Känner du lyckan genom sorgen?

Det finns en annan sida, det finns nånting jag aldrig ser. Men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer. Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen, så kanske jag kan känna meningen med tystnaden. 

Och fortfarande är sorgen efter dig så stark att jultiden dränks i nedstämdhet och emotionell apati. Årsdagar, högtider – jag fungerar inte. Men det är så det är, tillslut klingar smärtan av. Tillslut finns julglädjen där igen. Tillslut kommer jag slippa vara i ett konstant dissociativt tillstånd hela april och maj.

Jag längtar efter mig själv och efter livet.

Känner du lyckan genom sorgen? Jag har inget mer än mina tankar.

Var är du?

Jag får nog ta och sakta ner… inte springa runt i 666 km i timmen för att slippa känna. Inte rita tolv timmar i sträck för att stänga av allt. Oh, jag och mitt ständiga flyktbehov! Vad det än gäller, vad som än har hänt, vilken känsla det än är: FLY för ditt liv!

Begravningen… innan var jag ju så rädd för att se kistan, men när jag väl såg den så var det inte alls läskigt. Den var fin. Prästen höll ett väldigt vackert griftetal, det var mycket musik, både från CD och två gånger var det levande musik, fina sånger ackompanjerade av piano och gitarr. Det var en himskans massa människor där, säkert 100 personer. Hon är saknad, min vän ❤

Vi sjöng en väldigt fin psalm (tyvärr kunde jag inte sjunga med i någon av psalmerna eftersom att jag inte såg texten pga alla tårar)

Psalm 799
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu. Här är jag. Var är du?

Som en fjäril lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo,
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört, så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag. Var är du?

handbukett21

Buketten som jag lade på kistan. Förgätmigej… vilken blomma kan passa bättre? Hittade lite liljekonvaljer i trädgården också.

Efter akten, utanför kyrkan, träffade jag två personal från psykintensiven, och två från BUP-avdelningen. Guldkornen ❤ Även om jag ofta kritiserar psykiatrin så glömmer jag aldrig de personal som verkligen har valt rätt jobb.

Äh, den där psalmen får mig att gråta floder nu också, ser ju inte texten på skärmen. Måste snyta mig. Jävla jävla allt.

 

Ljuset i slutet av tunneln är ett tåg

Ja kanske det.train

Sådär ja, nu är släkten här 🙂 En del av den iallafall – två farbröder med tillhörande fruar, samt moster med man. Det är faktiskt lite smärtsamt att träffa min farbror som har cancer. Jag kommer att sakna honom så j*vla mycket. Han är en riktig buffel, brysk och så, men bakom den där fasaden så är han otroligt snäll. Och så känner jag väl att han tycker om mig också (fastän han såklart inte säger det, hehe). Nåväl, känns fint att de är här, förutom att…

…skrattschemat för tillställningar här hemma följs. Samma sak varje gång. Vid klockan 20 så har vinet flödat cirka två timmar och då sätter stora SKRATTMASKINEN igång. Alltså, de vrålar (vrålar, jag lovar) av skratt var 30:e sekund. Det är ju bra att de har roligt, vore värre om de bara satt och spökade, men jag håller fan på att bli galen XD. 37 timmar utan sömn, då är inte skrattmaskiner roliga. Tänk er då hur det blir när konjaken kommer fram runt 23…

Jävla alkohol. Varför kan vuxna människor (nästan) aldrig träffas utan att dricka det? Jag menar, om man bjuder hem folk och inte har alkohol att bjuda på så är det ju lika med socialt självmord. Om man inte tidigare har kommit överens om alkoholfri fest. Klart att det finns de som har alkoholfria fester, men det är ju mycket mer vanligt att ha alkohol.

Är vi så förstoppade att det är nästintill omöjligt att umgås en hel kväll utan att vara berusade? Ja, det är nog som jag skrev till min brevvän i England när jag berättade om midsommar med alla knepiga danser, och snaps, och fåntrattiga snapsvisor. ”Swedes may seem like a funny people, but without snaps we are sullen…”

snaps

Haha, för alltid kommer den tjejen se svenskar som tossiga lätt alkoholiserade tokar som hoppar som grodor runt  ”a pole dressed in leaves and flowers” och gör grodljud och sjunger ”little frogs, little frogs they are so funny to look at…” samt att vi jämt dricker snaps, blir glada, och sedan blir vi sura igen. Vilken fin representant för Sverige jag är.

Annan sak: Förut när jag stod ute på yttertrappan och rökte så fick jag ett starkt sug att skära mig. Jag fick exakt samma känsla som jag brukade ha på barnpsyk innan jag eventuellt skadade mig. Sedan kom jag på att förra gången farbröderna+fruar var här (2005) så stod jag på yttertrappan vid ungefär samma tid på dygnet, i maj, och hade just den där självskadekänslan, och så hittade jag en glasbit som jag tog med mig till avdelningen.

Så otroligt att hjärnan lyckas koppla ihop en nio år gammal känsla på en yttertrappa och sedan en händelse tre mil bort med nutiden och framkalla exakt samma känslor och tankar. Jag är faktiskt totalt fascinerad.

Ännu mer coolt är att jag för en stund sedan valde Marilyn Mansons skiva ”Lest we forget” på iPoden. Den lyssnar jag aldrig på, den ligger bara och tar upp minne i iPoden. Blev lite förvånad att jag hade lust att lyssna på den. Efter typ tjugo minuter kom jag på att jag lyssnade jättemycket på den skivan våren 2005, det är sannolikt att jag lyssnade på den just den kvällen. Det verkar som att mitt sinne återupprepar den där kvällen i maj 2005…

Nu: Theralen och Lergigan. Ska nog byta musik också!

Favoriten (fortfarande). Super-ego bitch, I’ve been evil awhile, muhaha.

In vita veri simile

Jag har inte gråtit över min vän på över en vecka. Jag har väl knappt varit ledsen! och tänkte att jag måste vara totalt kallsinnig som redan har sörjt färdigt. Men jag är ju inte kallsinnig, man kan aldrig sörja fel och idag trängde tårarna på när jag tänkte på min väns mamma. Herreherregud, det måste vara det värsta som kan hända en förälder, att förlora sitt barn. Det går ju helt emot naturen, om jag får uttrycka mig så krasst, för orden räcker inte till.

Min sorg går i vågor. Det verkar inte heller som att sorgen man får efter sina döda är likadan varje gång. Denna sorg är verkligen inte likadan som förra gången jag hade sorg. Den är så fysisk, jag är förvånad! I typ tio dagar har jag känt mig helt sjuk och febrig och har haft en tryckande huvudvärk, men jag har inte feber. Min mor, som har erfarenhet av sorg, är en bra källa till sorgekunskap. Hon sa att man kan känna sig fysiskt sjuk av sorg.

Kära nån… på fredag är begravningen. Jag vill inte se kistan! Kistor är hemska, de är overkliga för det ligger döda personer i dem (surprise). Ja, det är hemskt konstigt. Min vän, som skickade mig sms för bara en månad sedan och i högsta grad var levande, ligger i den kistan och är DÖD.

Hjärtat slår, RR frekvens 68, inga biljud. Elektrolyter diffunderar. Glukos omvandlas till ATP. Alveolerna faller in, expanderar. Vesikulära andningsljud. Allt tar slut på en sekund. Metabolismen avstannar. Rigor mortis. Så enkelt och så väldigt svårt.

Jag distraherar mig. Orkar inte riktigt tänka på detta hela tiden. Skriver en artikel på Wikipedia om Levofloxacin. Planerar att den ska bli jättelång. 

Jag kan inte tänka. Läser begravningsannonsen om och om igen.

När jag orkar ska jag gå till fotoaffären och ”framkalla” (vad kan det kallas?) alla digitala foton på min vän, och göra en fin minnesbok. En minnesbok! Du absurda värld in absurdum. Jag förstår dig inte!

absurd

Osäkerhetsprincipen

Min mor och jag pratade om begravningar igår. Jag som funderar så mycket på döden har missat något centralt: begravningsfakta! Men nu vet jag att man kan ha med sig en handbukett. Lustig tanke jag fick: ”jag vill inte ha rosor för det ser så begravningsaktigt ut”… Undrar om de har förgätmigej eller blåklint i blomsteraffären än. Fast vi har jättemycket blommor i trädgården, jag har just varit ute och inspekterat och hittat några som jag kan ha i handbuketten, små nätta blommor som är vita/gula, och så blå och rosa.

Och nu vet jag också att ibland så är det, vad kallas det? man samlas efter begravningen och äter något, eller fikar, och då kan man behöva anmäla det till begravningsbyrån innan så att de vet hur många som kommer (hur mycket fika de ska ta dit), samt att den tillställningen kan bli väldigt fin, ja man kan till och med skratta. Och så berättade min mor att hennes farmor efter en del begravningar kunde säga ”ja, det var en trevlig begravning!” (!)

En begravning kanske inte enbart behöver vara tårar och smärta. Det är ju inte lag på det. Det är tillåtet att skratta på begravningar, men man får ju välja sina tillfällen så att det inte blir fel…

Tyvärr, hm, så har jag ett problem där. När något är riktigt jävligt och bara för mycket hemskt så skrattar jag… Inte för att jag tycker att något är roligt, men det kan bli en helt paradoxal reaktion där jag skrattar istället för att gråta. Jag hoppas verkligen inte att det händer, men om det händer så kan jag ju begrava ansiktet i händerna så att det ser ut som att jag gråter (det gör jag ju inombords).

Har ni också tänkt på att skratt kan låta väldigt likt gråt?

Förra året hade jag en period där jag om jag började skratta så skrattade jag helt överdrivet länge (längre än vad situationen tålde) och så gick skrattet över i gråt. Det blev konstig stämning då, minst sagt, men märkligt var att det var väldigt svårt att urskilja när skrattet övergick i gråt, för de lät så lika. Tur att detta bara hände hemma.

sos

 

Jag försöker förstå döden med hjälp av kvantfysik. Det kan lyckas! inbillar jag mig. Alla dessa jävla frågetecken som har uppstått, de tär på mig. Villade bort mig till en text om Big Chill, en teori om universums framtid (död). I Förfallets Era, som kommer inträffa 10^14 år efter Big Bang, så sker detta:

”Svarta hål suger sakta i sig mycket av den kvarstående materian som stjärnor kan skapas av, och resten späds ut för mycket för att nya stjärnor ska kunna skapas. De största stjärnorna bränner ut sitt bränsle först, medan de mindre stjärnorna fortsätter brinna en lång tid efter det att nya stjärnor inte kan bildas.”

Tyckte det lät vackert, om man läser det som en text om livet och döden. Vi är alla stjärnor… själv kommer jag förmodligen att bli en röd dvärg tillslut ^^ Jimmie Åkesson är ett svart hål!

flower

 

infinity

Kan du inte byta liv, byt kanal

leave-me-alone

Jag känner mig som ett vandrande sår. Allt gör så ont, tillvaron, verkligheten, känslorna, tankarna, verkligheten verkligheten. Helt…knäckt. Jag har förbjudna tankar och det är jobbigt. Haha, jag känner mig fortfarande helt förvånad… plötsligt hamnade jag på bottnen av ett svart hål och fattar verkligen inte vad som hände. Kan inte ta in det som har hänt. Jag tänker att när jag får se kistan så kanske jag förstår att det faktiskt har hänt, men jag vill inte förstå. Vill inte att det ska bli verkligt. Vill helst leva i förnekelse.

Dessutom har jag magiskt tänkande. Det får jag alltid när någon har dött. Senaste gången var när mitt marsvin Puff dog. Natten innan han dog så var jag vaken och bakade en äppelkaka, den var natten mot en torsdag och klockan var 02. Sedan när han hade dött så trodde jag att han skulle komma tillbaka om jag bakade äppelkakan igen klockan 02 på en torsdagsnatt. Alltså, på fullt allvar trodde jag det. Sedan hade jag en del annat också som jag trodde gjorde att han dog, saker som jag hade sagt, och så.

Detta är väl en form av förnekelse, och jag typ köpslår med döden. Alla vill till himlen och åka limousine. Fan.

Jag tror inte att svarta hål har bottnar, och vissa fysiker anser att svarta hål mynnar ut i ett vitt hål i ett annat universum. Så om jag bara sitter här i det svarta hålet tillräckligt länge så kanske jag kommer ut i det vita hålet.

Saker som erbjuder tröst: lyssna på musik (särskilt Kent), spela piano, pyssla, gosa med lurviga fyrbenta vänner, alla fina människor som stöttar mig.

Rymning

Det finns en hel del homofober i min närhet (vem har inte det?) En av dem klagade för några år sedan på att bögarna har tagit över hela schlagerfestivalen (”var kommer alla ifrån??”) Ja, nu har ju intergender och drag inget med sexuell läggning att göra, men jag myser när jag tänker på hur denna människa måste ha gått i taket när Conchita Wurst vann hela ESC. In your face, homofobiker! Igår kväll vann mångfalden och acceptansen, hatet och föraktet förlorade.

Ägde hela ESC

conchita-wurst

 

Så blev det lite konstigt för jag grät för att min vän aldrig mer kommer att titta på ESC. Hon tyckte inte ens om ESC.

Imorse rymde Muffin från sin bur. Buskanin.

Förlustkris

Denna trötthet! Psykisk och fysisk. Blir man trött av sorg? Det heter ju sorgearbete, och att arbeta dygnet runt är ju rätt utmattande. Det känns inte ens som att jag vilar när jag sover.

Idag har jag gjort julkort och räddat sniglar, gjorde samma saker igår. Det regnar varje dag och då kryper sniglarna fram, helst av allt på stengångarna i trädgården och där lever de farligt. Stora fötter klampar omkring och krossar lätt ett snigelskal. Jag räddar det som räddas kan. Allt som var vitt blev svart.

Livet fortsätter men det känns som att någon har tryckt på pausknappen, stoppat in mig en luddig bubbla av tidlöshet. Pausknappen trycktes in den sjätte maj klockan 06:47. Då klickade jag mig in på lokaltidningens hemsida för att se om Missing People hade sökt eller skulle söka mer efter min vän. Jag möttes av stora, svarta bokstäver över förstasidan: försvunnen kvinna hittad död. 

-pausknappen trycktes in-

Stirrade på skärmen i flera minuter, men grät knappt.

Artikeln hade publicerats endast 27 minuter tidigare. Jag minns alla klockslag men en massa andra saker som egentligen är viktigare har jag glömt? Vissa saker är suddiga, andra är glasklara.

07:38 sms:ade jag min pappa som var på jobbet. Skrev vad som hade hänt. 08:10 ringde han mig. Han grät. Jag grät nästan inte alls. Så jag pratade ju faktiskt med någon om det, jag skrev i mitt inlägg på förmiddagen den sjätte maj att jag inte hade gjort det. Jag tänkte inte så klart då.

Sedan gick jag genom dimmorna i timmar. Kände egentligen ingenting, förutom ett hål i bröstkorgen där livet och all glädje hade sugits in. Jag skakade och huden brände, men inte många tårar föll. Klockan 14.00 drogs proppen ur och jag började fatta vad som hade hänt. Ett helt paket näsdukar gick åt.

Jag kommer inte ihåg när min väns födelsedag är. Det har jag alltid vetat! Jag visste några dagar innan hon blev hittad, för jag funderade över vad hon skulle få i present. Lösenordet till min dator glömmer jag hela tiden, fastän jag har skrivit in det hundratals gånger tidigare. Någon frågade mig om mitt mobilnummer – det var blankt i huvudet.

Men alla klockslag minns jag. Märkliga märkliga alltihop. Jag väntar på att vakna upp, för det här måste vara en riktigt sjuk dröm. Jag drömmer ju så mycket konstigt jämt, men den här drömmen tar priset.

Jag har en traumatisk kris – en förlustkris. Fas 2: reaktionsfasen. Den kan vara i veckor eller månader, men givetvis finns det ingen användarmanual som ser till att det alltid är så. Reaktionsfasen kan vara i år, också. Det finns inga regler för sorg. Så klart. Det jag upplever är vanliga reaktioner, och jag är beredd på att jag kan få känslor av skuld eller ilska. Eller annat. Sorgen är inte statisk, inte heller reaktionsfasen. Och det finns inga tydliga gränser mellan de olika faserna, man kan vara i bearbetningsfasen och reaktionsfasen samtidigt, växla mellan dem.

Ja, det hjälper mig att tänka såhär, att veta att det jag känner inte är konstigt, att veta att sorgen måste få ta sin tid, jag kan inte skynda eller hasta fram. Nästa fas i sorgearbetet kommer när jag är redo, varken förr eller senare, och nu ska vara nu och inte sedan.

Nu: Allt gör så jävla ont.

 

Livets stora cirkel

Den där konversationen i Lejonkungen, mellan Simba och Mofasa, är tänkvärd. Simba frågar vad som händer när man dör: ”När vi dör blir våra kroppar till gräs, och antiloper äter gräs. På så vis hör vi alla ihop i livets stora cirkel”.

På mitt marsvins grav har det börjat växa en rosenbuske, den har spridit sig från rabatten intill. Min lille Puff blev en rosa ros. Det är fint att tänka på. Egentligen är liv som energi, den kan aldrig förstöras utan ändrar bara form. Humlorna och bina polinerar Puff-rosorna, och använder Puff-pollen för att polinera andra blommor. I och med fotosyntesen släpper rosorna ut syre som vi människor och djur använder i vår cellandning, och så andas vi ut koldioxid så att Puff-rosen kan leva och ge oss mer syre. Små insekter och larver äter på Puff-rosen, och fåglarna och spindlarna (usch) äter insekter och larver, osv osv.

”Vi hör alla ihop i livets stora cirkel” är bland det mest kloka som har sagts på film. Särskilt i en tecknad film.

Min vän kommer egentligen aldrig att försvinna från jorden, utan går in i livets stora cirkel. Det är trösterikt.

circle-of-life

De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg

Det är tungt just nu. Mörkt, det gör så ont. Jag har förbjudna tankar, men det är bara tankar och kommer så förbli.

Allt jag vill är att terminen ska ta slut. Så trött, psykiskt och fysiskt. Jag orkar inte göra skoluppgifter, orkar inte tänka, men jag får orka ändå. Det är bara 23 dagar kvar, sedan kan jag ligga i sängen hela dagarna. Inte i flera veckor, men ett tag.

Nu vet jag när begravningen blir, på ett ungefär. Inte helt bestämt än. Jag har inte varit på begravning sedan jag var nio. Femton år sedan. Hade hoppats på att det skulle bli fler år emellan. Min fjärde begravning blir det.

Jag vet visst inte så mycket om begravningar. Vem det är som ser till att begravningen blir som de anhöriga vill ha den? Planerar de anhöriga upplägget med begravningsbyrån, som meddelar prästen, eller pratar anhöriga direkt med prästen?

Ligger alla döda människor på bårhuset på sjukhuset ”från början”, och när flyttas de isåfall över till begravningsbyråns kylrum? Har alla begravningsbyråer kylrum?

Jag får nog se om de där tv-programmen om döden och döendet som sändes på SVT förra året finns kvar på programbiblioteket. De var väldigt bra.

Döden… Memento vivere – kom ihåg att leva.

Din förberedelse har börjat, mera hinner ingen.

Alla dessa frågor utan svar

Varför känner man sorg när någon har dött? Ur ett evolutionsperspektiv, alltså? Jag kan komma på evolutionsorsaken till alla känslor utom ledsamhet och sorg. Och jag vet inte heller varför det rinner tårar när man är ledsen, vad som är meningen med det.

Det kanske låter kallt av mig. Ja. Jag menar det inte så.

Jag tror att jag tror att min sorg blir lättare att hantera om jag förstår varför jag känner. Så dumt av mig. Jag vill ha svar, men frågorna som jag egentligen vill ha svar på kommer jag aldrig att få möjlighet att ställa. Vissa frågor kommer alltid att sakna svar, jag söker svar på andra frågor för att kompensera. Möjligt? Nej.

En fråga har fått svar, i alla fall. Hur hon blev hittad. Det känns inte ett dugg bättre för att jag vet det, men jag trodde att det skulle kännas bättre. Det enda som hände var att det väcktes fler frågor. Som det där monstret i Hercules. När man hugger av ett huvud så växer ut två nya, hugger man av dem växer det ut fyra… Ett hopplöst uppdrag och det enda som kommer att underlätta för en är att aldrig börja hugga.

När det är riktigt tyst så hör jag min väns mamma gråta, ett slags gråt som jag aldrig någonsin har hört förut. Jag har aldrig hört hennes gråt, ändå hör jag den. Som ett mellanting mellan ett skrik och en inandning.

Gå inte

Nu har jag köpt de två lokaltidningar som dödsannonsen borde stå i. Jag tror inte att den redan står i tidningen, men jag klarar verkligen av att titta efter. Jag har rört vid tidningen och tänkt kolla, men jag kan inte. Tänk om den står där? Jag vill inte se. Jag vill inte se namnet, födelse- och dödsdatum, begravningsdatum, nej nej nej. Inte begravning. Inte se kistan.

I morse tänkte jag skicka ett sms till min vän och fråga hur hon mår, när jag insåg att hon ju inte finns mer.

Och så röstbrevlådan som jag ringer till. ”…kan inte ta emot ditt samtal.”

Nej. Det är ju det du inte kan. Och det känns så absurt att höra det! För det låter så normalt! För man kan ju ibland inte ta emot ett samtal, då möts man av röstbrevlådan och så spelar man in ett meddelande och så ringer personen upp. Helt normalt, inget konstigt med det.

Men allt är konstigt och inget är normalt.

Indelningen är: före och efter

Jag hade varit vaken i 30 timmar när jag äntligen somnade vid 18. Jag vaknade hela tiden, men det kändes som att jag hade sovit jättelänge när jag vaknade och inte kunde somna om. Det egentliga resultatet: tre och en halv timme. Märkligt att tidsuppfattningen ibland fuckar upp sig sådär. Jag hoppas att jag kan somna om senare.

Gråt och förtvivlan kommer i attacker. Det är jag tacksam för, jag får vila emellan dem.

Ja, vad tusan ska jag skriva? Att jag undrar hur i hela fridens namn jag ska orka få klart skolarbetena i tid, har inte råd att vila en enda dag nu? Att imorgon är det psykologtid? Att jag ringde till min väns röstbrevlåda femton gånger i rad för att få höra hennes röst?

Jag har en konstig tanke. Den där förvåningen att ”men sånt här händer inte mig. Jag är inte den som förlorar en vän när vi båda knappt ens har blivit vuxna. Sånt här händer bara andra”. Men jo, det är så det är. Det kan hända vem som helst

(utom mig)

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära,
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn.

– Dan Andersson

heart

Sifrol till alla, även till mig! =D

Sifrol tab 0.125 mg6002PPS0

Jag kan inte riktigt beskriva hur jävla ångestfylld jag var när jag gick till vårdcentralen. Kom på att jag inte alls var rädd för att bli elakt bemött, jag var totalt skräckslagen inför att gå därifrån utan medicin (för jag orkar inte en natt till). Men då lät jag mitt förnuft tala: om du inte går till läkaren så är det 100% säkert att du inte får medicin, men om du går dit så finns det ändå en chans.

Det var knökafullt med folk på vårdcentralen, så jag fick vänta i 1 timme och 45 minuter på att få träffa doktorn. Ångesten steg och steg, jag förberedde mig på kamp, slagsmål, kyssa läkarens skor i ren desperation! Men nä. ”Jaha, då får vi väl prova att ge dig Sifrol”.

Whohoo! För er som inte vet: medicin mot restless legs. Den som jag blev nekad förra gången jag var där, men det hjälpte visst när jag småskällde på den läkaren för något år sedan, om att han inte skulle behandla mig som en psykpatient och inte våga skriva ut några läkemedel alls, utan bara hänvisa mig till psyk.

Åååh. Jag gjorde det! I have Sifrol in my hands! It´s a shiny bright world! (vi får hoppas att pillerna hjälper bara 😀 )

Efter 2,5 timmar på vårdcentralen var jag hemma, och då började jag storgråta, hehe. Av lättnad, typ. Det är ju skönt att gråta, varför har jag undvikit det i alla år?

Det gör så ont när kroppar brister

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och
vilja falla.

Karin Boye, ur ”Det gör så ont”

Jag tror att Karin Boye också led av vårsjuka.

Jag känner verkligen för att SPY. Känns som att allt bara står mig upp i halsen.

hämta

Edward Weston – Prelude to a Sad Spring

Sorglig sång:

Vårsjukan

Åh nej, vårsjukan har börjat. Jag har min vår/sommarångest nu, den känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag tycker extra illa om den, för jag hade väldigt mycket sån här ångest på BUP. Så den här ångesten är extra jobbig att ha. På BUP brukade jag skada mig när jag kände såhär, men det tänker jag såklart inte göra nu. Men jobbigt är det.

Vår vår vår… denna vitsippa står i ett snapsglas på vårt köksbord 🙂

vitsippa

Tortera mera, ni njuter ju av det

Tankarna skriker så högt i huvudet. Din jävla lilla idiot. Du förtjänade det. Fattar du inte att du förtjänade det? Din äckliga satans hora.

Akutmottagningen den 14:e november 2010 klockan 16:00. Jag ska magpumpas och får spel, så de kommer från psyk och bältar mig. När de magpumpar mig så spyr jag ner hela mig, flera gånger, så de klär av mig nattskjortan så att alla i rummet kan se mina bröst. Det är manlig psykpersonal där. Så tvättar den kvinnliga psykpersonal av mig med kalla våta pappershanddukar. När det är klart får jag komma till intagningsvårdavdelningen. Då har jag lugnat ner mig, efter två timmar. Efter fyra timmar kommer psykläkaren och säger att jag ska fortsätta vara bältad eftersom att det finns en risk att jag försöker rymma, så i 14 timmar är jag bältad i förebyggande syfte. Det är olagligt. Ingen läkare kommer och bedömer mig sedan. Klockan 02 skriver läkaren i journalen att ”eftersom att läget är oförändrat så ska fastspänningen fortsätta”. Han har inte varit och besökt mig.

Jag får kissa på bäcken flera gånger, med personal i rummet. De drar ner mina byxor och sätter ett kallt metallbäcken under mig. På bordet två meter från sängen där jag är fastspänd till händer och fötter så ligger nyckeln till bältesspännena, så att jag kan se nyckeln till friheten hela tiden. Jag sover inte på hela natten, för jag kan inte sova när jag ligger på rygg. Efter ett tag lyckas jag sparka loss ena foten, så jag kan röra mig pyttelite i alla fall. Det är skönt, för alla mina muskler värker.

Jag blir släppt ur bältet den 15:e november klockan 10:16. När två manliga psykpersonal kommer för att låsa upp bältena så ligger jag återigen på bäcken. De ska just lyfta upp täcket för att låsa upp till fötterna när jag hinner åt dem att låta bli, för jag ligger på bäcken. De blir röda i ansiktet.

När jag släpps ur bältet har jag på ett helt dygn bara ätit en macka. Den matade en psykpersonal mig med när jag låg i bältet. När jag skulle få mina mediciner så stoppade de in dem i min mun och lät mig dricka saft med sugrör.

Alltså. Jag vet att tortyr är ett mycket starkt ord, men det här är ren och skär tortyr. Det som hände är olagligt, omänskligt och förnedrande.

Jag har sådana jävla flashbacks till detta nuförtiden. Mitt hjärta bankar vilt nu. Jag är röd i ansiktet och händerna darrar. Förut var jag på mitt rum och liksom vred mig runt mig själv och vankande vilt av och an. Jag känner mig som ett vilddjur instängt i en bur. Buren är gjord av mina minnen.

Och jag hatar mig själv så jävla mycket. Jag förtjänade det och förtjänar det igen. Förnedra mig gång på gång och jag ska bara hånskratta hela livet rakt i ansiktet. För jag blir aldrig fri. Och jag hatar er era jävlar. Se vad ni har gjort. Jag har PTSD. Orsakad av ER, psykiatrin. Om ni bara visste vad jag skulle göra med er om det inte fanns några lagar och regler. Men jag skulle inte låta er dö. Ni skulle få lida ohyggligt resten av era små patetiska liv. Jag skulle njuta av varenda sekund när jag plågar er. Jag plågar inte tills ni ber om nåd, jag plågar tills ni är tysta, precis som att ni inte gav er förrän jag var tyst.

Nu har jag tagit lite piller (inte för många), jag ska röka en cigg och försöka sova. Jag är inte suicidal och kommer inte att skada mig, jag mår bara jävligt dåligt men imorgon är det bättre igen. Tills nästa omgång kommer.

 

Det kommer en dag för envar av oss, då solen går upp för sista gången.

bird

Vill tacka för alla stöttande kommentarer på inlägget om att min farbror har fått cancer. Jag drömde faktiskt om honom natten efter att jag hade fått beskedet. Vi har aldrig stått varandra nära, han är liksom mentalt avståndstagande mot alla (men jag tycker ändå om honom) men i den drömmen så träffades vi och jag slängde mig i hans famn och grät för hans skull. Det kändes märkligt när jag vaknade, men fint.

1 av 3 får cancer, och hur var det nu – 2 av 3 överlever? Statistiken suger, jag vet om tio personer i min närhet som har fått cancer och åtta av dem dog av sjukdomen. Och snart ska den nionde dö. Men statistik handlar aldrig om enskilda individer, den handlar om den stora massan.

Det som är extra jävligt är att min farbror förlorade sin 35-årige son i en hjärntumör förra året.

Positiv sak: Det gick visst bra på provet, så jag fick mitt A på området antiken-medeltiden. Hehe, jag hade missat att läsa en halv sida i boken, av 50 sidor, och just den halva sidan kom med på provet, så klart. Så jag gissade och kammade hem i alla fall två poäng av fyra. Fasiken så svettig jag var efter provet, därav tröstätandet och tröstdrickandet. Skyr-yoghurt, kaffe latte från Willy´s kyldisk (gott), mousserande vin och sedan fyra avsnitt av Hannibal.

Idag har jag gjort klart mitt arbete om Peter den Store och har städat min garderob. Den är hemskt dammig så nu måste jag städa resten av rummet också ty dammet har lagt sig som en hinna över allt liv.

Det känns som att döden är överallt. Vilket den också är. Livet och Döden, de går hand i hand.

Även döden
kunde visa lite folkvett.
Du som till slut
hinner upp oss alla.
Nog hinner du
hålla din häst
vid grinden.
Tillåta oss
säga adjö.

– Liselotte J Andersson

tree

Minusgrader

Nej, tusan också, jag har ingenting att skriva. Men egentligen? Jag är inte så morsk som jag verkar. Stå upp för dig själv, kvinna! Nej, fan, låt mig vara ifred. Jag håller på att kamma hem första pris för minimalt gråtande under filt, perioden januari-februari 2014.

Jag skulle verkligen vilja träffa honom.

Den här dikten för mig närmre prispallen.

Varför är du som jag

chaos

Har varit rätt uppfuckat här i huset på sistone. My life is like a videogame! Det är lugnt ett tag, och sedan smäller det. Gäller att vara beredd på allt! Blir ju inte bättre av att jag grälar, på fel person dessutom. Blir ju verkligen inte bättre av att jag dessutom har fått mens. Varulv! Fast en rätt så ynklig varulv som inte ylar mot månen utan gråter under täcket istället.

Skönt (eller något) att ha det jobbigt på grund av något, det är värre att må dåligt utan att veta varför.

Det ordnar sig väl snart. I alla fall med mig. Omgivningen kan jag inte påverka så mycket, förutom att inte göra allt värre, så klart.

Skolan har jag försummat. Orka bry sig när det är såhär. Till provet vill jag säga: gå och dö. I morgon får jag nog sätta igång igen, provet är vecka 10. Eller, jag får ha prov när jag vill, och lämna in uppgifterna när jag vill, men jag vill ju bli färdig med provhelvetet någon gång. Det tar kål på mig.

Åh, snart fyller jag år. Om två veckor. 24 år. Hehe, trodde aldrig att jag skulle bli så gammal. Snart får jag väl rynkor. När jag var 16 var jag övertygad om att jag aldrig skulle fylla 20. Men så det blev det. Hipp hurra!

Jag önskar ofta att jag var Muffin… han är så förnöjsam. Gnager på pinnar hela dagarna, letar efter pellets som Julius har glömt bort, sitter i soffan, springer i tunneln, blir kramad hela tiden… Snutte ❤

muffin18feb

Ledsenhet utan närmare specifikation

Går i överdostankar. Hm hm. Fast det är socialt och moraliskt oacceptabelt, för att inte tala om farligt, så jag låter bli. Grejen är den att jag har så otroligt svårt att stå ut i mina känslor. Det enklaste är ju då att se till att bli medvetslös. Men sömntabletter i rimlig dos är acceptabelt, så jag kommer inom ett par timmar att falla i ljuv sömn, välsigne mig!

(Känslan som jag har kallas visst för ledsenhet utan närmare specifikation)

Jag kan inte gråta. Inte än.

Jag saknar min Puff. Lilla söta marsvin.

johnny-depp-quote

 

Döden inträffade 19.02

Oh, jag vet, det är urtråkigt att läsa om andras husdjur, men den här historien är faktiskt intressant. På ett tragiskt vis. Men ändå.

Marsvinet Julius Root är skendräktig (igen). Hon gnölar och skriker konstant. Hon bygger bon i höet där hon vill att hennes småttingar ska bo efter att hon har sällskapat med någon fin hane. Tyvärr så måste marsvin bli gravida (dräktiga?) innan 7 månaders ålder, efter det så växer bäckenet ihop och de måste förlösas med kejsarsnitt.

När vi köpte henne så trodde vi att hon var en hane. Vi släppte ihop honom (henne) med hanmarsvinet Puff så att de skulle kunna leka med varandra. Puff våldtog Julius upprepade gånger (hon ville verkligen inte, skrek och sprang och gömde sig) och vi fattade ingenting. Efter nyheten att Julius var hane så tog jag det svåra beslutet att kastrera Puff (jag kände som att jag lekte Gud, ta ifrån ett djur dess könsdrift) men han led verkligen av att inte få para sig med sötnosen Julius.

Puff hade en anatomisk defekt som gjorde att en bit av hans tarm föll ut ur operationssåret. Han blev körd i ilfart till Det Stora Djursjukhuset och opererades. Efter det fick han hjärtstillestånd av den upprepade narkosen och stressen, och dödförklarades efter 33 minuters hjärtmassage och konstgjord andning.

Personalen tyckte att det här var så förfärligt att jag inte behövde betala någonting. Sammanlagt så hade det gått på 9000 spänn. Personalen var jättesnäll, och veterinären också.

Alltså tänker jag verkligen inte sterilisera Julius, jag får ta hand om henne när hon är hysterisk.

Efter Puffs död så trodde vi att Julius var havande. Hon var då tio månader och skulle således behöva förlösas med kejsarsnitt. Då tog jag det extremt svåra, hemska beslutet att om hon var havande så skulle jag låta henne somna in. Aldrig att jag utsätter ett försvarslöst litet djur för ett smärtsamt ingrepp som hon förmodligen inte skulle överleva. Jag såg scenariot framför mig, hur hon skulle lida i dagar efter ingreppet och sedan dö. Nä. Never. Fy fan vad jag grät tills vi insåg att hon inte var havande, bara tjock ^-^

Nu börjar jag gråta igen. Jag saknar Puff så förfärligt mycket, fastän det är två år sedan han dog. Han var mitt allra första marsvin och stöttade mig igenom mina ångestattacker (han slickade upp mina tårar och var allmänt snäll). En gång slickade han mig i armhålan. En annan gång var han trött på att vara på nedervåningen, så han skuttade uppför trappan och satte sig bakom sin bur ^-^

Inte nog med det: honmarsvins främsta dödsorsak är livmodertumörer, och det hotet elimineras om man steriliserar dem. Men aldrig att jag kommer att göra det, inte efter hur det gick med Puff. Då sitter jag hellre med henne i famnen och tröstar henne i en hel vecka när hon är skendräktig.

❤ ❤ ❤

Bästa vänner – Muffin och Puff

tainted love 003

DSC_0185

När Dagens Nyheter dränks i mina tårar

Jag klarar inte av att läsa dagstidningen. Vi har DN här hemma. Det slutar alltid med att jag gråter över alla hemskheter. Finns det fler än jag som gör det, jag menar, nästan alla hem (inte alla, men många) har väl dagstidning? Är det jag som har för mycket medkänsla, eller är jag bara blödig? Jag förstår inte hur någon kan läsa om alla fruktansvärda händelser och tragiska människoöden utan att börja gråta? Vad är det med mig egentligen? Eller, vad är det med alla som inte gråter, om man vänder på det hela?

Idag försökte jag igen. Tänkte att jag ska stålsätta mig. Hänga med. Det slutade i tårar, så klart. Jag tänker inte läsa dagstidningen mer. Man kan bläddra igenom rubrikerna på text-TV (då slipper man dessutom alla hemska foton).

Tänk om det kunde finnas en tidning som bara tog upp allt bra som händer i världen! Den skulle jag prenumerera på! Jag menar, det måste ju hända bra saker i världen också? Dessutom, om man ska tro på experterna, så har det aldrig varit så lite krig i världen som det är nu. Det är bara mediebevakningen och tidningsartiklarna som har exploderat. Men det är svårt att tro när DN:s förstasida är täckt med ett foto på svepta lik i blodiga tygstycken. (Jag började gråta redan där.)

abusive-content

Bevisa att du inte är en robot

chaos-and-structure

I never felt this lost before
And the world is closing doors
I never wanted anything more
Please, don’t let me make the same mistake again

Jag förstår inte varför jag vill gråta. Dumma, rullande, våta, trasiga tårar, de vill falla över allt och inget. Som en flodvåg är känslorna. Vita ovaler. Det är text, tankar, skrik och tystnad (på samma gång). Önsketankar.

Jag bor för tillfället i ett supermassivt svart hål och jag behöver verkligen sova.

Skrattar åt mig själv. Allt jag en gång var var bara på låtsas.

Jag är en sån som eldar upp katter

Jag kom hem från psykologilektionen idag och grät. Jag var tvungen att gå tidigare från lektionen för jag stod inte ut med att höra det som sades av min lärare.

Summan av kardemumman är att ”borderliners” inte kan känna och visa kärlek eller empati. Vi är rakt igenom manipulativa och gör enbart saker för vår egen vinning. Vi kan sätta eld på katter och knivhugga människor eftersom att vi inte kan se dem som levande varelser, bara döda ting. Vi slår våra partners och begår sexuella övergrepp på dem för att inte bli lämnade.

Samt en massa annat som jag inte minns just nu, ty jag befinner mig i chock.

Samtal med Muffin Kanin då jag kom hem:

– Hej Muffin, tror du att jag inte kan känna kärlek? Jo, det kan jag ju, annars skulle jag elda upp dig.

Sedan grät jag in i hans päls, kände hans kroppvärme och en oändlig kärlek till min underbara kanin, som alltid tröstar mig när jag är ledsen.

Jag blev så illa berörd. Alla fina människor med IPS som jag känner. Både i verkliga livet och på internet. Kärleksfulla. Omtänksamma. MEN. Jag protesterade å det vildaste på lektionen, det är jag stolt för, men av naturliga skäl så klarade jag tillslut inte av att stanna kvar, det förstår ni säkert.

Charlyene – nu är det svenska folket upplyst om schizoaffektivt syndrom. En klasskamrat frågade hur jag hanterade din sjukdom. Jag sa att det är viktigt att skilja på sjukdomen och personen. Man är inte 100% sjukdom. Man är en helt vanlig människa som har vissa svårigheter.

Samma klasskamrat frågade hur man ska bemöta psykiskt sjuka, hon kände sig obekväm tillsammans med psykiskt sjuka för hur ska man uppträda, tänk om man säger fel saker. Jag sa att man ska behandla dem som vem som helst, och fråga om man undrar något om deras sjukdom, och att man inte ska vara rädd för att säga fel saker.

Jag är ledsen, arg och förstörd, men samtidigt glad och stolt att jag har spritt lite kunskap om psykisk ohälsa. Jag satt inte bara och tog emot, så som jag gjort tidigare i mitt liv. Jag har härmed lovat mig själv att aldrig mer ta skit utan att protestera.

Skottsäkert psyke

eyes2 - Kopia

Jag har börjat gråta. Jag som gråter så sällan! Nu är det var och varannan dag, främst när jag har gått och lagt mig för kvällen. Då kommer tårarna. Jag vet inte riktigt vad jag gråter för. Varför är jag ledsen? Inga svar, men det är ganska skönt att gråta. Inte alls sådär farligt och hemskt som jag trodde.

Farligt? Jaaa, typ att jag ska gå under av ledsenheten, tappa kontrollen, hugga sönder mig själv, bli psykotisk och aldrig kunna sluta gråta. Jag har väl också varit rädd för att möta min ledsenhet, att känna på de där smärtsamma känslorna. Ledsenheten är så stor och stark. Men nä, jag går inte under, jag tappar inte kontrollen och jag slutar tillslut att gråta och kan somna.

Jag lyssnar alltid på musik när jag ska sova, för att distrahera mina tankar och kunna slappna av, och rätt som det är så kommer det någon låt som jag aldrig tidigare har lagt någon större vikt vid, men nu sätter låten stenarna i rullning och ögonen fylls med blöta saker som rinner ner i öronen.

Två av låtarna som har fått det att brista för mig de senaste dagarna:

På 1.30 in i Make This Go On Forever så kommer delen som får mig att börja gråta.

 

3500 kapslar Död

Jag har en känsla av…ledsen. Det verkar vara min absolut vanligaste känsla nuförtiden. Jag gråter inte (kan inte?) men jag får gråtkänslor och några få salta, mördande tårar i ögonen. Över vad? Över precis allt som jag ser och hör och läser och upplever och tänker.

Min kanin Muffin. Downtown Abbey. Varenda låt i min iPod. Den snälla datasupporten på IBM Sverige.  Att läsa i psykologiboken och hitta ordet spegeljag. Att BUP:s enhetschef ringde och fortfarande var lika trevlig och engagerad som förr i tiden, och inte alls hade olagligsnokat i min journal. Att jag imorgon måste slåss mot de uppblåsta, kaxiga tror-de-vet-allt-undersköterskorna på vårdcentralen. En bild på Lyrica som någon skickade till mig. Ty jag raderade mitt feta apoteksrecept på 3500 kapslar Lyrica.

Hatkärlek till Lyrica. Första och andra dosen RUS och lycka och eufori och tusen fnissande foster i magen. Sedan kommer angsten och jag förvandlas till KamikazeRazorgirl. Men i prekära tillstånd så minns jag enbart de fnissande fostren, därför måste jag skydda mig själv från 3500 kapslar Död.

Som present får ni  bilder på en del av sakerna som Mörkrädd har skapat med sina händer på sista tiden. Muffinsen är det första som jag någonsin har virkat, btw. Satt i tre dagar och försökte få till fastmaskor. Tillslut gick det. Det vita på golvet är inte fågelbajs, det är akrylfärg (jag kom tillslut på att man bör skydda golvet med plast när man målar abstrakta klettavlor).

halsband1

halsband1collage

*

virkad-cupcake

*

halsband2

halsband2collage

02:24 Regnväder

Andades i stötar och det kom blöta saker ur ögonen. Inga ljud från hålet i mitt ansikte. Om det kommer ljud, är det nära. Jag måste hålla tillbaka – det blöta får rinna, men kämpa emot det större.

Om jag släpper taget, så kommer skriken. Jag kan skrika i timmar. Det är inte riktigt my cup of tea – självbehärskningens mästare. I alla fall utanpå.

Jag är mörkrädd för jag vet inte varför jag skriker.

Varför skriker jag?

Betongspya

morkradda-ord

Natten innan psykologilektionen: Spydde upp betongklumpar (metafor). Dock inte enbart på grund av den stundande lektionen, utan en reaktion på ”hela situationen”.

Före psykologilektionen: Skräck, stress. Beslutsamhet.

Under psykologilektionen: Betydligt mindre ångest än under förra veckans lektion. Hade riktigt bra koll på Freuds försvarsmekanismer.

Efter psykologilektionen: Hög på adrenalin. Pysslade för första gången sedan innan hjul*

Nu: Längtan efter att dunka huvudet i tegelstensväggen, banka nävarna i golvet och skrika primalskrik. Brukar betyda att jag är ledsen.

Snart: Omedvetet trycka undan mina känslor, kapsla in dem i betong. Pyssla vidare.

*jul

Autopilot

Idag har varit en konstig dag. Det hände lite saker och sedan dess har jag inte känt någonting. Det var som att mina känslor stängde av sig av ansträngningen. Så idag har jag gått på autopilot, vilket i 90% av fallen gör att jag blir ledsen på kvällen. Eller…sorgsen….kanske?

Har pysslat idag (igen), och lagat tomatsoppa (supergod). Minns inte så mycket, egentligen. Det blir så när jag slår på autopiloten.

Nu har iallafall Akinetonet börjat verka. Jag orkade helt enkelt inte vara ledsen/sorgsen ikväll. Min psykiska energi är slut för idag. Orkar inte tänka eller analysera mer. Men imorgon är en ny dag. Nya tag. Det blir bättre.

Jag undrar hur livet känns

Lyssnar på Hagnesta Hill och får rysningar. Har inte lyssnat på den på flera år. Men Kent är alltid en källa till tröst. Gnällig, pubertal ångestprosa – ändå liknar deras musik ingen annans.

Jag är frustrerad på mig själv. Och dessutom väck i huvudet, så jag kan ju knappt formulera mig. Hjärnan går på tomgång. Så egentligen är det inte Victoria som skriver, utan någon del av hjärnan som automatiskt ser till att jag fungerar som vanligt utåt, fastän jag inte alls är med.

Frustrerad ja…jag gör ju allt som man ska göra för att kunna bli ”frisk” – äter, försöker sova, skadar mig inte, tar mina mediciner i rätt dos, är igång hela dagarna, gör yoga, håller kontakten med mina vänner och ser till att jag inte bara är hemma, utan kommer ut.

Vad gör jag för fel då? Det inte såhär det känns att må bra och vara ”frisk”. Om hela världen definierade detta tillstånd som ”friskhet”, så skulle mänskligheten dö ut i ett kollektivt självmord. Har jag början till ett återfall i depressionen, är jag egentligen lat, är jag svartsynt av naturen, vad gör jag för fel?

Det.ska.inte.kännas.så.här.

Och jag känner mig så jättetomt ensam. Kevlarsjäl. Jävla Kent. Nu fick jag gnällig, pubertal ångest.

Min dröm är din nu.

Midsommarförnekelse 2

Så, nu har jag ätit sill och potatis och de obligatoriska jordgubbarna. Fast jag gjorde en smoothie på mina jordgubbar. Det var gott. Satt i regnet på balkongen och lyssnade på några barn som skrek helt hjärtskärande. Välkommen, midsommarn.

Drack slånbärssnaps också, jag som inte dricker ^^ Det var också gott. Men det finns en anledning till att jag inte gärna dricker. Ni vet det där när man är ung och dricker alldeles för mycket…? Ja, jag var extrem. Extrem. Hur jag ens kunde behålla medvetandet förstår jag inte. Skulle jag dricka så mycket och så fort nu skulle jag ju få andningsdepression. Eeh. Alltså – bad memories samt illamående vid intag av mer än ett halvt glas vin får mig att dissa alkohol. Vilket gör mig till en hycklare eftersom jag röker (”du kan väl inte skippa alkohol om du nu röker som en borstbindare! Idiot…”)

Jaja, vem är det som är en idiot egentligen? Det är som att skälla på en alkoholist för att han/hon inte röker.

Midsommarförnekelse

Jag hade bestämt mig för att glömma att det är midsommar idag, men lukten från köket av dill och kokt färskpotatis har bryskt tagit mig tillbaka till verkligheten.

Midsommar är den dag på året som jag känner mig som allra mest ensam. Midsommar för mig är alldeles för mycket sprit och piller, ångest och skärskador. NEJ TACK till midsommar.

Nu måste jag gå och äta sill. Kan inte säga nej till ömmaste modern. Hedra din moder och ditt foder!