Kategoriarkiv: Depression 2.0

Som en eld förtärande

Publicerad den av

0

Det är svårt. Fortfarande. Jag vet inte om jag lever, men jag överlever åtminstone och det planerar jag att fortsätta göra. För tillslut blir det bättre, jag vet det, även om det tar lång tid. Långsamt, långsamt, åh så långsamt. Två steg fram och ett bakåt, tio steg framåt och fem steg bakåt.

Många medicinändringar på gång och om två veckor ska jag träffa min nya psykolog för första gången. Jag ser verkligen fram emot att träffa psykologen! (Har väntat sedan i höstas). Hon är uppenbarligen väldigt autismkompetent och jag har ju aldrig gått i terapi hos någon som är det. Det var min autismkompetenta psykdoktor som rekommenderade just henne, så jag hyser mycket hopp! Jag ska försöka skriva ner mer exakt vad det är som jag behöver jobba med i terapi. Depression och ångest – så klart – men just nu är ju det snarare symtom på att jag inte fungerar bra i livet. En konsekvens av allt blir så kaotiskt. Nä, nu svamlar jag, men jag vill alltså definiera mina, uhm..problem bättre än att bara benämna det ”depression och ångest” …”och en jävla massa autism och stresshanteringskatastrofer och frontallobskollapser!”

För att avsluta lite positivt, så mår jag ändå mycket bättre än vad jag gjorde i somras, våras, förra sommaren. Jag mår inte bra och jag har fortfarande stora problem med att få vardagen att fungera, men det har åtminstone blivit bättre! Jag ligger inte på bottnen längre (tack, Anafranil!) och då och då mår jag faktiskt bra/helt okej en liten stund! Måste komma ihåg det när sinnet blir svart och en vill kasta in handduken för gott.

Isolerar mig gör jag också. Från alla vänner (och främlingar) både på internet och in the real world. Jag har fått för mig att jag är jättetråkig och bara en belastning för andra. Men ensamheten börjar bli en eld som förtär mig. Varför är jag inte värd att ha relationer med andra människor? KLART ATT JAG ÄR VÄRD DET. Asså frontallobskollaps here I come..

Terapirefraktär

Publicerad den av

2

Tröttheten. Jag måste hindra allt från att gå åt skogen. Tusen miljoner tankar. Den vidriga tröttheten utan botten.

Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs

som nån sjöng, men inte ens det är sant. Även ljuset hörs. Genom novembermörkren de släckta gatorna och in i mitt liv.

Anafranil 150 mg – check. Tog bara fyra månader🙄 Och depressionspoängen har minskat mer än 50%. I’m a responder!  Men nu börjar det pratas om litium. Igen. 

Ständigt detta litium.

Extrapyramidala plågor

Publicerad den av

0

Det du är allra mest rädd för att skriva.

Skriv det.

Var det en poet jag minns ej namnet på som skrev. Men jag skriver det aldrig, för jag är rädd. Som om himlen skulle vändas ut och in och implodera i mitt huvud och lämna allting öde, panikslaget och kargt, om det sattes i ord. Det där är ju faktiskt inte något hemskt eller konstigt eller farligt, och att skriva om det förändrar ingenting.

Men istället för att skriva försöker jag att döda tanken inuti mig. Jag vill inte ha med det där att göra…det är för mycket att bearbeta, för stort för att acceptera, men för genomgripande för att gömmas undan. Fan vad ont det gör. För mycket förändring och framtid och kanske fula, förbjudna känslor. Mindervärdeskomplex och gudskomplex – på samma gång?

Någon gång måste jag skriva. Kanske är det inte alls så hemskt när orden väl har lagts tillrätta utanför mig. Kanske är det allra mest plågsamt för att orden tvingas vara kvar inuti.


Status: myrkrypningar i hela kroppen och en känsla av att drunkna. Sorterat tvätt, delat dosett och tittat på en bok. Pratat i telefon med psykiater. Det finns tydligen hopp om bot och bättring men det kommer att ta tiiiid. Mer tid än vi trodde. Trist. MADRS-S 36. 

Jag o-orkar

Publicerad den av

2

Jag orkar inte mer.

säger jag

Samtidigt finns det inget annat alternativ (som jag vill välja)

Så det är bara att fortsätta orka.

(fastän jag inte orkar mer)

Orkar. Inte. Mer.

Helvetes jävla skit, vad mycket o-ork jag har då 💪💪

Hälsningar inifrån depressionen

Publicerad den av

8

Ingen sömn alls inatt. Det var jag och mörkret, den klibbiga värmen och ångest med alla hemska tankar en kan tänka sig.  Tankespiraler som alla leder ner i samma svarta återvändsgränd och sedan börjar om på nytt. Som om jag skulle hitta svaren som lindrar om jag bara tänker samma tankar EEEN GÅNG TILL🙄

Det har varit ett väldigt tufft år. Och förra året var ännu tuffare. Nu liksom klamrar jag mig fast vid resterna av livet, håller hårt, försöker dra mig upp och tillbaka från vad fan det nu är jag har hamnat i. –

  depression 

vidrigare och mer efterhängsen än någonsin.

Min livsleda och suicidalitet känns så rationella. 100% logiska. Mer logiska och sanna än någonsin! Men jag vet ju att jag förmodligen är ganska sjuk i mitt huvud, därför har jag en viss tvekan om tankarna verkligen är så himla rationella. Kanske har jag faktiskt fel. Plus att vanföreställningar verkar vara en del av den här depressionen.

Men. Jag försöker verkligen bli bättre. Det går långsamt framåt. Jag har världens bästa psykdoktor vid min sida också (ha flytt från landstingets psykiatri, btw). 

 Jag SKA hitta tillbaka till mitt liv, SKA, jag tänker fan inte snubbla på målsnöret såhär. Och det har faktiskt blivit bättre: förra sommaren hade jag inte bara tappat bort livet, jag hade helt tappat bort mig själv. Det som fanns kvar var ett skal. Helt tom. Det fanns inget glitter i mina ögon. Jag upplevde det som att allt som var jag hade försvunnit. 

Sedan började jag medicinera med Tegretol mot ångest oooooch började äta igen (mat är bra för oss människor), så kom jag successivt tillbaka. Det var rätt coolt. Att känna igen sin egen blick i spegelbilden igen.

Bra grejer alltså: Jag är inget tomt skal längre. Jag har klarat detta utan några inläggningar på psyket (sju år sedan sist nu😀). Jag bor i min egen lägenhet sedan två år tillbaka (oooooh😮🙌). Går fortfarande på komvux, förresten. De blir aldrig av med mig.

Så jag måste bara orka lite lite lite till och ta mig ur det här sabla avgrundshålet, för jag har inte gått såhär långt bara för att bli snuvad på konfektyren i slutet av tunneln (= ett okej, helst bra liv). 

Heja mig nu då, typ…