2. Öppenvård

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag precis skulle fylla fjorton hade jag haft ätstörningar i tre år och haft ett självskadebeteende i två månader utan att någon hade märkt det. Men här tog min ”tur” slut. Min ömma moder hittade spår efter mina rakbladsmöten och kaloriberäkningar…vilken chock…för alla. De konfronterade mig efter skolan en dag, extremt oroliga, förstås. Sa att de skulle ringa till en ätstörningsklinik. Jag var sjuk, behövde hjälp. Har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Ville vara ifred med mina problem. Kände ingen lättnad över att spelet var slut.

Här började min ”riktiga” (uppenbara) svält. Jag behövde ju inte dölja något längre. Svimningskänslor, yrsel och en tom mage blev min vardag. Jag var smal redan innan, så nu gick det snabbt nedåt.

Jag började på ätstörningskliniken ungefär en månad senare, men det hjälpte ingenting. Jag ville varken ha familjeterapi eller gå på dagvård och lära mig att äta. Så jag satt där hos min terapeut två gånger i veckan, vecka efter vecka, utan att bli bättre, snarare sämre. Magrare och magrare. Jag sa att jag hade slutat att skära mig, men egentligen så skar jag mig varje dag, men där det inte syntes så lätt.

braveheart

 Min kropp började ge upp. Jag var alltid fruktansvärt trött och hade huvudvärk. Det är inte som när man är trött på kvällen, det här är en trötthet där varenda muskel protesterar vid minsta rörelse. Yrsel och svarta prickar framför ögonen så fort man står upp. Det är priset för minus på vågen.

Jag kände mig psykiskt isolerad, orkade inte ta in intryck eller ens svara på alla tilltal. Jag orkade inte ens prata lika fort som möjligt. När jag pratade så lät jag som om jag vore drogad.

Näringsdrycker, vägningar, hot om inläggning. Ett konstant tjat om dagvården (du måste börja där!) Vägran, hemligheter, ångest, dissociation. Terapi utan verkan. Jag föll rakt ner i en nattsvart, vidrig, stinkande depression. Ingen väg ut. Fångad. Inte ett leende på flera månader. Mer terapi, mindre mat. Förtvivlad familj. Trasig dotter.

I september fick jag Risperdal mot mina psykotiska symptom, som uppkom ur ångest och näringsbrist. Det fanns inte nog med underlag för ett LPT, även om jag hade behövt det. Risperdalen tog jag inte som jag skulle, sparade och tog många på samma gång. Då slapp jag tänka, känna.

risperdal-consta

Tillslut ville jag bara dö. Depressionen hade ätit upp min livsglädje. Alla mina känslor. Jag var ett skal. Gjorde ett välplanerat men patetiskt misslyckat självmordsförsök. Kanske ville jag bara ha hjälp, jag vet inte. En del av mig vågade inte dö. En liten, liten gnutta ljus bodde längst in i mig, bakom all tjärsvart lera av ångest.

När min läkare frågade mig om jag hade försökt att skada mig allvarligt på något sätt, så sa jag efter mycket tvekan och smusslande, ja. Hon erbjöd mig en frivillig inläggning på BUP, på ungefär två veckor. Om jag hade tackat nej så hade jag fått LPT (tvångsvård). Jag behövde en utredning i slutenvården, den skulle ta omkring två veckor. Jag sa ja och blev kvar på avdelningen i tre och ett halvt år.

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s