Livrädd utan stil

lsd3

Det suger lite att vara jag just nu. Det här självmordet har liksom vänt upp och ner på själva livet som liv, och hela min världsbild. Jag domineras av: ifrågasätt allt, betvivla allt!

Drömmer mardrömmar också, de jag hade inatt tog priset! Först drömde jag om min vän som begick självmord, hela drömmen gick ut på att hon var starkt självmordsbenägen och jag försökte hindra henne från att ta livet av sig, genom hela drömmen fick jag jaga henne i olika hus, och över hela länet. En gång fick jag lyfta henne ur en snara. Men jag lyckades alltid rädda henne. Fruktansvärd dröm, stressande, men väldigt talande, ju. Kanske till och med en rätt naturlig dröm?

Den andra drömmen var nästan ännu mer hemsk. Jag och nån kompis (ingen jag vet vem det var) befann oss i ett litet rum i en lägenhet med två män som var som tagna ur ett avsnitt av Hannibal. De hade lagt min kompis i en säng, gett henne Citodon(!) och gav henne syrgas på mask(!) Sedan satte de en helvetesmaskin med en massa roterande knivblad på hennes mage. Hon gallskrek, så klart, men vi ska inte tala om det slafsande ljudet… Jag höll för öronen men det hördes igenom så jag flydde därifrån. När jag befann mig i trapphuset så vaknade jag. Sjuka jävla dröm! Var helt skakig när jag vaknade.

Just nu känner jag mig vilsen och rastlös och har en gnagande ångest. Saknad och tomhet. Frågor. Ska vandra ner till stan när mitt nytvättade hår har torkat. Köpa lite te och posta brev.

alice

Ps. Tuck, jag håller på att skriva ett inlägg om dina frågor du ställde, har skrivit hälften nu 🙂 Det var ju rätt omfattande frågor, hehe.

Var är du?

Jag får nog ta och sakta ner… inte springa runt i 666 km i timmen för att slippa känna. Inte rita tolv timmar i sträck för att stänga av allt. Oh, jag och mitt ständiga flyktbehov! Vad det än gäller, vad som än har hänt, vilken känsla det än är: FLY för ditt liv!

Begravningen… innan var jag ju så rädd för att se kistan, men när jag väl såg den så var det inte alls läskigt. Den var fin. Prästen höll ett väldigt vackert griftetal, det var mycket musik, både från CD och två gånger var det levande musik, fina sånger ackompanjerade av piano och gitarr. Det var en himskans massa människor där, säkert 100 personer. Hon är saknad, min vän ❤

Vi sjöng en väldigt fin psalm (tyvärr kunde jag inte sjunga med i någon av psalmerna eftersom att jag inte såg texten pga alla tårar)

Psalm 799
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu. Här är jag. Var är du?

Som en fjäril lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo,
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört, så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag. Var är du?

handbukett21

Buketten som jag lade på kistan. Förgätmigej… vilken blomma kan passa bättre? Hittade lite liljekonvaljer i trädgården också.

Efter akten, utanför kyrkan, träffade jag två personal från psykintensiven, och två från BUP-avdelningen. Guldkornen ❤ Även om jag ofta kritiserar psykiatrin så glömmer jag aldrig de personal som verkligen har valt rätt jobb.

Äh, den där psalmen får mig att gråta floder nu också, ser ju inte texten på skärmen. Måste snyta mig. Jävla jävla allt.

 

Oändlighetens konstanter

 Some new shit

armbogsledens-rorelser1

wisdom-infinity

 

Men det rätta uttrycket är ”wisdom begins in wonder”, sagt av Sokrates. Dock gillar jag oändligheten bättre, så jag modifierade citatet XD

För övrigt har jag inte mycket att säga. Min sömn är konstigare än vanligt, har under tre dygn sovit tio timmar. I morgon är det begravning, dessutom så kommer det släktingar på min pappas sida hit, långväga ifrån. De ska stanna hela helgen, fast inte bo just i vårt hus. Vi ska fira min far som har fyllt år. Såå, jag ska på begravning och sedan träffa min farbror som har obotlig cancer.

Nåväl, det blir ju trevligt ändå, det känns bara lite konstigt att han också inom en snar framtid kommer att begravas.

Mot oändligheten och vidare…

Allt bör betvivlas

Idag har jag varit hos psykologen. Han är väldigt bra, och väldigt snäll. Jag har analyserat mig själv lite, om varför jag känner ett sådant starkt motstånd och nästintill ångest över att gå till öppenvården, och har kommit fram till att det är dörrarna som är problemet. Dörrarna till personalens rum är som vanliga dörrar, men de andra är likadana som på psykkliniken. Såna där dörrar i metall, med en halvt frostad glasruta över halva, med metallnät i. Ljudet när dörrarna slås igen är det som triggar min ångest. Det ljudet hörde jag ju tiotals gånger varenda dag under alla år som jag var inlagd. Så jag påminns om psykavdelningar, maktlösheten där, och även om dörrarna på öppenvårdspsyk inte låses, så känns det känns som att jag inte kommer att komma ut. Inlåst igen. Vid varje besök på öppenvården så öppnar jag såna dörrar fyra gånger, och när jag sitter i väntrummet så går personal ut och in genom dörrarna, så att de slås igen med det avskyvärda inlåsningsljudet.

Psykologen sa att när han för första gången besökte psykkliniken (slutenvården) så slogs han av hur många dörrar det var intill avdelningarna (inte att det var fel med så många dörrar, utan han la märke till själva känslan de gav). En dörr, två dörrar, tre dörrar…alla öppnas med kod och/eller magnetkort. Han fick känslan av ett fängelse, och sa att personalen där nog inte tänkte på det. Aah, en psykolog som har förmågan att se ur ett patientperspektiv. Sådan personal är det inte gott om! Bästa psykologen jag har haft ❤

Vi pratade om en hel massa annat också (inte så mycket KBT, dock, hehe) och han kan, om man ska prata DBT-språk, validera mina känslor utan att det känns tillgjort. Det har jag upplevt mycket på psyk, personalen försöker bekräfta ens känslor och upplevelser men det känns som att de ger inlärda svar, något slags standard, som att de egentligen sitter och tänker på annat.

Så nu är jag inte rädd för att gå dit mer, förutom med dörrarna då 🙂 Nu vet jag att han inte är en sån som ser ner på patienter eller inte kan/vill förstå, jag var hemskt rädd för det första gången. Typ ännu en som trycker ner en, det skulle jag inte orka med.

Efter terapin gick jag på stan och köpte kläder till begravningen. Kom fram till att jag inte ville ha den randiga klänningen, den är prydlig, men är typ en fodralklänning, hehe. Vill inte ha tajta kläder på en begravning, vill kunna gömma mig i en stor tröja, så jag köpte en mörkblå prickig blus, den var bylsig men prydlig. Det kändes också på något sätt lite hedrande mot min vän att köpa särskilda kläder till hennes avsked.

Egentligen är det ju inte min vän som begravs. Det är hennes kropp som begravs. Trots att jag är så vetenskapligt inriktad, intellektualiserande och betraktar vår personlighet och alla känslor som kemi och elektricitet så tror jag ändå på själen. Den sitter inte i kroppen, är inte gjord av kemi, men den finns ändå inom oss. Själen är odödlig och hamnar någon annanstans när våra kroppar dör.

Men det känns ju lika hemskt ändå, att begrava min väns kropp, även om det ”bara” är kroppen. Vilket inte är så ”bara”…

In vita veri simile

Jag har inte gråtit över min vän på över en vecka. Jag har väl knappt varit ledsen! och tänkte att jag måste vara totalt kallsinnig som redan har sörjt färdigt. Men jag är ju inte kallsinnig, man kan aldrig sörja fel och idag trängde tårarna på när jag tänkte på min väns mamma. Herreherregud, det måste vara det värsta som kan hända en förälder, att förlora sitt barn. Det går ju helt emot naturen, om jag får uttrycka mig så krasst, för orden räcker inte till.

Min sorg går i vågor. Det verkar inte heller som att sorgen man får efter sina döda är likadan varje gång. Denna sorg är verkligen inte likadan som förra gången jag hade sorg. Den är så fysisk, jag är förvånad! I typ tio dagar har jag känt mig helt sjuk och febrig och har haft en tryckande huvudvärk, men jag har inte feber. Min mor, som har erfarenhet av sorg, är en bra källa till sorgekunskap. Hon sa att man kan känna sig fysiskt sjuk av sorg.

Kära nån… på fredag är begravningen. Jag vill inte se kistan! Kistor är hemska, de är overkliga för det ligger döda personer i dem (surprise). Ja, det är hemskt konstigt. Min vän, som skickade mig sms för bara en månad sedan och i högsta grad var levande, ligger i den kistan och är DÖD.

Hjärtat slår, RR frekvens 68, inga biljud. Elektrolyter diffunderar. Glukos omvandlas till ATP. Alveolerna faller in, expanderar. Vesikulära andningsljud. Allt tar slut på en sekund. Metabolismen avstannar. Rigor mortis. Så enkelt och så väldigt svårt.

Jag distraherar mig. Orkar inte riktigt tänka på detta hela tiden. Skriver en artikel på Wikipedia om Levofloxacin. Planerar att den ska bli jättelång. 

Jag kan inte tänka. Läser begravningsannonsen om och om igen.

När jag orkar ska jag gå till fotoaffären och ”framkalla” (vad kan det kallas?) alla digitala foton på min vän, och göra en fin minnesbok. En minnesbok! Du absurda värld in absurdum. Jag förstår dig inte!

absurd

Ett dåligt skämt?

Min väns dödsannons har varit i tidningen nu. Den kändes absurd att läsa, som ett urbota dåligt skämt. Inte för att annonsen var dålig, den var fin, men… ska jag gå på en begravning där min vän kommer att ligga i kistan? Livet, du måste skämta! Ja, allt känns fortfarande overkligt. Oförståeligt.

 

Courage

För några dagar sedan när jag kom upp ur det svarta hålet av hemska tankar och ångest, så kom ett nytt stadium i sorgen: den enorma tröttheten. Den blir bara värre för var dag. Tröttheten känns exakt som neuroleptika-trötthet! Zyprexa, rättare sagt. Varje neuroleptika har sin egen trötthet… Zyprexa har en sugande känsla av utmattning i varenda muskelfiber i kroppen. Så kan jag piggna till någon timme ibland, och sedan är den tillbaka. Frustrerande, jag som avskyr att vila… men nu gör jag det, för en gångs skull, jag tänker att det nog är viktigt. Varje stadium i sorgen, och varje fas, är viktigt att inte fly ifrån. Ska man kunna bearbeta och läka ihop så får man inte fly.

Så… jag kommer att förlänga min studieperiod för historiakursen. Det går bara inte att göra skolarbete, jag kommer aldrig att hinna klart i tid, och den enorma stressen inför det är inte bra att ha. Och inte nödvändig heller – det är inga problem med att förlänga studieperioden med en termin på Komvux. Så jag kommer att lämna in mina återstående två arbeten i början av nästa termin, och få mitt betyg då. Jag har alltså inte hoppat av kursen. Det känns bra att ha gjort så – äntligen lyssnar jag på min kropp och mitt psyke! För ett år sedan skulle jag ha sprungit på i hundra kilometer i timmen, och sedan kraschat och gått bakåt i min utveckling mot friskhet – en massa saker går förlorade, saker som jag måste erövra igen.

Åt helvete med alla psykläkare och personal som i 10 års tid har präntat in i mig att jag måste pushas, knuffas på. De kunde heller inte lära sig vad som hände när de inte lyssnade på mig, när jag sa att jag inte orkade vissa saker. I perioder fick de för sig att jag skulle bli frisk om de bara inte lyssnade på mig, pusha mig. På BUP slutade det alltid på samma sätt – jag kunde tvinga mig själv till det som personal och läkare tyckte att jag skulle, i typ två månader gick det bra. Sedan tog orken slut, det gick så fort att ingen riktigt förstod vad som hände. Jag blev apatisk, så apatisk och okontaktbar att de tillslut fick sondmata mig. Jag önskar att de hade lyssnat på mig och mina föräldrar. Det hade sparats många djupdykningar rakt ner i asfalten.

Min psykläkare som jag har nu tycker också att jag måste pushas. Säger han så nästa gång vi träffas kommer han att få smaka på en verbal storm av piskor.

Jag skriver många dikter om döden just nu. ”Nyckelpigan” kommenterade om olika behov som man får i sorg. Just nu är dikter mitt behov. En del är väldigt hemska. Kanske stötande. Jag behåller de flesta dikter för mig själv.

Men jag har en dikt som jag skrev för länge sedan, den är hoppfull och passar bra nu, när man behöver hopp. Här en en del av den:

så nu står du här
iklädd endast förtröstan till det som bär dig
mörkret vänder lyckan
men lyckan strävar efter ljuset
det ljus du kan se om du öppnar ögonen
låt dig inte skrämmas av mörkret
det blir så mycket tätare då

stars

Osäkerhetsprincipen

Min mor och jag pratade om begravningar igår. Jag som funderar så mycket på döden har missat något centralt: begravningsfakta! Men nu vet jag att man kan ha med sig en handbukett. Lustig tanke jag fick: ”jag vill inte ha rosor för det ser så begravningsaktigt ut”… Undrar om de har förgätmigej eller blåklint i blomsteraffären än. Fast vi har jättemycket blommor i trädgården, jag har just varit ute och inspekterat och hittat några som jag kan ha i handbuketten, små nätta blommor som är vita/gula, och så blå och rosa.

Och nu vet jag också att ibland så är det, vad kallas det? man samlas efter begravningen och äter något, eller fikar, och då kan man behöva anmäla det till begravningsbyrån innan så att de vet hur många som kommer (hur mycket fika de ska ta dit), samt att den tillställningen kan bli väldigt fin, ja man kan till och med skratta. Och så berättade min mor att hennes farmor efter en del begravningar kunde säga ”ja, det var en trevlig begravning!” (!)

En begravning kanske inte enbart behöver vara tårar och smärta. Det är ju inte lag på det. Det är tillåtet att skratta på begravningar, men man får ju välja sina tillfällen så att det inte blir fel…

Tyvärr, hm, så har jag ett problem där. När något är riktigt jävligt och bara för mycket hemskt så skrattar jag… Inte för att jag tycker att något är roligt, men det kan bli en helt paradoxal reaktion där jag skrattar istället för att gråta. Jag hoppas verkligen inte att det händer, men om det händer så kan jag ju begrava ansiktet i händerna så att det ser ut som att jag gråter (det gör jag ju inombords).

Har ni också tänkt på att skratt kan låta väldigt likt gråt?

Förra året hade jag en period där jag om jag började skratta så skrattade jag helt överdrivet länge (längre än vad situationen tålde) och så gick skrattet över i gråt. Det blev konstig stämning då, minst sagt, men märkligt var att det var väldigt svårt att urskilja när skrattet övergick i gråt, för de lät så lika. Tur att detta bara hände hemma.

sos

 

Jag försöker förstå döden med hjälp av kvantfysik. Det kan lyckas! inbillar jag mig. Alla dessa jävla frågetecken som har uppstått, de tär på mig. Villade bort mig till en text om Big Chill, en teori om universums framtid (död). I Förfallets Era, som kommer inträffa 10^14 år efter Big Bang, så sker detta:

”Svarta hål suger sakta i sig mycket av den kvarstående materian som stjärnor kan skapas av, och resten späds ut för mycket för att nya stjärnor ska kunna skapas. De största stjärnorna bränner ut sitt bränsle först, medan de mindre stjärnorna fortsätter brinna en lång tid efter det att nya stjärnor inte kan bildas.”

Tyckte det lät vackert, om man läser det som en text om livet och döden. Vi är alla stjärnor… själv kommer jag förmodligen att bli en röd dvärg tillslut ^^ Jimmie Åkesson är ett svart hål!

flower

 

infinity

Mellan V1 och V2

ett kolloidalt tryck över bröstkorgen
P-vågorna slår in mot sternum
arytmiskt dansar jag rakt igenom skiljeväggar
droppkammaren
är mitt bo

vi hade aktionspotential nog att knyta upp sinusknutan
men ditt nodala slag mot livet förvandlade triage till 0-HLR
du öppnar segelklaffarna för gott
och min laterala längtan
går på rutin
utflödesobstruktionen
mellan vitt och svart

om du vill ses nångång
så finns jag mellan V1 och V2

Kan du inte byta liv, byt kanal

leave-me-alone

Jag känner mig som ett vandrande sår. Allt gör så ont, tillvaron, verkligheten, känslorna, tankarna, verkligheten verkligheten. Helt…knäckt. Jag har förbjudna tankar och det är jobbigt. Haha, jag känner mig fortfarande helt förvånad… plötsligt hamnade jag på bottnen av ett svart hål och fattar verkligen inte vad som hände. Kan inte ta in det som har hänt. Jag tänker att när jag får se kistan så kanske jag förstår att det faktiskt har hänt, men jag vill inte förstå. Vill inte att det ska bli verkligt. Vill helst leva i förnekelse.

Dessutom har jag magiskt tänkande. Det får jag alltid när någon har dött. Senaste gången var när mitt marsvin Puff dog. Natten innan han dog så var jag vaken och bakade en äppelkaka, den var natten mot en torsdag och klockan var 02. Sedan när han hade dött så trodde jag att han skulle komma tillbaka om jag bakade äppelkakan igen klockan 02 på en torsdagsnatt. Alltså, på fullt allvar trodde jag det. Sedan hade jag en del annat också som jag trodde gjorde att han dog, saker som jag hade sagt, och så.

Detta är väl en form av förnekelse, och jag typ köpslår med döden. Alla vill till himlen och åka limousine. Fan.

Jag tror inte att svarta hål har bottnar, och vissa fysiker anser att svarta hål mynnar ut i ett vitt hål i ett annat universum. Så om jag bara sitter här i det svarta hålet tillräckligt länge så kanske jag kommer ut i det vita hålet.

Saker som erbjuder tröst: lyssna på musik (särskilt Kent), spela piano, pyssla, gosa med lurviga fyrbenta vänner, alla fina människor som stöttar mig.

Förlustkris

Denna trötthet! Psykisk och fysisk. Blir man trött av sorg? Det heter ju sorgearbete, och att arbeta dygnet runt är ju rätt utmattande. Det känns inte ens som att jag vilar när jag sover.

Idag har jag gjort julkort och räddat sniglar, gjorde samma saker igår. Det regnar varje dag och då kryper sniglarna fram, helst av allt på stengångarna i trädgården och där lever de farligt. Stora fötter klampar omkring och krossar lätt ett snigelskal. Jag räddar det som räddas kan. Allt som var vitt blev svart.

Livet fortsätter men det känns som att någon har tryckt på pausknappen, stoppat in mig en luddig bubbla av tidlöshet. Pausknappen trycktes in den sjätte maj klockan 06:47. Då klickade jag mig in på lokaltidningens hemsida för att se om Missing People hade sökt eller skulle söka mer efter min vän. Jag möttes av stora, svarta bokstäver över förstasidan: försvunnen kvinna hittad död. 

-pausknappen trycktes in-

Stirrade på skärmen i flera minuter, men grät knappt.

Artikeln hade publicerats endast 27 minuter tidigare. Jag minns alla klockslag men en massa andra saker som egentligen är viktigare har jag glömt? Vissa saker är suddiga, andra är glasklara.

07:38 sms:ade jag min pappa som var på jobbet. Skrev vad som hade hänt. 08:10 ringde han mig. Han grät. Jag grät nästan inte alls. Så jag pratade ju faktiskt med någon om det, jag skrev i mitt inlägg på förmiddagen den sjätte maj att jag inte hade gjort det. Jag tänkte inte så klart då.

Sedan gick jag genom dimmorna i timmar. Kände egentligen ingenting, förutom ett hål i bröstkorgen där livet och all glädje hade sugits in. Jag skakade och huden brände, men inte många tårar föll. Klockan 14.00 drogs proppen ur och jag började fatta vad som hade hänt. Ett helt paket näsdukar gick åt.

Jag kommer inte ihåg när min väns födelsedag är. Det har jag alltid vetat! Jag visste några dagar innan hon blev hittad, för jag funderade över vad hon skulle få i present. Lösenordet till min dator glömmer jag hela tiden, fastän jag har skrivit in det hundratals gånger tidigare. Någon frågade mig om mitt mobilnummer – det var blankt i huvudet.

Men alla klockslag minns jag. Märkliga märkliga alltihop. Jag väntar på att vakna upp, för det här måste vara en riktigt sjuk dröm. Jag drömmer ju så mycket konstigt jämt, men den här drömmen tar priset.

Jag har en traumatisk kris – en förlustkris. Fas 2: reaktionsfasen. Den kan vara i veckor eller månader, men givetvis finns det ingen användarmanual som ser till att det alltid är så. Reaktionsfasen kan vara i år, också. Det finns inga regler för sorg. Så klart. Det jag upplever är vanliga reaktioner, och jag är beredd på att jag kan få känslor av skuld eller ilska. Eller annat. Sorgen är inte statisk, inte heller reaktionsfasen. Och det finns inga tydliga gränser mellan de olika faserna, man kan vara i bearbetningsfasen och reaktionsfasen samtidigt, växla mellan dem.

Ja, det hjälper mig att tänka såhär, att veta att det jag känner inte är konstigt, att veta att sorgen måste få ta sin tid, jag kan inte skynda eller hasta fram. Nästa fas i sorgearbetet kommer när jag är redo, varken förr eller senare, och nu ska vara nu och inte sedan.

Nu: Allt gör så jävla ont.

 

Livets stora cirkel

Den där konversationen i Lejonkungen, mellan Simba och Mofasa, är tänkvärd. Simba frågar vad som händer när man dör: ”När vi dör blir våra kroppar till gräs, och antiloper äter gräs. På så vis hör vi alla ihop i livets stora cirkel”.

På mitt marsvins grav har det börjat växa en rosenbuske, den har spridit sig från rabatten intill. Min lille Puff blev en rosa ros. Det är fint att tänka på. Egentligen är liv som energi, den kan aldrig förstöras utan ändrar bara form. Humlorna och bina polinerar Puff-rosorna, och använder Puff-pollen för att polinera andra blommor. I och med fotosyntesen släpper rosorna ut syre som vi människor och djur använder i vår cellandning, och så andas vi ut koldioxid så att Puff-rosen kan leva och ge oss mer syre. Små insekter och larver äter på Puff-rosen, och fåglarna och spindlarna (usch) äter insekter och larver, osv osv.

”Vi hör alla ihop i livets stora cirkel” är bland det mest kloka som har sagts på film. Särskilt i en tecknad film.

Min vän kommer egentligen aldrig att försvinna från jorden, utan går in i livets stora cirkel. Det är trösterikt.

circle-of-life

De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg

Det är tungt just nu. Mörkt, det gör så ont. Jag har förbjudna tankar, men det är bara tankar och kommer så förbli.

Allt jag vill är att terminen ska ta slut. Så trött, psykiskt och fysiskt. Jag orkar inte göra skoluppgifter, orkar inte tänka, men jag får orka ändå. Det är bara 23 dagar kvar, sedan kan jag ligga i sängen hela dagarna. Inte i flera veckor, men ett tag.

Nu vet jag när begravningen blir, på ett ungefär. Inte helt bestämt än. Jag har inte varit på begravning sedan jag var nio. Femton år sedan. Hade hoppats på att det skulle bli fler år emellan. Min fjärde begravning blir det.

Jag vet visst inte så mycket om begravningar. Vem det är som ser till att begravningen blir som de anhöriga vill ha den? Planerar de anhöriga upplägget med begravningsbyrån, som meddelar prästen, eller pratar anhöriga direkt med prästen?

Ligger alla döda människor på bårhuset på sjukhuset ”från början”, och när flyttas de isåfall över till begravningsbyråns kylrum? Har alla begravningsbyråer kylrum?

Jag får nog se om de där tv-programmen om döden och döendet som sändes på SVT förra året finns kvar på programbiblioteket. De var väldigt bra.

Döden… Memento vivere – kom ihåg att leva.

Din förberedelse har börjat, mera hinner ingen.

Alla dessa frågor utan svar

Varför känner man sorg när någon har dött? Ur ett evolutionsperspektiv, alltså? Jag kan komma på evolutionsorsaken till alla känslor utom ledsamhet och sorg. Och jag vet inte heller varför det rinner tårar när man är ledsen, vad som är meningen med det.

Det kanske låter kallt av mig. Ja. Jag menar det inte så.

Jag tror att jag tror att min sorg blir lättare att hantera om jag förstår varför jag känner. Så dumt av mig. Jag vill ha svar, men frågorna som jag egentligen vill ha svar på kommer jag aldrig att få möjlighet att ställa. Vissa frågor kommer alltid att sakna svar, jag söker svar på andra frågor för att kompensera. Möjligt? Nej.

En fråga har fått svar, i alla fall. Hur hon blev hittad. Det känns inte ett dugg bättre för att jag vet det, men jag trodde att det skulle kännas bättre. Det enda som hände var att det väcktes fler frågor. Som det där monstret i Hercules. När man hugger av ett huvud så växer ut två nya, hugger man av dem växer det ut fyra… Ett hopplöst uppdrag och det enda som kommer att underlätta för en är att aldrig börja hugga.

När det är riktigt tyst så hör jag min väns mamma gråta, ett slags gråt som jag aldrig någonsin har hört förut. Jag har aldrig hört hennes gråt, ändå hör jag den. Som ett mellanting mellan ett skrik och en inandning.

Gå inte

Nu har jag köpt de två lokaltidningar som dödsannonsen borde stå i. Jag tror inte att den redan står i tidningen, men jag klarar verkligen av att titta efter. Jag har rört vid tidningen och tänkt kolla, men jag kan inte. Tänk om den står där? Jag vill inte se. Jag vill inte se namnet, födelse- och dödsdatum, begravningsdatum, nej nej nej. Inte begravning. Inte se kistan.

I morse tänkte jag skicka ett sms till min vän och fråga hur hon mår, när jag insåg att hon ju inte finns mer.

Och så röstbrevlådan som jag ringer till. ”…kan inte ta emot ditt samtal.”

Nej. Det är ju det du inte kan. Och det känns så absurt att höra det! För det låter så normalt! För man kan ju ibland inte ta emot ett samtal, då möts man av röstbrevlådan och så spelar man in ett meddelande och så ringer personen upp. Helt normalt, inget konstigt med det.

Men allt är konstigt och inget är normalt.

Tankar

Jag fryser och svettas äckligt mycket kallsvett. Muskelryckningar och stel. Allt är bara konstigt och varenda textrad på Kents nya skiva verkar handla om att sakna någon som har dött, eller är det bara jag som tolkar in det?

Jag ringde Missing People för att fråga om det var de som hittade min vän, men det fick de inte svara på. Visste inte om ”vi lämnar inte ut upplysningar” som det står på Facebook-sidan också innebar upplysningar om vem som hittade den försvunne eller inte, men nu vet jag.

Tänker och tänker och tänker. Vem hittade henne, hur dog hon, när dog hon, var det planerat eller en impuls. Osv osv. Så många frågor. En massa krokiga frågetecken överallt.

Och så är jag upptagen av tankar om att jag säkert kommer att missa begravningen. Tänk om begravningsannonsen inte står i tidningen? Vi prenumererar inte ens på lokaltidningen, tänk om jag glömmer att köpa den just den dagen som den står i tidningen? Tänk om den står i en annan tidning? Jag känner inte hennes familj, kan jag ändå fråga dem? Tänk om de blir upprörda av min fråga? När det är lägligt att fråga? Någon av hennes vänner som kanske vet, är det olämpligt att göra det?

Som att en sådan fråga skulle kunna göra läget värre…

Tänk om det inte står i begravningsannonsen vilka kläder man ska ha, fast alla andra vet och så gör jag fel och verkar respektlös?

Jag känner igen det här. När något är så jävligt överjävligt så oroar jag sönder mig för saker som egentligen är oviktiga. Jag tror att det är något slags försvarsmekanism. Stänger av det som har hänt. Automatiskt och till en början omedvetet.

Herregud. Jag ska på begravning och i kistan kommer en av mina bästa vänner att ligga. Det är helt oförståeligt och jag kan inte ta in det.

 

Indelningen är: före och efter

Jag hade varit vaken i 30 timmar när jag äntligen somnade vid 18. Jag vaknade hela tiden, men det kändes som att jag hade sovit jättelänge när jag vaknade och inte kunde somna om. Det egentliga resultatet: tre och en halv timme. Märkligt att tidsuppfattningen ibland fuckar upp sig sådär. Jag hoppas att jag kan somna om senare.

Gråt och förtvivlan kommer i attacker. Det är jag tacksam för, jag får vila emellan dem.

Ja, vad tusan ska jag skriva? Att jag undrar hur i hela fridens namn jag ska orka få klart skolarbetena i tid, har inte råd att vila en enda dag nu? Att imorgon är det psykologtid? Att jag ringde till min väns röstbrevlåda femton gånger i rad för att få höra hennes röst?

Jag har en konstig tanke. Den där förvåningen att ”men sånt här händer inte mig. Jag är inte den som förlorar en vän när vi båda knappt ens har blivit vuxna. Sånt här händer bara andra”. Men jo, det är så det är. Det kan hända vem som helst

(utom mig)

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära,
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn.

– Dan Andersson

heart

rubriklös

Jag kan, vill och vågar inte prata om det, skriva kan jag. Jag skriver. Måste. Men jag sa de tre orden högt för två och en halv timme sedan, det är det enda jag har sagt. X är död (och vid de uttalade orden krackelerade världen, för då blev det på riktigt). Jag sa inget på tre timmar, gick omkring min mamma, outtalad. Säger jag det inte har det inte hänt.

Det har hänt.

Jag har satt La Belle Epoque på repeat, vet inte om det är bra, men jag vill höra raden ”jag är självmordsstatistiken” om och om igen.

Och detta ord ALDRIG. Jag tänker på helt triviala aldrig men själva grejen är att det är aldrig. Aldrig mer blogginlägg, aldrig mer Facebook-uppdatering, aldrig mer ta på sig strumpor.

Det jag inte kan sluta tänka på och som driver mig över gränsen är att X dog alldeles ensam, och vad tänkte hon? Vilken var hennes sista tanke? Vad kände hon? Lättnad, uppgivenhet, ångest? Nu vet hon vad som finns på andra sidan.

Men hon dog alldeles ensam och gick ensam genom ljuset.

Och alla dessa jävla skrattande människor som går förbi på gatan. Jag vill hämta en hammare och gå lös på dem. Sluta skratta era jävlar eller så mosar jag era skallben.

Denna totala jävla avgrund. Fan fan fan. Jag önskar att chocken kunde ha fått vara för evigt. Sju timmar, sju timmar tog det innan jag kände något, började gråta. I 52 minuter har jag befunnit mig i reaktionsfasen. Hur länge kommer den att vara? Jag räknar minuterna tills du kommer tillbaka. 53 minuter. Jag kan vänta för evigt. Förnekelse.

Borta för alltid men ändå så nära

En av mina bästa vänner har hittats död. Jag vet inte vad jag ska göra, tänka eller känna. Jag känner mig bara tom. Bröstkorgen har förvandlats till ett svart hål och jag kan inte ens gråta. Det bränner på huden. Vad ska man göra i en sån här situation? Jag skriver för jag förstår inte, jag förstår inte och jag kan inte säga orden högt. Jag vill inte att det ska vara verkligt. Du fick knappt ens bli vuxen. Bara igår tänkte jag på att du säkert snart kommer tillbaka, och så funderade jag på vad jag skulle ge dig i födelsedagspresent. Jag tänkte att pysselsaker kunde vara bra. Det skulle det ha varit, men jag kommer aldrig mer att köpa födelsedagspresenter åt dig, inga fler skrivna brev från mig till dig, och tvärtom, inga sms, inga kramar och aldrig mer stöta ihop på stan av en slump. Men. Alltid alltid minnen kvar. Alltid brev med ord kvar, alltid kvar alla söta små saker som du skickade, alltid foton och alltid bilder i huvudet. Alltid minnen. Du är borta för alltid men ändå inte, du kommer aldrig att försvinna.

Kalciumdinatriumetylendiamintetraacetat

oga

På onsdag ska jag till skolan, historielektion. Hu! Jäkla KBT. Jag går dit, säger att jag inte klarar av att gå på lektioner ty jag får en sådan fruktansvärd ångest. Psykologen: då bestämmer vi att du ska gå på en lektion. Hejdå.

Jaha. Effektiv terapi, jag är botad! Psykologen lärde mig något om S.O.R.K.K. Kommer inte ihåg riktigt, men det står för Situation, Orsak, Reaktion, Känsla, Konsekvens. Nä, jag har ingen aning, men typ så var det. Nu har jag ju dessutom glömt varför jag fick lära mig det :/ Jaja, huvudsaken är väl att jag (försöker) gå på en lektion. Klarar jag det inte så har vi ju iallafall något att prata om, men jag har lovat mig själv att absolut ta mig till skolgården iallafall. Sedan får jag se.

Har ingen aning om varför jag får sådan ångest av att vara i grupper.

Jag verkar ha rest mig upp från alla käftsmällar den senaste tiden. Ångesten har gett vika, sehr gut!

Trevligare saker: Jag har bestämt mig för att tatuera mig 😀 Vet inte när, men i år iallafall! Funderade först på ett hjärta (ett anatomiskt såklart) men har nu tänkt om, och vill ha en strukturformel för någon fin molekyl på ryggen! Så jag har letat efter strukturformler som jag tycker är fina, dessutom ska de ju vara såna så att jag inte skäms om någon frågar vad det är för molekyl, haha. Kokain, LSD och sånt är snyggt, men jag vill inte ha dem på ryggen.

Värdiga kandidater:

L-alanin

L-Alanin_-_L-Alanine

Krompikolinat

Chromium_picolinate

Adenosin

Adenosin

Koffein

Koffein_-_Caffeine

Noradrenalin

Noradrenalin_-_Noradrenaline

Det lutar mot krompikolinat eller koffein. Dock så tycker jag väldigt mycket om noradrenalin, som substans alltså. En av mina favoritsignalsubstanser. Adenosin är också hemskt trevligt. Aaah, hur ska jag kunna välja?!

Rubriken, ja. Namnet fick jag på köpet när jag letade efter strukturformler. Ett väldigt coolt ord! Det är ett E-nummer, E385, och tillika ett läkemedel mot blyförgiftning. Övar mig på att säga det fort, hehe. Kalciumdinatriumetylendiamintetraacetat.

 

Victoria Sobrilsson

unicorn4

AAAHHH, det ligger en förpackning Sobril i soppåsen. Den är TOM. Nähä, tror ni att Mörkrädd får smaka på Sobrilen? Nä. Jag har varit en snäll flicka hela året, så nog borde jag få lite. Tycker jag, i alla fall 😉

Jag får väl slicka på insidan av förpackningen, det kanske finns någon liten oxazepam-molekyl kvar.

Nej, nu ska jag inte vara ett benzomonster, jag får väl vara en Nozinanzombie, hehehe. Nä, inte det heller. Trevligare att vara klar i knoppen.

Om det inte handlar om benzo, förstås.

NEJ, nu får jag sluta. Benzo är dåligt dåligt dåligt för mig, det vet jag ju. Och jag tycker inte om benzo längre, det är hemska piller, har jag fått minnesförlust?

”Smaka på Sobrilen”… får mig att tänka på Karl-Bertil Jonssons julafton, när hans pappa mullrar: ”Vill du lukta på glöggen, pojk?!”

Jag får väl fortsätta att sitta här bakom datorn och skriva om kvinnorörelsernas utveckling under 1800-talet. Suck. Livet är hårt…

Jag kan väl åtminstone får lukta på Sobrilen?

NEJ. Tyst nu. Skärp dig för fan. Annars får du en örfil!

unicorn

unicorn2

unicorn3

Nåväl… Idag har varit en fin dag. Vid typ 07 spatserade jag ner till Willys. Kunde inte sova på hela natten, så jag gick och köpte kaffe (såna där kalla jättegoda Starbucks-kaffemuggar med chokladsmak!), och Skyr-yoghurt, te med smak av jordgubbsmuffins och chilinötter (äckliga). När jag kom hem så var jag så trött att jag sov i två timmar, lycka! Jag har mest gjort skolarbete idag, om kvinnorörelserna, som jag skrev ovan. Och så har jag sytt på en duk. Den är väldigt liten, typ 18×18 cm. Den ska få åka hela vägen till Ryssland, till en tjej som blir mycket glad över att få mitt pyssel i sin brevlåda. I utbyte får jag scrapbooking-papper och rysk mjölkchoklad med smak av plutonium. Alla är nöjda och glada!

Allt det här är sant förutom att chokladen smakar plutonium. När jag tänker på Ryssland så tänker jag automatiskt på plutonium, precis som när jag tänker på Sverige och automatiskt ser spaghetti framför mig, vilket är konstigt eftersom att spaghetti är italienskt =/

Ps. Rolig sak: det finns mer Sobril i det låsta medicinskåpet. Jag vet var nyckeln är. Alla vet att jag vet, och vi har alla vetat i ett helt år.

Ps. 2. Det gick nyss förbi en Sobril! Den låg i en hand, som satt fast på en människa! Och jag fick bara vara en stor vandrande FASS som vanligt: ”hur lång tid tar det tills Sobril verkar?”.

”Hur många Panodil kan jag ta?”
”Kan jag ta Panodil tillsammans med Ipren?”
”Vilken allergimedicin ska jag köpa tycker du?”
”Vilken är maxdosen av Anafranil?”
”Vilken är maxdosen av Lergigan? Kan ta jag fler nu, eller ska jag vänta?”

Eller ännu roligare: ”Hur mycket Enalapril är jag ordinerad per dygn?”
(10 mg, men du kan väl läsa på etiketten själv?)

Jag får leka medicinsk rådgivare med jour dygnet runt, och jag får aldrig smaka på pillren! Otacksamt!

The House of Prozac…

Fast det är ganska kul, hehe. Väldigt kul. Doktor Sobrilsson 😀

SPINDEL

03:42

Åh, så irriterande. Så fruktansvärt. JAG VAKNADE AV ATT EN SPINDEL LEKTE I MITT ANSIKTE. Som tur är hann jag stänga munnen när den kröp över mina LÄPPAR.

Jag tänkte att jag nog drömde, men sedan kröp den igen och när jag vevade med armarna så FORTSATTE den KRYPA på min ARM.

VERSALER.

Ni skull ha sett. Jag flög ur sängen på ett sätt som hade gjort Batman avundsjuk.

Irriterande – jag hade inte sovit på trettio timmar och fick nu bara sova i fyra :´(

Well, well nu dricker jag blåbärsmuffinte, äter smörgås och andas i cirklar, trekanter, fyrkanter, parallelltrapetser, hexagoner, romber och sinuskurvor.

Det här inlägget får definitivt ligga i kategorin Döden Döden Döden.

Utan anmärkning

Min lärare är lika hopplös som vanligt. Kan absolut inte svara på frågor. Jag satt hela morgonen och försökte lirka ur honom hur många sidor arbetet om efterkrigstiden ska vara på. Mejl hit och mejl dit, men fick jag något svar? NEJ. Så jag gav upp och bestämde mig för att det ska vara på tre sidor.

Min mor har talat mig tillrätta också. I flera dagar har jag varit övertygad om att jag har lungcancer. Det började med att jag fick ont på en liten punkt på ryggen (lungan!) och inom loppet av två sekunder hann jag tänka: har man mesoteliom så lever väl 5% av patienterna efter 5 år, eller hur var det nu? Jo, jag har mesoteliom, så det är ju ingen ide´ att gå till doktorn. Jag kan lika gärna hoppa från World Trade Center så att lidandet blir kort. Begravning är ju redan planerad, och testamentet skrivet.

Två sekunder.

Mor: Du har problem med ryggen, right? Du har haft det i åtta år.
Jag: Jo. JA. Det är ju bara en liten muskel som krampar!
Mor: Ja, det är JAG som är överläkare här i huset!

LOL. Jag har redan drabbats av den så kallade läkarstudentsjukan.

house1

 

Och min syster, kära syster, räddade mig från fiasko i historiaarbetet genom att upplysa mig om att Martin Luther och Martin Luther King inte alls är samma person!

Wunderschön

Haha, va fan. På Youtube när jag tittade på en musikvideo med Awol Nation: ”Youtubes rekommendation till dig: Man buries baby alive”.

Jag brukar titta på animerade undervisningsvideor av typ hjärtan, men det blandar väl Youtube-guden ihop med levande begravda bäbisar. Tjohoo…

Eller visste den om att jag nyss smög in på Mondo&gore forumet på Flashback och läste om ”de vidrigaste gore-filmerna du sett på internet?”

Nee, klickar aldrig på länkarna.

”Youtubes rekommendation till dig”. Jo pyttsan!

mad

Mörkrädd hela natten, mörkrädd hela dan

afraid

Åh, tusan så mörkrädd jag är inatt. Jag är det inte varje natt, undrar varför. Vad är jag då så rädd för på natten? Inbrottstjuvar, mestadels. Jag ligger och lyssnar och lyssnar och hör konstiga ljud och tillslut hör jag faktiskt hur det går omkring okända fötter på nedervåningen, hur de tar loss tv:n och dessutom mördar min familj. Jag hör dem gny och slåss för sitt liv.

Jag hör också hur tjuvarna smyger uppför trappan, genom hallen och in i mitt rum, och nu står de vid min säng och kommer att hugga ihjäl mig med kniv. Vem blir inte skräckslagen då? Och inte heller förstår jag att eftersom att tv:n sitter på väggen och min familj och jag lever varenda morgon så är det jag hör på nätterna illusioner. På natten är jag irrationell.

Livlig fantasi? Hehe.

Jag är också rädd för spöken. Det är sant! Onda andar som ska stryptag på mig, eller att röda hemska ögon helt plötsligt kommer stirra på mig genom mööööörkret.

Sedan är jag rädd att jag ska börja hallucinera – när jag vänder mig om så står det plötsligt en människa där som inte finns.

Jag är också rädd för grävlingen som kryper fram på natten och tittar på mig när jag står och röker. Den kan säkert gå till anfall och bita mig sönder och samman. Räven är också läskig. Och så är jag så uppstirrad att jag flyger två meter upp i luften när alla dessa rådjur klapprar förbi, fem åt gången, men de är ju faktiskt väldigt söta (särskilt rumporna). Men de kan säkert sparkas. Sedan är det det gamla vanliga också: igelkottar och katter, men igelkottarna är snälla och gudomligt söta. De är mina vänner.

Har ni någonsin sett en igelkott gå uppför en trappa? När jag och mor var ute på promenad en gång och gick uppför en trappa så vandrade det plötsligt förbi en igelkott. I maklig takt gick den. Igelkottar har jättelånga ben som de fäller ut när de går i trappor! De bara låtsas ha korta ben. Luriga piggbollar.

hedgehog

Stör inte! Jag är redan störd.

Igår var det bloggfri dag. Det händer inte särskilt ofta, men ibland blir jag så trött på mitt jäkla tjat. Psykiatri blabla, döden hm hm, jag mår bra! jag mår dåligt *snyft* jag mår bra! kan inte soooova, jävla skola, dö dö dö!

Har jag pratat väldigt mycket någon dag (händer inte ofta) så kan jag bli så trött på min egen röst. Den låter fånigare och fånigare och det jag lägger fram blir bara knäppare och allt mer otydligt. Och jag får huvudvärk och måste lägga mig och vila (avskyr att vila).

Idag har jag vandrat ner till apoteket och bränt 500 spänn på en kvart. Men jag köpte i alla fall inget onödigt, förutom de där SB12-tabetterna mot dålig andedräkt. Kan ibland bli nervös över min andedräkt, om jag står nära folks näsor, dock är jag mycket noga med min munhygien på grund av muntorrhet och rökning, och jag frågat min mor om jag brukar ha dålig andedräkt men det säger hon att jag aldrig har. Men hon är inte så ung och då brister nässystemet. Luktsinnet, menar jag.

Är nog lite hyper idag. Sockerdricka i blodomloppet.

Har nyss kommit till insikt om att mitt pillersamlande har gått över gränsen till vad som är acceptabelt. Gjorde ett överslag, och jag har 1500 tabletter i mitt skåp! (+/- 100 tabletter). 500-600 av dem är Lamotrigin.

Varför samlar jag? I händelse av krig, handelsblockad eller force majeure (nöd eller skador som inte kunnat förutsägas, typ naturkatastrofer som översvämning, jordbävning eller vulkanutbrott.) Krig? Ryssen, tysken, amerikanen, anglosaxaren, frankern, diplomater, flodhästar. Ja, man vet aldrig vad som pågår bakom stängda dörrar. Jag tror att staten döljer mycket. Eller så blir vi bara gravt överraskade!

Varje människa är tokig på sitt eget sätt.

– J. R. Bob Dobbs

Men… 1500 tabletter. Inte för att jag är rädd att jag i något vansinnigt ögonblick ska svälja alla, jag vill aldrig dö (vilket jag ändå kan göra även om det inte var menat så, och även i svåra stunder har jag konsekvenstänkande) bara slippa bort en stund ibland, men jag har inga mysiga tabletter att flöddra iväg på, bara obehagliga fentiaziner som ger extrapyramidala biverkningar och potentiellt dödliga arytmier, och överdoser av Lamotrigin kan i sällsynta fall orsaka Lyells syndrom (toxisk epidermal nekrolys, överhuden dör och trillar av, även ögon och slemhinnor kan drabbas, man får omfattande ärrvävnad på hela kroppen och man kan bli blind, till och med dö).

Men nu ska jag inte hämta ut fler tabletter förrän jag behöver på riktigt. Det börjar dessutom bli ont om plats i skåpet. Fick flytta min mors tillbehör till mixern till skafferiet, och hon föreslog att jag skulle lägga alla piller i en låda, men vi har ingen tillräckligt stor låda, höhö. Får väl köpa en brudkista på Tradera.

Hoppas att ni alla har haft en trevlig dag, eller i alla fall så bra som det går ❤

Det kommer en dag för envar av oss, då solen går upp för sista gången.

bird

Vill tacka för alla stöttande kommentarer på inlägget om att min farbror har fått cancer. Jag drömde faktiskt om honom natten efter att jag hade fått beskedet. Vi har aldrig stått varandra nära, han är liksom mentalt avståndstagande mot alla (men jag tycker ändå om honom) men i den drömmen så träffades vi och jag slängde mig i hans famn och grät för hans skull. Det kändes märkligt när jag vaknade, men fint.

1 av 3 får cancer, och hur var det nu – 2 av 3 överlever? Statistiken suger, jag vet om tio personer i min närhet som har fått cancer och åtta av dem dog av sjukdomen. Och snart ska den nionde dö. Men statistik handlar aldrig om enskilda individer, den handlar om den stora massan.

Det som är extra jävligt är att min farbror förlorade sin 35-årige son i en hjärntumör förra året.

Positiv sak: Det gick visst bra på provet, så jag fick mitt A på området antiken-medeltiden. Hehe, jag hade missat att läsa en halv sida i boken, av 50 sidor, och just den halva sidan kom med på provet, så klart. Så jag gissade och kammade hem i alla fall två poäng av fyra. Fasiken så svettig jag var efter provet, därav tröstätandet och tröstdrickandet. Skyr-yoghurt, kaffe latte från Willy´s kyldisk (gott), mousserande vin och sedan fyra avsnitt av Hannibal.

Idag har jag gjort klart mitt arbete om Peter den Store och har städat min garderob. Den är hemskt dammig så nu måste jag städa resten av rummet också ty dammet har lagt sig som en hinna över allt liv.

Det känns som att döden är överallt. Vilket den också är. Livet och Döden, de går hand i hand.

Även döden
kunde visa lite folkvett.
Du som till slut
hinner upp oss alla.
Nog hinner du
hålla din häst
vid grinden.
Tillåta oss
säga adjö.

– Liselotte J Andersson

tree

Felet: cancer

Jodå, visst var det något som var väldigt fel. Min far ringde. Hans bror har fått prostatacancer med spridning till skelettet. Spridningen betyder att det inte handlar om att bota, utan om att förlänga livet.

Och om jag får en enda kommentar om huskurer och mirakelmedel som kommer att bota min farbror, då blir jag inte rolig att ha och göra med.

Error

Idag har jag ett jävla fanskap till ångest. Något är fel, så fel. Men inte med mig. Och jag vet inte ens om felet verkligen har hänt.

Människor är rädda för allting som kan hända, fast det redan har hänt.

– Jocke Berg

Jo, ni ska dö nu

abilify

Idag knallade jag ner till apoteket och lämnade in flera förpackningar Abilify-rävgift. Vill inte ha medicin hemma som jag mår så dåligt av. Piller för 7500 kronor till destruktion, hoho, det var surt. Fast jag betalade ”bara” för en förpackning, 2500 kronor. Högkostnadsskyddet är ju på 2200.

Ännu surare är att endast 2% av intäkterna från sån här svindyr neuroleptika går till ny forskning för läkemedel. Det mesta av pengarna går till reklam. Jag prenumererade på Läkartidningen i flera år, och i varje nummer hade företagen som skapat atypisk neuroleptika (Abilify, Zyprexa, Zeldox m.fl.) en helsideannons med reklam för läkemedlen. Helsideannonser är fruktansvärt dyra. Jag tror fullt och fast på att Läkemedelsbolagen enbart drivs av vinstintresse. De höga hönsen är inte alls intresserade av patienterna som ska äta deras mediciner.

Detta visade sig ju klart och tydligt i och med hur Eli Lilly som skapade Zyprexa i flera år ljög och höll information hemlig. Som att Zyprexa trefaldigt ökar risken för stroke/TIA med möjligt dödsfall hos äldre människor, samt utveckling eller försämring av diabetes.

Eli Lilly började i början av 90-talet att i både USA och Sverige marknadsföra Zyprexa som ett utmärkt läkemedel mot beteendestörningar och psykoser hos personer med Alzheimers. De refererade till en ”studie” om detta för att stärka Zyprexas förträfflighet. Hm, Zyprexa har aldrig varit godkänt för behandling av demens, vilket nu står i FASS, tack och lov.

Hos unga kan Zyprexa orsaka störningar i ämnesomsättningen med extrem viktökning och följden att de får diabetes. Det höll de också hemligt. Den biverkningen är nu klassad som mindre vanlig, vilket innebär att fler än 1 av 1000 men färre än 1 av 100 drabbas. Jag tycker att det är mycket =( Fler än 1 av 10 000 men färre än 1 av 1000 avlider i plötslig hjärtdöd. Om man då tänker på hur många miljoner människor som har använt/använder Zyprexa, så blir det läskigt.

Även för Abilify har de rapporterats om plötslig hjärtdöd och diabetes, men frekvensen är inte känd.

Man får väl väga riskerna mot nyttan, för många människor har dessa läkemedel blivit räddningen, men jag tycker nog att läkarna ska informera sin patient om dessa risker. Nej men vänta, en massa patienter skulle inte vilja äta den då och då blir det ju besvärligt för läkaren!

”Det finns en viss risk för att du kommer att dö av den här medicinen, och risken att du utvecklar diabetes är ganska hög”.
Haha, as if!

Jag hade också varit tacksam om läkarna hade upplyst mig om den ökade risken för blodpropp i samband med neuroleptika-behandling. Förutom snaskandet av antipsykotika så hade jag tre andra starka riskfaktorer för blodpropp. Nej, den infon hittade jag efter 8 års användning, när jag hade blivit så pass frisk att jag orkade läsa i FASS och kanske framförallt: fatta vad det var jag läste. Är man sjuk ska man vara tillräckligt frisk för undvika att bli ännu sjukare.

Men Eli Lilly fick i alla fall år 2009 böta motsvarande 12 miljarder kronor för sitt fusk och lurendrejeri. (KemivärldenBioTech 2009-01-22). Även om det bara är en piss i Mississippi mot vad de har tjänat på Zyprexa, så är det ändå karma, whoo!

Döden är vindstilla

depeche-mode

I natt har det varit Depeche Mode-natt i mp3:n. Whoho, Dave Gahan, go go go! Jag såg dem på Arvika-festivalen 2009, eller vilket år det nu var. Det var en av de absolut bästa och lyckligaste stunderna i mitt liv.

I just can´t get enough… Står inför ett irriterande val. Jag vill ha en askgrav när jag dör, men jag vill också ha en gravsten, men det får man inte ha på askgravar, utan bara en liten sten med ens namn och årtal. Jag vill ju ha en gravsten där det står I just can´t get enough! Och ett piano, kanske. Eller periodiska systemet lite svagt över hela stenen, och så mitt namn i tydligare text över.

Jaja, man kan inte både dö och fortsätta leva. Jag väljer askgrav. Lättsamt för anhöriga. De ska inte behöva känna och ha något krav på sig att sköta min grav. Jag är ju ändå död. Och de kanske bor i andra städer, långt att åka bara för att sätta nejlikor i en vas.

Ehm, jag har på nära håll sett vad oenighet om vem som ska sköta en grav kan göra med en relation. De pratade inte med varandra på två år =/ Extremfall, ja, men jag tar inga risker.

Askgravarna ja, typ tio stycken, ligger lite fint utspridda i en lund, med blommor och annat andäktigt i, kanske ett litet träd också. Kyrkovaktmästarna sköter om gravarna och ser till att det är snyggt, men man får komma och lämna blommor och ljus om man vill.

Döden lutar sig
över mig, ett schackproblem.
Och har lösningen.

– Tomas Tranströmer

Men just nu kan jag inte få nog av livet.

gravestone

 

gravestone2

gravestone3

Hehehe.

Vem tar de härnäst?

Nu har jag kommit på varför jag tycker det är så oerhört obehagligt att prata om invandring med två av mina föräldrars vänner (jag har känt att det inte bara är för att de visar ett sådant förakt och drar alla över en kam). De kunde nämligen lika gärna prata om mig och den grupp som jag tillhör: de med psykisk ohälsa.

”Jag vill inte bo nära dem. Ska överklaga om det där boendet som ska byggas i vårt kvarter. De kan ju vara helt okontrollerade, slå ihjäl folk och så. Ja, man skulle ju inte våga släppa ut sina barn bland sådana. Och så lever de på bidrag, suger ur och utnyttjar vårt samhällssystem.”

Handlar denna text om invandrare eller psykiskt sjuka? Ingen nämnvärd skillnad.

Och jag är rädd för att om SD vinner valet och det inte blir bra, eller bättre om man ”tar i med hårdhandskarna mot alla invandrare” då måste man ju ge sig på någon annan grupp som förstör det fina svenska samhället. SD tömmer väl Gotland och deporterar oss dit, haha.

Nä, jag jämställer inte det som händer i Sverige med Nazityskland, men kommer osökt att tänka på denna dikt. Läste den nyligen någonstans men kommer inte ihåg var =/

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Tystnad, tagning kamera 2

Jag är så jävla olycklig. Tycker inte om klarspråk. Tycker inte om ordet olycklig.

Insåg efter att jag för ett par dagar sedan skrev att ”jag i några dagar har varit så känslomässigt avstängd, men nu är jag mig själv igen” egentligen menade att jag med ”är mig själv igen” inte är så känslomässigt avstängd att min mest frekventa tanke är att jag inte behöver ta livet av mig, eftersom att jag redan är död (och så skrattar jag åt min patetiska tanke, en sekunds insikt om någonting, lol wut?)

Vad är det med mig egentligen? Mina sinnestillstånd är: nedstämdhet och nedreglerat känsloliv (varar i minst en vecka, oftast i flera) eller så något som i det närmaste kan liknas vid hypomanier (varar i cirka en vecka) och så kan jag ha kortare perioder där jag är i mitt habitualtillstånd (”normalt” tillstånd). Senaste gången det hände var väl i början av januari när jag bestämde mig för att för att det får vara nog med apati. Det habitualtillståndet varade ovanligt länge, två-tre veckor? (minns inte riktigt). Får väl kolla mina blogginlägg.

Apati kan man göra något åt (göra saker) men olycklighet… det hjälper inte vad jag än gör, jag har en stor svart filt över mig. En gammal, illaluktande filt.

Men jag återkommer ständigt till depressiva tillstånd. Nu har det gått över från känslolöshet till någon slags förgörande inre smärta. Hur ska jag förklara? Det gör…bara ont. Ont inuti och ont på huden. Jag föredrar faktiskt detta smärtsamma tillstånd, för känslolöshet är det värsta jag vet. Hellre ångest än depression, faktiskt.

Jag håller mig borta från min familj så att ingen ska fråga hur jag mår, för jag vill inte säga att jag är så olycklig att jag bara vill…någonting. Vet inte. Uhh…

Och det här jävla livet avstannar visst inte bara för att jag är död, vore bra om man kunde trycka på pausknappen när det känns såhär. Men nee, keep going. Kanske bra det. Inte tillåtet att ge upp, för man har krav och ansvar på sig.

Miserabelt. Aaaah, det är bara att bita ihop (så att man gnisslar tänder på nätterna) och fucking smila upp sig och sedan dunka knytnävarna i en betongvägg.

Jag berättar inte för min familj, men jag skriver för en hel värld av människor som kan läsa om de vill. Blottar strupen för potentiella machetes. Göra tvärtom?

Vill väl skona dem. De har fått utstå mina klagosånger i en herrans massa år.

Nej nu satsar vi på habitualtillstånd i nästa vecka. Jag får verkligen låta bli att ligga i sängen och deppa. Ska spela piano istället. Det kan ju bli bättre nästa vecka. Man vet aldrig vad känslolivet får för sig. Just nu är det som argentinsk tango. Sehr straff und trocken.

En sockerbagare det bor i staden

candy

För ett tag sedan skrev jag ett långt hatiskt inlägg tillägnat sötsaker (kontentan var: jag gillar inte sötsaker). Men när jag var Akineton-knasig när jag hade slutat med de bitterljuva pillren så tröstade jag mig med tablettaskar ändå. Och sedan har jag bara fortsatt. Sockermonster! Ju mer jag äter, desto mer vill jag ha. Den där svettiga känslan av sockergiftning försvann. Jag blir glad av tablettaskar istället för irriterad. Och har man ingen vidare aptit heller så är det enklare att äta snask, av någon anledning.

Så nu, mina damer och herrar, har jag fått med familjen att sluta helt med sockerarter! Finns det godis hemma så äter jag det (alla i familjen gör det, hehe) även om godiset är äckligt. Ingen självdisciplin här inte…

Min syster blev väldigt upprörd när jag berättade att även lättdryck går bort. (Konstigt att kalla det lättdryck när den andra ingrediensen på innehållsförteckningen är socker, hm).

Fast jag kommer ju inte ifrån alla sockerarter. Gula russin och sojadryck och allsköns godheter. Men det känns mer legalt än hallonbåtar. (Familjen kommer säkert att köpa snask och snaska på i hemlighet. Det som ingen ser när man äter, har man inte ätit. Liksom att frysta kakor inte innehåller några kalorier).

Så nu äter jag upp alla kanelbullar i frysen! Någon måste ju äta dem, matsvinn är hemskt. Så jag *snyft* offrar mig. Jag har det inte lätt jag *snyft snyft*

Jag bara väntar på att protein kommer bli den nya hälsoboven. Det har jag skrivit om förut. Jag tror på två av alla ”hälsolarm”: rökning dödar, vitt socker är ohälsosamt. Allt går liksom inte att ta på allvar. Först är fett dödligt, sedan är fett rena hälsokuren. Så snart kommer nya studier som visar att kolhydrater inte alls förgiftar våra kroppar och sinnen. Fast om visst folk mår bra av att helt utesluta kolhydrater så lägger jag mig inte i. Dock skulle jag inte vilja göra det. Finns inga långtidsstudier om hur massivt fettintag påverkar kroppen. Det räcker med att jag äter psykmedicin som kanske får min hjärna att rinna ut genom näsan (har rinnsnuva).

Hade jag vetat hur viss psykofarmaka påverkar hjärnan så hade jag aldrig gått med på att ta dem. Zoloft kan störa utvecklingen av kognitiva funktioner om man ger det till barn. Neuroleptika minskar hjärnvolymen. Folk upplever att de har blivit ”helt hjärnskadade” av Lyrica. Trögtänkta med uselt minne och konstiga nervskador, år efter att de slutat med skiten. Men detta upplyser läkarna en inte om! De öser på potenta läkemedel till barn. Usch. ”Du kan bli sömnig av Abilify”. De utelämnar att den kan orsaka ”plötslig oförklarlig död”.

Jag har blivit upplyst om en medicins biverkning (inte biverkningar) en enda gång. Och jag har testat över 30 olika psykofarmaka. Det var våren 2013, då min läkare berättade att Lamotrigin kan orsaka allvarliga hudbiverkningar och att jag genast måste uppsöka läkare om jag fick utslag. Det är väl för att det står i FASS att läkaren måste berätta för patienten om detta. Står det inte så i FASS så måste de ju inte… Jag tycker att det borde vara lagstadgat att läkare ska upplysa patienten om biverkningar.

För övrigt tycker jag att det är hysteriskt roligt när människor tar sig tid att förklara för mig att tobak är giftigt 🙂 Jag må vara medicinpåverkad då och då, men jag är inte hum i duvudet. Leif GW Persson äger förresten: ”Jag är så tjock att jag inte får upp saker ur fickorna. Men det är något vi får lösa på sikt”. Hohohoho!

Den som är utan skuld får lov att kasta första stenen. Och kasta en redig stenbumling då.

Nu ska jag äta bullar och titta på Hela England bakar.

sten

The emergency of your secrets and your trash

repeat

03:43 och jag har upprepade gånger försökt lägga mig i sängen för att sussilulla på rosenörat, men varje gång blir jag helt kallsvettig. Jag får minnesbilder på näthinnan som spelas som en dålig film på repat. Tidsloop. Again and again and AGAIN. Ett fucking ekorrhjul, spring spring spring HAHA du kommer inte undan. Mvh Hjärnan.

Jag klarar fortfarande inte av att se på sjukhusserier där det kommer in någon patient till akuten med knivhugg i buken. Sist jag såg det var på TV4Faktas Hospitalet. Det var mycket nära att jag efteråt skulle dunka mitt huvud genom en fönsterruta. Utan att tänka. En ren impulshandling.

Varför minns jag inte de första tjugo minuterna? Egentligen bör de ha gått så långsamt, men i mitt minne kan det lika gärna ha varit fem sekunder. Det var så obarmhärtigt kallt. Golvet var så kallt.

Varför skriver jag det här? Jag borde inte. Det är alltför nära. 

I celebrate the day that you changed my history of life and death.

Egentligen skulle jag vilja fortsätta där jag slutade, fast på ett annat sätt. Börja varje dag med rysk roulette. Låter väl konstigt, I guess. Att varje morgon låta slumpen avgöra om this is the day. Fast jag skulle göra ett mellanting. Skjuta upp i luften istället. Då får man ändå veta om det kunde ha varit the day. Både ha och äta kakan.

För några år sedan kände jag mig så död inuti att jag ägnade mig åt att i tanken ställa mig mitt på ett öppet fält med ett långt sabla järnspett i handen när det åskade. Ett slags längtan. Hade någon tanke om att det enda som kunde få mig att känna mig levande var om jag träffades av blixten. En extrem form av ECT. Sedan visste jag ju att jag inte skulle hinna känna mig levande innan jag dog, men det skulle faktiskt räcka med att stå på det där fältet för att känna mig levande. Ge mig nåt som känns.

Vet ni, jag fascineras av slumpen. Till en viss del har vi en fri vilja. Resten styrs av slumpen. Jag väljer själv om jag vill ställa mig på det där fältet i åskväder, men om blixten slår ner i mig kan jag inte styra över.

Jag har börjat titta på kriminaldramat Luther. Rekommenderas starkt. Huvudpersoner, Luther, har verkligen problem, ärligt talat. Min syster beskrev honom så klockrent: Luther har ingen dödslängtan, han bryr sig bara inte.

Och nej, jag är inte suicidal, om någon skulle tolka det här som det. Har idag blivit hashtaggad med #suntförnuft på Twitter. DET har ingen någonsin sagt om mig! Kändes bra. Så det vill jag inte förstöra.

Nu rinner svetten ur mina armhålor, jag vill banka mina knytnävar i en dörrpost. Ska koka te istället.

Te. T. När T:et tar slut så gör det inget, för vi har hela alfabetet kvar att dricka.

Förresten så vill jag ha en pojkvän. Jag drömde om en man i natt. Vi kramades och sedan vaknade jag, jävla skit. Men när jag kramade honom så kändes det bara så rätt. Sådär rätt, jätterätt. Jag kände mig så trygg. Jag vet att han, just han i drömmen, finns därute. Så nu måste jag hitta honom.

Förra året lyckades jag hitta en fin pojk, som tyckte om mig också, men jag var alldeles för upptagen med mig själv och mitt kaos för att orka ha ett förhållande. Sedan lyckades jag dra till mig ett riktigt pervo också, men det kan vi bortse ifrån.

Nu får jag börja leta! Och jag tror inte att han vill ha en flickvän som skjuter med revolver i luften varje morgon, så jag får lägga ner det projektet. #suntförnuft

Träsmak

Dog norgom! (Motsatsen till god morgon)

Min goda dygnsrytm och sömn har visst fallerat. Nu står jag inför utmaningen att hålla mig vaken hela dagen så att jag (förhoppningsvis) kan sova ikväll. Skam den som ger sig! Efter att ha gett upp sömnförsöken har jag malt sönder min hjärna med sida upp och sida ner om styckmordet på Catrine da Costa år 1984 (blev lite mörkrädd ju) Så…jag tycker inte att all historia är tråkig (jag som gav mig själv friheten att lyncha historiakursen på Komvux). Kriminalhistoria (och medicinhistoria!) är intressant.

Men den här historiakursen är för jävla träig. Det har gått en vecka och jag är redan urvriden av motstånd (bit ihop och leverera!) Hoppas att det blir bättre. Senare kommer en källkritisk uppgift och det kan bli intressant.

Min mor hade en vän som skulle läsa något ämne som hon verkligen avskydde av hela sitt hjärta. Hon tog sig igenom kursen med hjälp av den lustfyllda tanken på att när det här är klart så ska jag aldrig öppna en sådan här bok igen. 

Så den tanken bär mig. När denna termin är över ska jag aldrig mer läsa en rad om antikens Grekland, den medeltida kyrkans utveckling och den industriella revolutionen.

(Detta kommer säkert att sluta med att jag blir enormt intresserad av ovan nämnda ämnen…)

Till något helt annat: jag lyssnar mycket på radiodokumentärer och jag fick någon snilleblixt såhär på morgonen om att dela med mig av en av de få radiodokumentärer som har fått mig att gråta. På riktigt alltså, inte bara några tårar. Jag har lyssnat på många sorgliga dokumentärer men dessa sticker ut och stack dessutom sönder mitt (inte så) tuffa försvar.

Sveriges Radio: Verklighetens Lilja 4-Ever

Gråtögonblick: Då Janne Josefsson själv börjar gråta. Jag kan inte se eller höra andra människor gråta utan att själv börja gråta, men det han berättade om var så jävla vidrigt att jag skulle ha börjat böla ändå. OBS! Om du känner dig skör så ska du kanske inte lyssna på denna dokumentär, den är rätt så ”krävande” *host harkel*. Handlar om ett av alla offer för trafficking.

Soooockeeeer

weirdest

I brist på biperidenhydroklorid (aka Akineton) så har jag utsatt min kropp för den värsta sockerattacken på år och dagar. Tablettaskar, mjölkchoklad, turkisk peppar, sockrig juice. Det sägs ju att socker triggar belöningssystemet och utsöndrar denna ljuva signalsubstans called dopamin. Jag har då inte känt av något dopamin. Ge mig mina Akineton tillbaka! Jag är bara svettig, har huvudvärk och är på dåligt humör. Och kan inte sluta äta Cloettas söta nallar. Jävla grehlin. Nu är jag fast i Palle Kulings land. Jag kommer aldrig ihåg vad den där godispåsen heter, Palle Kuling eller Kalle Puling?

Förstår inte grejen med detta som folk kallar ”godis” och vilt köper hem till ”fredagsmyset”. Jag tycker inte om godis. Ibland får jag ”sockersug” och köper godis men kommer alltid fram till samma slutsats: godis är inte gott. Godis är en meningslös sörja av socker och kemikalier. Varför äter man det? Det är inte mat.

Däremot är jag mycket svag för snabbmat… och där kickar den lilla elaka djävulen in och säger att jag är äcklig om jag äter snabbmat. Inget roligt får man ha. Nu säger ”forskare” att om man dricker mycket kaffe (typ fyra koppar om dagen!! eller om det var två, men är det svenska standardkaffekoppar, det gamla måttet ”kaffekopp”, english cups eller min kaffekopp som rymmer en halv liter?) så ökar risken för att dö i förtid. Jag kommer att dö en tidig död, jag, och tack och lov, för det mesta som jag tycker är kul och som bereder mig njutning är antingen hälsovådligt, fettbildande, olagligt eller omoraliskt.

Min förväntade livslängd är väl max 45 år. Men det ska det bli ändring på! (förutom kaffet, inget kommer någonsin få mig att dra ner på kaffet)

Jag tror att glädje är välgörande för både kropp och själ, så jag ska vara glad varje dag hela 2014. Le mot världen när jag vill utplåna den med atomvapen. Le mot mig själv i spegeln när jag vill trycka ut mina egna ögon. Skriva historiauppsatser om ryska snubbar som jag inte kan uttala namnet på med ett stort leende på läpparna.

alice-cat

Alltså. Socker gör mig knäpp. Hela det här inlägget är ju bara dravel.

Håhåjaja, denna eviga släkt…

Gott nytt år och yada yada. Nu är det över. Moster med tillhörande man har åkt hem. Jag hade glömt hur jobbiga och rent av otrevliga de är, för vi träffar dem så sällan. Kan inte komma på någon på min mors sida av min släkt som jag tycker om. Kanske för de är den totala motsatsen till hur jag och min familj är. Man får le och le och nicka med huvudet i ett dygn och sedan kräkas rakt ut i en anonym blogg. Energitjuvar, det är vad de är.

Och ändå vore det tråkigt om de inte fanns. Utan släkt vill jag inte vara.

Muffin Kanin slutade att äta och dricka igår också =( Tvångsmatade honom med vatten som jag hade i en plastspruta. Och masserade magen, så klart. Det är det viktigaste. Efter mycket om och men fick jag honom att äta några vindruvor, tack och lov. Ringde ändå veterinärjouren och de tyckte att vi skötte det hela bra, ge honom fler vindruvor och fortsätt massera så bokar vi en tid till er i morgon bitti som ni kan komma på om det inte blivit bättre.

Det blev bättre. Framåt tolvslaget åt Muffinkaninen upp sina pellets, och åt hö och drack vatten. Det har blivit såhär några gånger. Fy fan så rädda vi alla blir. Går det 24 timmar och kaninen inte har ätit så är det slut. Definitivt slut. Goodbye och adjö.

Just nu är jag trött, och på lite dåligt humör, men annars är det bra. Gick aldrig och la mig, så som jag skrev, på grund av Muffin, så jag firade tolvslaget i vardagsrummet (inte i badrummet eller garderoben!) med de andra, medan helvetet brakade löst utanför. Där alkohol går in går rädslan ut.

Tack för att jag får ha kvar dig ett tag till, gamle vän.

muffinsnuffe

I Fink U Freeky

Jag kör samma nyårshälsning som förra året, för jag tycker exakt likadant som då och ingenting har förändrats i grannskapet. Är du känslig för uppköttade saker så tittar du på bilden på egen risk.

Till de föräldrar som låter sina minderåriga barn avfyra fyrverkerier: Ge er själva nyårslöftet att kanske ta lite föräldraansvar, eftersom att det är ni som är vuxna och (förhoppningsvis) har fullt utvecklade hjärnor som till skillnad från ett barns hjärna kan förutspå långsiktiga konsekvenser av sitt handlande (om ni inte är berusade, det vill säga).

Till de som avfyrar sina fyrverkerier hela jävla veckan mellan julafton och nyårsafton, från morgon till kväll så att era pjäser är SLUT vid tolvslaget: ¤%/!”!!!x=(#§mi666ogf5//#¤7!!!

Med Vänlig Hälsning,
Din fyrverkerihatande granne som tycker att om fyrverkerier nödvändigtvis ska användas (det är ju väldigt vackert, måste jag erkänna) så ska de avfyras av en nykter, vuxen människa vid tolvslaget.

Infektion i armen

EPIC FAIL!

Jag har fått en infektion i mitt ena nyopererade fina fina smala ärr. En JÄVLA mjukdelsinfektion. Tack så mycket! En bit av ärret har spruckit upp (blivit bredare!), är rodnat, ömt och varar.

Ni skulle ha sett mig när jag upptäckte det. En MörkräddMänniska som studsar upp ur sängen, slänger sig in i badrummet och dränker armen i Klorhexidinsprit. Smetar på rikligt med Fucidinsalva (antibiotika mot stafylokocker). Slänger på en steril kompress.

Rusar vidare mot köket, har medicinskåpet i sikte, måste ha oral antibiotika också! Letar febrilt, och denna människa som är en militant motståndare mot den alltför frikostiga antibiotikaanvändningen, hittar en burk Amimox, sliter av locket och sväljer en tablett. Lugn i kroppen… tills jag kommer på att Amimox inte alls används mot mjukdelsinfektioner (eller sårinfektioner), då nästan alla dem orsakas av just stafylokocker och Amimox biter inte på det. Besvikelse.

Inte mitt fina ärr! Aah, jag dör! Självömkar och gnäller över skräckoperationen med ändå gott resultat som nu till viss del raseras.

Själv

ömkan.

Fucidinsalva hjälpte bra när jag 2011 hade en infektion i ett sår på benet (det var förresten mitt allra sista självförvållade sår), spritsa på salva tre gånger om dagen i en vecka, vi får se om jag slipper gå och förnedra mig hos sadistdoktorn på vårdcentralen.

Fuck it all!

grumpy-cat2