3. Barnpsyks slutenvård

morkradd-2006

Så hamnade jag på barnpsyks slutenvårdsavvdelning. Jag var ett magert, deprimerat spöke. Jag gick till en psykolog som gjorde den där utredningen på mig. Jag har själv inte läst hans konklusioner, men tydligen var jag den mest intelligenta patient han någonsin träffat, samt hade extremt svårt att få kontakt med mina känslor. Han var ganska så perverterad och ville prata om mina föräldrars sexliv, onani och ägnade tre års terapi åt att smula sönder mig med sina kränkningar.

Personalen på avdelningen var helt underbara, de respekterade mig och försökte verkligen få mig att må bättre. Patienterna hade jag inte så mycket kontakt med. Vi höll oss på varsina kanter.

Dosen av Risperdal höjdes, och jag fick Zoloft insatt. Detta satte igång min aptit och dämpade matångesten, så i början åt det jag skulle (hade matschema). Men mitt självskadebeteende eskalerade till helt nya höjder då jag började med Zoloft. Jag fick kraftiga humörsvängningar, vilket jag inte hade haft innan. Det dröjde inte mer än några månader innan jag fick sy varenda sår. Det berodde på att jag var ”tvungen” att skära djupare och djupare för att få samma ångestdämpning som i början när jag skar mig. Jag blev liksom tillvand vid de må-bra-ämnen som utsöndras när man skär sig. Jag fick även abstinens om jag inte skar mig tillräckligt ofta. Lugnet efter en självskada blev dock kortare och kortare med tiden, vilket triggade ännu fler desperata tilltag.

Ganska snart fick jag Stesolid vid behov, och insomningstabletter. Vad ingen insåg, inte ens jag själv, var att antidepressiva preparat triggade igång mina självskadeimpulser och benzo tog bort min impulskontroll. Det var förrädiskt…Tabletter mot den ångest som fick mig att skada mig själv, och tabletterna sänkte min impulskontroll utan att dämpa ångesten…

Sondmatning kom ganska snart in i bilden. Jag använde det som ett straff mot mig själv. Först en förfärlig hunger och en törst som fick mig att vakna om natten, sedan smärtan av en äcklig sondslang i näsan och illamåendet av sondnäringen.

scen2-2004

Haha(?) det måste låta konstigt…men såhär höll det på i tre år. Tro inte att jag inte kämpade som ett djur för att må bättre och bli frisk, men jag föll alltid tillbaka efter ett tag, började om med att försöka bli bättre, föll tillbaka… Jag hade inte de rätta verktygen för att hantera min ångest när den blev som värst, och det fanns inte heller någon behandling på avdelningen. Det var ju en akutavdelning. Även om de flesta i personalen var snälla, så kunde jag inte bli frisk av att laga mat en gång i veckan, gå på promenader, åka till biblioteket, även om aktiviteterna ibland distraherade mig.

Visst gjordes det försök att placera mig på behandlingsavdelningen, eller att jag skulle flytta hem, men det stöd jag skulle få utanför avdelningen brast alltid. Jag föll tillbaka till ner akutavdelningen gång på gång, trots att jag gjorde precis allt jag kunde för att klara mig. Tyvärr ville jag ofta göra andra människor glada och stolta, ville inte vara besvärlig, så jag såg ofta bort från mina egna behov för att tillfredsställa andras. Tillslut hamnade jag mellan stolarna. Vart skulle de placera mig? Jag fastnade på den där avdelningen jag bara skulle ha varit på i två veckor… Sårskador, näringsdrycker, överdoser, vändor till akuten, sondmatning…trots min vilja att sluta skada mig själv. Det är nog lätt att säga att jag förblev sjuk för att jag inte försökte/ville bli frisk tillräckligt mycket. But try walking in my shoes innan ni dömer mig.

Och alla mediciner…blev insatt på piller efter piller, utan att det hjälpte nämnvärt…Xanor, Zyprexa, Efexor, Theralen, Fluoxetin, Lyrica, Atarax, Propavan, Imovane…you name it. Från 45 kilo till 62, tillbaka till 46. Njöt av att alla sa att jag var så himla mager. Det triggade mig att äta ännu mindre.

Jag vårdades under diagnoserna generaliserat ångestsyndrom, anorexia nervosa och depersonalisations-derealisationssyndrom, men det fick jag aldrig veta. När mina föräldrar frågade om jag hade några diagnoser så sa personalen nej. Inte ens anorexi hade jag, när mor och far frågade. Jag fick veta om dessa diagnoser när jag beställde hem min BUP-journal år 2013.

När jag var 17 var jag helt psyko av medicinerna och min slutgiltiga diagnos blev emotionell instabil personlighetsstörning (tidigare borderline personlighetsstörning). Det var efter den diagnosen som personalen förändrades. Min ”vård” började bestå av straff. Personalen blev elaka. Jag förstod inte varför, jag var ju samma människa som innan jag hade fått IPS-diagnosen! Jag fick skriva på ett kontrakt där jag lovade att om jag skadade mig så skulle det blir ”konsekvenser” (straff). Jag fick ingen vård, men jag skulle ändå bli frisk, och om jag inte blev frisk så skulle jag straffas.

Slutsats: när jag flyttades till vuxenpsykiatrin efter 3,5 år var jag oändligt mycket sjukare än när jag lades in på BUP. Vilket inte är så konstigt. Det är inte hälsosamt för någon att växa upp på en akutavdelning och proppas full med mediciner utan att få någon riktig vård.

4 tankar om “3. Barnpsyks slutenvård

  1. Kära nån!!! Jag är tacksam för att jag valde att ”vårda” vår dotter hemma. Hur kunde personalen bara börja ”straffa” efter en diagnos ??? Jag blir så arg!!!
    Ush, tack och lov att du är på andra sidan även om det fortfarande är tufft!
    Många kramar till dig❤️

    Gilla

    • Jag kan nog också säga att det var tur att du valde att vårda din dotter hemma, även om det nog har varit svårt också, ibland? Ja, det är sjukt att börja straffa bara för att man får en viss diagnos, särskilt när den visade sig vara felaktig!
      Kram till dig också ❤

      Gilla

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s