekt sätt. Jag är så trött på alla kvinnliga tv-karaktärer som antingen är känslomässiga vrak som måste bli tröstade av de manliga karaktärerna, eller är mesiga och korkade, eller så har de Aspergers syndrom på ett väldigt stereotypt sätt, eller så saknar de helt personlighet. Och no matter what så ska alla hoppa i säng med alla.

Men Janeway – hon är feminin utan att det på något sätt är överdrivet, hon håller av sin besättning väldigt mycket, men håller ändå en tydlig distans (hon är ju ändå högste chef), hon är stentuff, auktoritär, listig, intelligent, kärleksfull, rolig… Ja, utan Janeway skulle Star Trek Voyager vara värdelöst.

janeway

Snäll ❤

Kathryn_Janeway_2373

Planerande

1-captain-janeway

 Skitförbannad :O

Takyonstrålar

Hjälp, there´s a lot of people out there! Den senaste veckan har det kommit många fler besökare än vanligt, då blir jag alltid rädd, haha. Vilken cool bloggare jag är då! Så jag kände mig nödgad att lösenordsskydda några inlägg, men det är bara för att det är mitt i natten, jag är utmanglad och inmanglad, avlagd utlagd men inte inlagd efter dagens katastrofala resultat, både i tanken, känslan och verkligheten. Men imorgon låser jag säkert upp dem igen.

Ojdå, nu var jag nog ohyfsad. Jag menar så klart: välkomna till min blogg, alla människor! ❤ Jag undrar vilka ni är, vet ju bara om en handfull.

Det är säkert utomjordingar därute också, det är bra. Jag gillar utomjordingar, förutom numirer, klingon och de där som ser ut som potatisar och bara pratar om ”profit” hela tiden, och jag förstår aldrig vad de menar. Om ni försöker skriva kommentarer så kommer jag att blockera er!

Det var ju inte det här jag skulle skriva, jag svamlar ju bara (dumma Nozinan). Hade en bild i huvudet av ett ganska bra inlägg, men det sket sig ju 😛

Godnatt. Typ. Snart.

 

När månen går ner kan du vänta mig, om så himmelens änglar står vakt

Min sömn strular lite fortfarande. Har varit vaken heeela natten. Och ser påtänd ut! Mina pupiller är gigantiska, det är de alltid när jag inte har sovit. Mina ögon är svarta som en avlägsen tjärn om natten…

Å då är jag rädd att ”folk” ska se att mina pupiller är stora (mydriasis, ett fint ord) och tro att jag är påtänd! Men vem kollar in folks pupiller? (förutom läkare och poliser, då) Eh, jag. Och det JAG sysslar med, sysslar ALLA med, så klart!

Nej men det är ju jätteintressant att spana in pupillstorlekar. Är de normala så får man gå vidare i sin utredning om vad människan kan ha för sjukdomar, om de är nervösa, sociala förhållanden, vilka är de?? Eller vad de gjorde innan vi träffades. Och ja, att bara fråga om allt det här går ju inte. Har de husdjur? Olyckligt gifta? Halsvenstas? Rinit, dåliga naglar, artos, blefaroptos, blek i ansiktet, tremor? osv osv.

large (4)

Men pupillerna börjar jag med. Därför tittar jag dig alltid djupt i ögonen när vi just har träffats. Dilaterade? Läkemedel med antikolinergisk effekt, kanske till och med antidepressiva?! Där får man gå vidare och kolla efter fler biverkningar och andra tecken som just inte måste vara fysiskt synliga. Har du tagit amfetamin? Går lätt att utesluta genom att kolla om du har SPEED-RYCK! Har du svettringar i armhålorna eller var du fuktig i handen när vi tog i hand? Hetsdricker du kaffe? Då är du möjligen nervös! Eller är koffeinholist och ditt sympatiska nervsystem har fått fnatt. Osv osv osv osv. Endligheterna är omöjliga!

Och har människan mios – små pupiller – så går undersökningen likadant till fast åt motsatt håll. Har bara ett öga förminskad pupill så går jag direkt till 1000-kronorsfrågan: Horners syndrom. Stroke – det hoppar jag över. Om du inte ler och ena mungipan hänger 😀

Men man får ju alltid beakta hur ljust/mörkt det är omkring en! Människors ögonfärger är också roliga att veta. Min historielärare har vattnigt ljusblå ögon och vid tillfället möjligen lätt förminskade pupiller. Jag gjorde ingen närmare granskning den gången. Var tvungen att lyssna på vad han sa 😦

Allt det här går på ungefär 30 sekunder, så jag håller inte på ett helt samtal, eller en hel ”träff” med någon. Jag gör det inte alltid, men i princip bara på tråkiga möten eller när det kommer tråkigt folk hem till oss och fikar.

Nu på våren satsar jag mycket starkt på allergimedicin om jag ser vidgade pupiller!

hypertensiv-retinopati

Hypertensiv retinopati. Rätt okej.

Jag har definitivt tittat för mycket på House! Men så är det ju min favoritserie, tillsammans med Star Trek Voyager. De innehar delad förstaplats. Tittade på första avsnittet i morse. Kan se säsongerna hur många gånger som helst!

U.S.S. Voyager. Det är ett så vackert skepp! Tillhör Intrepid-klassen, har en marschhastighet på 9,975 warp, 15 däck och bäst av allt: BIONEURALA STRÖMKRETSAR!

large

I hope you find this humerus

Idag (igår, då, okej, klockisen är nästan 04) lyssnade jag på The Cell Song, skrev på mitt skolarbete om sjukvårdens/medicinens historia, städade kaninburar, pysslade lite, ritade schematiska bilder över kroppens hormonreglering och tittade på DEA – drogpolisen, och fnissade glatt (skrattade högt) när de stormade hus fyllda med KNARK. Det gör jag alltid. Det ser ut och låter så jäkla kul när de biffiga alfahannarna kastar sig in genom stängda dörrar och brölar POLICE, GET DOWN ON THE FLOOR!

I saw you drop the meth over there, I have it on video!

Och så kvävde jag lite (mycket) skratt nyss när jag trillade över dessa bilder. Detta är min humor, det! My cup of tea!

large (8)

large (7)

large (3)

large (2)

large (6)

När jag hittar sånt här så återvänder mitt hopp om mänskligheten… äntligen någon som har fattat vitsen!

Jag har förresten en Tumblr-sida fylld med anatomigrejer och annat roligt: 7 days a week 360 Joule a year

Nu ska jag drickeli-dricka te och förhoppningsvis sova sedan. Lovar att svara på era kommentarer imorgon. Jag vill svara ordentligt och just nu har jag gröt i hjärnan 😛

Den här är jätterolig och dessutom utbildande! Ja fan allt är visst roligt idag…

Ich liebe Therapie!

Den 16:e april ska jag till en psykolog på öppenvårdspsyk. Whoho! Typ. Jag känner ett starkt motstånd och en vilja att vara motsträvig. Mycket märkligt. Jag vill ha hjälp med mina fobier, och jag vill arbeta med det, men jag vill inte gå i terapi… Jag spyr på terapier! Anledningen till att jag slutade hos den förra terapeuten var inte bara att hon inte var särskilt bra, jag hatade hela situationen som terapisituation. Praaaata om sina känslor. Jag slutade i DBT:n för att jag var så jävla trött på det. Plus lite annat. Urk. Jag vill inte prata om mina känslor. Jag vill vara arg och göra vårdfolket illa.

Men jag ska försöka sansa mig och gå in i terapin med en POSITIVISTISK inställning. Inte som förra gången jag var hos denna psykolog, då jag ”är negativistiskt inställd och vägrar svara på en del frågor”.

Jag vet ingen annan situation där min hjärna kan gå i så totalt baklås som i terapier. Hjärnan blir en oanvändbar boll som skickar ut blixtar genom pannbenet. Och efter så många år i terapi så genomskådar jag deras försök att ”leda” en. Jag blir bara trött. Jag vet vad nästa fråga blir. Frågan ”hur mår du?” är så fruktansvärt komplicerad, det skulle ta fyra timmar att förklara ”hur jag mår”, här finns inga lätta korta svar, så jag nöjer mig med ett ”vet inte” och då måste vi ju analysera det…

Bara han inte har gått en steg 1-utbildning. Jag vet inte vad det är, men det är något dåligt. Vårdfolk som har gått den blir förändrade (åt det dåliga hållet). De blir som tomma robotar som jämt försöker ”leda” en, men på ett mycket anonymt (dåligt anonymt) sätt.

I maj ska jag också börja gå till en Feldenkreis-terapeut (eller hur det nu stavas). Jag vet inte alls vad sådana gör eller är utbildade i, men hon ska hjälpa mig med min ryggsmärta. De drar tydligen i hälar och armar och sånt. Låter mysigt! (på riktigt alltså, inte ironiskt. Jag gillar att bli dragen i.)

Dock fick jag på villovägar veta att hon vid första mötet gör NÄTVERKSKARTA och LIVSLINJE med en. Och jag ba: jag tänker inte på några villkor gå till henne!

Nätverkskartor och livslinjer kommer högt upp på min lista över mest-hatade-saker-som-existerar. Jag har fått göra så många sådana under min resa i psykiatrin, och de har alltid blivit liggande i ett hörn och aldrig använts. Och då har jag alltså suttit en hel eftermiddag och klippt ut jordgubbar och regnbågar och hejsan svejsan ur veckotidningar och limmat upp på ett papper som ska vara min ”livslinje”.

”24:e oktober 2004: jag såg en regnbåge. Dagen efter blev jag inlagd på psyk”.

Okej, inte riktigt så, men nästan.

När vi gör nätverkskartor så har jag så lite folk i mitt ”nätverk” att jag hittar på några typer, för att inte verka helt asocial (vilket jag är, mohaha). Men detta går ju inte om någon familjemedlem är med och gör nätverkskartehelvetet.

Men så frågade jag henne om man kunde slippa göra såna äckliga mentala misshandelstillhyggen (använde inte de ordet, så klart) och naturligtvis, man behövde inte göra sånt!

Så jag ska gå till Feldenkreisaren och bli dragen i hälarna!

Känner mig just nu lite sådär negativistiskt inställd på nattligt vis: ser 80 år av utanförskap framför mig. Varför försöker jag ens? Varför inbillar jag mig att mitt liv och jag är något?

Jag är bara en myra i universum som lätt kan stampas ihjäl.

Myra!

Vet ni att mina föräldrar funderade på att döpa mig till Myra? Det är ju helt sjukt. De syftade på det engelska namnet som uttalas Maaayyyjjra, och det är ju fint, men i Sverige hade det blivit M-y-r-a. Kan ni fatta hur namnmobbad jag hade blivit?

Tur att mammut och papput tog sitt förnuft till fånga! I morgon kommer papput hem från kärnkraftverket. Det var ju helfestligt när Greenpeace tog sig in där! Han och hans arbetskamrater såg plötsligt en stege stå vid staketet, och den stod kvar där i flera timmar, tills det kom några kärnkraftsgubbar i privatbil och tog bort den 🙂

På Greenpeace-banderollen stod det: PENSION NU!

Jag till pappa:
– Menade de dig eller?

Det tyckte han var ”halvroligt”, hehe.

 

 

Vårstädning

muffin10 kopia

Idag ska nog mor och jag sanera kaninernas burar. Jag glömde skriva det, men Muffin var hos veterinären förra veckan, då det där skorviga som han fick på sitt öra för hur länge sedan som helst har blivit större, vilket vi var till veterinären med, och om det blev värre skulle vi höra av oss igen, såååå…. vi var där. Den snälla djurdoktorn tog prover från örat (skrubbade med en tandborste?!) Test för mjällkvalster och ringorm (ringormstest är dyrt, jag skojar inte. 700 spänn =O ) Men veterinären gav oss medicin till båda kaninisarna, mot mjällkvalster, fastän vi inte har någon diagnos än (men hon tyckte att det såg ut som mjällkvalster) och så fick vi order om sanering.

Åh… sanering av varenda plats där kaninerna har varit. Överdragen till soffan och tre mattor ska till kemtvätt. Leksakerna ska skrubbas. Lekmattorna i tvättmaskinen. Skura skura skura allt som finns. Inklusive golvlister.

Hehe, så går det när pälsbollar får vara överallt. Nåväl, huvudsaken att de slipper sitta i sina burar och deppa hela dagarna. Just nu deppar Muffin ihop totalt för han fick ju inte vara på lekmattan igår. Och inte idag heller 😦 Och Flopsy, han är bara arg. Han har spring i benen och är frustrerad.

Flopsy dödar mig
å jag inte skydda mig
har inga hockey-skydd
nu bryter han min rygg
Å han förstör mitt liv
kissar i mitt rivir
å mitt liv är svårt
och Flopsy slår så hårt!

Näe, riktigt så arg är han nog inte. Men såhär sötsur i alla fall. Snutte ❤

flopsy-april2014

 

Den upplysta despoten

Jag överlevde spindelattacken inatt. Terroristspindel! Uh, nu kommer väl NSA att börja kartlägga mig, jag använde ordet TERRORIST. Då kan jag ju lika gärna reta dem och skriva molotov-cocktail också, hehehe.

I Dagens Nyheter om några månader: ”EnMörkräddMänniska förekom i 250 NSA-rapporter”.

I alla fall så måste jag ha mattat ut mig riktigt ordentligt, eftersom att jag sov i totalt 19(!) timmar inatt/idag. Nu är jag återigen redo att ta över världen! Dock så får jag hindra mig själv lite, har i flera dagar planerat att anmäla Sverige till FN eftersom att jag anser att vi genom att använda bältesläggning bryter mot Konventionen mot tortyr, eftersom att den även innefattar ”annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.

Men det får bli ett senare projekt, till sommaren kanske.

Muminstämplad hand:

mumin

Breda handryggar är bra att ha när man spelar piano. Jag kan med tummen och lillfingret nå över mer än en oktav.

Och så längtar jag efter lite vårvärme så att jag slipper frysa knäna av mig när jag bär strumpfbyxen.

Strumpfbyxen ❤ ❤

strumpfbyxen

Jag är en fluga som snart kommer att bli ihjälslagen av en flugsmälla. Beredd! (och genomskådad, lalala…)

Och jo, förra inlägget… Det är ju sexårsdagen efter min utskrivning från BUP. 1254 dagar. Och så tycker vissa läkare att det är konstigt att jag inte fungerar ordentligt ute i samhället. Och det är mitt fel eftersom att jag klamrar mig fast vid patientrollen.

1254 dagar på en sluten avdelning. De vet ingenting. Och det är de som håller i flugsmällan. Skammen är deras. Inte min.

fuck-you

Nu ska jag äta violtabletter och tacka mig själv för att jag var och är starkare än alla de som försökte och försöker bryta ner mig i småbitar, ibland för sitt eget höga nöjes skull.