Som en eld förtärande

Det är svårt. Fortfarande. Jag vet inte om jag lever, men jag överlever åtminstone och det planerar jag att fortsätta göra. För tillslut blir det bättre, jag vet det, även om det tar lång tid. Långsamt, långsamt, åh så långsamt. Två steg fram och ett bakåt, tio steg framåt och fem steg bakåt.

Många medicinändringar på gång och om två veckor ska jag träffa min nya psykolog för första gången. Jag ser verkligen fram emot att träffa psykologen! (Har väntat sedan i höstas). Hon är uppenbarligen väldigt autismkompetent och jag har ju aldrig gått i terapi hos någon som är det. Det var min autismkompetenta psykdoktor som rekommenderade just henne, så jag hyser mycket hopp! Jag ska försöka skriva ner mer exakt vad det är som jag behöver jobba med i terapi. Depression och ångest – så klart – men just nu är ju det snarare symtom på att jag inte fungerar bra i livet. En konsekvens av allt blir så kaotiskt. Nä, nu svamlar jag, men jag vill alltså definiera mina, uhm..problem bättre än att bara benämna det ”depression och ångest” …”och en jävla massa autism och stresshanteringskatastrofer och frontallobskollapser!”

För att avsluta lite positivt, så mår jag ändå mycket bättre än vad jag gjorde i somras, våras, förra sommaren. Jag mår inte bra och jag har fortfarande stora problem med att få vardagen att fungera, men det har åtminstone blivit bättre! Jag ligger inte på bottnen längre (tack, Anafranil!) och då och då mår jag faktiskt bra/helt okej en liten stund! Måste komma ihåg det när sinnet blir svart och en vill kasta in handduken för gott.

Isolerar mig gör jag också. Från alla vänner (och främlingar) både på internet och in the real world. Jag har fått för mig att jag är jättetråkig och bara en belastning för andra. Men ensamheten börjar bli en eld som förtär mig. Varför är jag inte värd att ha relationer med andra människor? KLART ATT JAG ÄR VÄRD DET. Asså frontallobskollaps here I come..

Terapirefraktär

Tröttheten. Jag måste hindra allt från att gå åt skogen. Tusen miljoner tankar. Den vidriga tröttheten utan botten.

Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs

som nån sjöng, men inte ens det är sant. Även ljuset hörs. Genom novembermörkren de släckta gatorna och in i mitt liv.

Anafranil 150 mg – check. Tog bara fyra månader🙄 Och depressionspoängen har minskat mer än 50%. I’m a responder!  Men nu börjar det pratas om litium. Igen. 

Ständigt detta litium.

Hälsningar inifrån depressionen

Ingen sömn alls inatt. Det var jag och mörkret, den klibbiga värmen och ångest med alla hemska tankar en kan tänka sig.  Tankespiraler som alla leder ner i samma svarta återvändsgränd och sedan börjar om på nytt. Som om jag skulle hitta svaren som lindrar om jag bara tänker samma tankar EEEN GÅNG TILL🙄

Det har varit ett väldigt tufft år. Och förra året var ännu tuffare. Nu liksom klamrar jag mig fast vid resterna av livet, håller hårt, försöker dra mig upp och tillbaka från vad fan det nu är jag har hamnat i. –

  depression 

vidrigare och mer efterhängsen än någonsin.

Min livsleda och suicidalitet känns så rationella. 100% logiska. Mer logiska och sanna än någonsin! Men jag vet ju att jag förmodligen är ganska sjuk i mitt huvud, därför har jag en viss tvekan om tankarna verkligen är så himla rationella. Kanske har jag faktiskt fel. Plus att vanföreställningar verkar vara en del av den här depressionen.

Men. Jag försöker verkligen bli bättre. Det går långsamt framåt. Jag har världens bästa psykdoktor vid min sida också (ha flytt från landstingets psykiatri, btw). 

 Jag SKA hitta tillbaka till mitt liv, SKA, jag tänker fan inte snubbla på målsnöret såhär. Och det har faktiskt blivit bättre: förra sommaren hade jag inte bara tappat bort livet, jag hade helt tappat bort mig själv. Det som fanns kvar var ett skal. Helt tom. Det fanns inget glitter i mina ögon. Jag upplevde det som att allt som var jag hade försvunnit. 

Sedan började jag medicinera med Tegretol mot ångest oooooch började äta igen (mat är bra för oss människor), så kom jag successivt tillbaka. Det var rätt coolt. Att känna igen sin egen blick i spegelbilden igen.

Bra grejer alltså: Jag är inget tomt skal längre. Jag har klarat detta utan några inläggningar på psyket (sju år sedan sist nu😀). Jag bor i min egen lägenhet sedan två år tillbaka (oooooh😮🙌). Går fortfarande på komvux, förresten. De blir aldrig av med mig.

Så jag måste bara orka lite lite lite till och ta mig ur det här sabla avgrundshålet, för jag har inte gått såhär långt bara för att bli snuvad på konfektyren i slutet av tunneln (= ett okej, helst bra liv). 

Heja mig nu då, typ…



Livrädd utan stil

lsd3

Det suger lite att vara jag just nu. Det här självmordet har liksom vänt upp och ner på själva livet som liv, och hela min världsbild. Jag domineras av: ifrågasätt allt, betvivla allt!

Drömmer mardrömmar också, de jag hade inatt tog priset! Först drömde jag om min vän som begick självmord, hela drömmen gick ut på att hon var starkt självmordsbenägen och jag försökte hindra henne från att ta livet av sig, genom hela drömmen fick jag jaga henne i olika hus, och över hela länet. En gång fick jag lyfta henne ur en snara. Men jag lyckades alltid rädda henne. Fruktansvärd dröm, stressande, men väldigt talande, ju. Kanske till och med en rätt naturlig dröm?

Den andra drömmen var nästan ännu mer hemsk. Jag och nån kompis (ingen jag vet vem det var) befann oss i ett litet rum i en lägenhet med två män som var som tagna ur ett avsnitt av Hannibal. De hade lagt min kompis i en säng, gett henne Citodon(!) och gav henne syrgas på mask(!) Sedan satte de en helvetesmaskin med en massa roterande knivblad på hennes mage. Hon gallskrek, så klart, men vi ska inte tala om det slafsande ljudet… Jag höll för öronen men det hördes igenom så jag flydde därifrån. När jag befann mig i trapphuset så vaknade jag. Sjuka jävla dröm! Var helt skakig när jag vaknade.

Just nu känner jag mig vilsen och rastlös och har en gnagande ångest. Saknad och tomhet. Frågor. Ska vandra ner till stan när mitt nytvättade hår har torkat. Köpa lite te och posta brev.

alice

Ps. Tuck, jag håller på att skriva ett inlägg om dina frågor du ställde, har skrivit hälften nu 🙂 Det var ju rätt omfattande frågor, hehe.

Handmixer-monstret from hell

nalle-puh

Asså… hur ska jag bota min handmixer-tvångstanke? Inte för att det är särskilt plågsamt att inte kunna använda en handmixer, men det vore ju ändå trevligt att kunna mixa saker som behöver mixas. Eeh. Jag får starka obehagskänslor bara av att titta på handmixern där den ligger i skåpet och ropar att jag ska köra den i handen… Patologiskt!

Jag tror att den där tvångstanken kommer sig ur min rädsla för mig själv. Inte att jag går och är rädd för mig själv jämt och ständigt, hur ska jag förklara… i många år levde jag utan några som helst spärrar, jag kunde göra vad som helst mot mig själv, och ibland blir jag fortfarande rädd för mig själv, även om jag har de där spärrarna nu. Spärrarna att man inte ska skada sig själv, det går ju emot hela naturen, eller nåt. Självbevarelsedrift. Men jag vet att allt är möjligt. Alla människor kan ju göra sånt, det är inga komplicerade saker, men de allra flesta vet med säkerhet att de aldrig skulle göra nåt sånt.

Förra året hade jag en period när jag var helt handikappande livrädd för mig själv. Jag kunde inte ens vara ensam hemma för jag var så skräckslagen att jag skulle upprepa en viss självskada som hände två gånger.

Vissa dagar låg jag blixtstilla i sängen och vågade inte röra ett finger av rädsla att jag skulle göra mig saker. Jag tror jag periodvis hamnade i ett nästan dissociativt tillstånd där jag inte riktigt kunde skilja på dåtid och nutid, och trodde att jag fortfarande var i den tiden då jag gjorde dumma saker mot mig själv. Eller att jag helt enkelt var i den situationen (i dåtiden, men för mig var det nutid) där jag genomförde en viss självskada, så då ”skulle” jag ju göra det, för så var historien. Jag hade gjort självskadan förut men jag hade ändå inte gjort den (än) och skulle alltså göra det. Som om jag befann på två, eller tre, platser i rumtiden samtidigt! Ja, det var verkligen knäppt.

strange

Allt det där uppstod när jag just hade börjat i terapi och gick igenom min psykiatrihistoria. Det var oväntat att jag reagerade så starkt.

Men det där med att ligga helt stilla för att i ett fånigt drag försöka lugna min skräck inför självskador sket sig helt eftersom att jag blev besatt av tanken att bita av mig tungan XD Så jag låg i sängen i renaste panik över att göra det. Haha, såhär i efterhand kan jag skratta åt det, det var så bisarrt.

Den stackars handmixern verkar ha fått bli en symbol för min rädsla för att tappa kontrollen. Exponering a´la KBT kanske behövs? Jag kan ju börja med att hålla i den när elsladden inte är ikopplad. Ja, jag har att göra hela sommaren, med alla KBT- och sjukgymnastläxor jag har fått…

Jag vill bete mig som en vuxlig tvåbent kolbaserad varelse och mixa min rödbetssoppa själv!

Gott

108_9979

 

Ganska ofarlig

200P_high-800x800

Tvångstankens kraft

Tjolahopp världen… solen skiner och alla är lyckliga!

Min ena farbror och hans fru är fortfarande kvar, de vill visst inte åka hem… de har typ flyttat in i vår husvagn, hehe. Men det är bara trevligt. Nu är de ute och besöker traktens sevärdheter! (lol) Jag lagar mat till alla, mätta hungriga magar. Rödbetssoppa med knaprig getostsallad. Dock så ska man mixa soppan med en sån där handmixer. Jag kan inte det, jag har hemska tvångstankar om att köra mig själv i handen med den. Det går bara inte.. kan inte…. så soppan stod omixad tills för tio sekunder sedan, nu hör jag att någon mixar där nere. Säkert min ömma moder!

Vad annars har hänt idag… jag har ritat heeeela dagen. Från klockan 02 till 14 (inte tänka!), sedan vila, sedan börja med maten. Men det var inga trevliga, snälla teckningar, så jag vill inte visa dem.

Nu ska jag gå och steka brödbitar och inte alls tänka på sorgliga saker (bort bort. allt är bra. SOLEN skiner)

Kistdekorationer i rosa, och okända gravstenar. Fan. Ta bort.

Ljuset i slutet av tunneln är ett tåg

Ja kanske det.train

Sådär ja, nu är släkten här 🙂 En del av den iallafall – två farbröder med tillhörande fruar, samt moster med man. Det är faktiskt lite smärtsamt att träffa min farbror som har cancer. Jag kommer att sakna honom så j*vla mycket. Han är en riktig buffel, brysk och så, men bakom den där fasaden så är han otroligt snäll. Och så känner jag väl att han tycker om mig också (fastän han såklart inte säger det, hehe). Nåväl, känns fint att de är här, förutom att…

…skrattschemat för tillställningar här hemma följs. Samma sak varje gång. Vid klockan 20 så har vinet flödat cirka två timmar och då sätter stora SKRATTMASKINEN igång. Alltså, de vrålar (vrålar, jag lovar) av skratt var 30:e sekund. Det är ju bra att de har roligt, vore värre om de bara satt och spökade, men jag håller fan på att bli galen XD. 37 timmar utan sömn, då är inte skrattmaskiner roliga. Tänk er då hur det blir när konjaken kommer fram runt 23…

Jävla alkohol. Varför kan vuxna människor (nästan) aldrig träffas utan att dricka det? Jag menar, om man bjuder hem folk och inte har alkohol att bjuda på så är det ju lika med socialt självmord. Om man inte tidigare har kommit överens om alkoholfri fest. Klart att det finns de som har alkoholfria fester, men det är ju mycket mer vanligt att ha alkohol.

Är vi så förstoppade att det är nästintill omöjligt att umgås en hel kväll utan att vara berusade? Ja, det är nog som jag skrev till min brevvän i England när jag berättade om midsommar med alla knepiga danser, och snaps, och fåntrattiga snapsvisor. ”Swedes may seem like a funny people, but without snaps we are sullen…”

snaps

Haha, för alltid kommer den tjejen se svenskar som tossiga lätt alkoholiserade tokar som hoppar som grodor runt  ”a pole dressed in leaves and flowers” och gör grodljud och sjunger ”little frogs, little frogs they are so funny to look at…” samt att vi jämt dricker snaps, blir glada, och sedan blir vi sura igen. Vilken fin representant för Sverige jag är.

Annan sak: Förut när jag stod ute på yttertrappan och rökte så fick jag ett starkt sug att skära mig. Jag fick exakt samma känsla som jag brukade ha på barnpsyk innan jag eventuellt skadade mig. Sedan kom jag på att förra gången farbröderna+fruar var här (2005) så stod jag på yttertrappan vid ungefär samma tid på dygnet, i maj, och hade just den där självskadekänslan, och så hittade jag en glasbit som jag tog med mig till avdelningen.

Så otroligt att hjärnan lyckas koppla ihop en nio år gammal känsla på en yttertrappa och sedan en händelse tre mil bort med nutiden och framkalla exakt samma känslor och tankar. Jag är faktiskt totalt fascinerad.

Ännu mer coolt är att jag för en stund sedan valde Marilyn Mansons skiva ”Lest we forget” på iPoden. Den lyssnar jag aldrig på, den ligger bara och tar upp minne i iPoden. Blev lite förvånad att jag hade lust att lyssna på den. Efter typ tjugo minuter kom jag på att jag lyssnade jättemycket på den skivan våren 2005, det är sannolikt att jag lyssnade på den just den kvällen. Det verkar som att mitt sinne återupprepar den där kvällen i maj 2005…

Nu: Theralen och Lergigan. Ska nog byta musik också!

Favoriten (fortfarande). Super-ego bitch, I’ve been evil awhile, muhaha.

Courage

För några dagar sedan när jag kom upp ur det svarta hålet av hemska tankar och ångest, så kom ett nytt stadium i sorgen: den enorma tröttheten. Den blir bara värre för var dag. Tröttheten känns exakt som neuroleptika-trötthet! Zyprexa, rättare sagt. Varje neuroleptika har sin egen trötthet… Zyprexa har en sugande känsla av utmattning i varenda muskelfiber i kroppen. Så kan jag piggna till någon timme ibland, och sedan är den tillbaka. Frustrerande, jag som avskyr att vila… men nu gör jag det, för en gångs skull, jag tänker att det nog är viktigt. Varje stadium i sorgen, och varje fas, är viktigt att inte fly ifrån. Ska man kunna bearbeta och läka ihop så får man inte fly.

Så… jag kommer att förlänga min studieperiod för historiakursen. Det går bara inte att göra skolarbete, jag kommer aldrig att hinna klart i tid, och den enorma stressen inför det är inte bra att ha. Och inte nödvändig heller – det är inga problem med att förlänga studieperioden med en termin på Komvux. Så jag kommer att lämna in mina återstående två arbeten i början av nästa termin, och få mitt betyg då. Jag har alltså inte hoppat av kursen. Det känns bra att ha gjort så – äntligen lyssnar jag på min kropp och mitt psyke! För ett år sedan skulle jag ha sprungit på i hundra kilometer i timmen, och sedan kraschat och gått bakåt i min utveckling mot friskhet – en massa saker går förlorade, saker som jag måste erövra igen.

Åt helvete med alla psykläkare och personal som i 10 års tid har präntat in i mig att jag måste pushas, knuffas på. De kunde heller inte lära sig vad som hände när de inte lyssnade på mig, när jag sa att jag inte orkade vissa saker. I perioder fick de för sig att jag skulle bli frisk om de bara inte lyssnade på mig, pusha mig. På BUP slutade det alltid på samma sätt – jag kunde tvinga mig själv till det som personal och läkare tyckte att jag skulle, i typ två månader gick det bra. Sedan tog orken slut, det gick så fort att ingen riktigt förstod vad som hände. Jag blev apatisk, så apatisk och okontaktbar att de tillslut fick sondmata mig. Jag önskar att de hade lyssnat på mig och mina föräldrar. Det hade sparats många djupdykningar rakt ner i asfalten.

Min psykläkare som jag har nu tycker också att jag måste pushas. Säger han så nästa gång vi träffas kommer han att få smaka på en verbal storm av piskor.

Jag skriver många dikter om döden just nu. ”Nyckelpigan” kommenterade om olika behov som man får i sorg. Just nu är dikter mitt behov. En del är väldigt hemska. Kanske stötande. Jag behåller de flesta dikter för mig själv.

Men jag har en dikt som jag skrev för länge sedan, den är hoppfull och passar bra nu, när man behöver hopp. Här en en del av den:

så nu står du här
iklädd endast förtröstan till det som bär dig
mörkret vänder lyckan
men lyckan strävar efter ljuset
det ljus du kan se om du öppnar ögonen
låt dig inte skrämmas av mörkret
det blir så mycket tätare då

stars

Skärpning!

För att klargöra en sak… jag avskyr när psykiatriska diagnoser missbrukas, i bemärkelsen att använda orden fel, eller att använda dem som skällsord.

Jag tycker inte om tv-programmet ”Maniska samlare”, av den orsaken. Nä, de är inte maniska! Missbruka inte sådana allvarliga ord på bästa sändningstid! Nu kommer jag inte ihåg det exakta namnet, men det finns också något tv-program som heter typ ”Mina galna tvångstankar” (och där har tomtarna på tv översatt ”obsession” till ”tvångstanke”, vilket ju inte är ett kardinalfel, men människorna i programmen har inte tvångstankar, de är besatta av typ att samla björnar och sånt. Obsession kan också betyda besatthet, men tvångstankar låter ju mer dramatiskt och lockar väl fler tittare).

Vet ni varför jag avskyr sådant här? För att de spär på fördomarna om psykisk sjukdom, ja, till och med gör psykisk sjukdom till underhållning. 

Visst kan det bli till en tvångshandling att samla på björnar, om samlandet förstör ens vardagliga liv, arbete och socialt umgänge, men förstår ni vad jag menar ändå? Dessutom så är ju de där programmen ganska så roliga, fåniga, och sådär. Man sitter och fnissar och tycker att personerna är ganska knäppa. Någon som inte riktigt vet vad tvångstankar är kanske börjar tro att det är sådär alla personer med tvångstankar är och beter sig. Nä, jag ogillar det skarpt.

Det här kanske inte verkar vara någon stor grej, men det är det! Detta är lite som den s.k. vardagsrasismen, den som är ”rumsren” och inte väcker så mycket uppmärksamhet, men ändock så fortsätter den att göda den större rasismen. Och så är det med missbruk av psykiatriska diagnoser i tv, film och tidningar också, man kan tycka att det är en hyfsat ofarlig företeelse, men den ger mycket näring åt fördomarna.

Men något som gör mig ännu argare är när diagnoser används som skällsord! Jag kokar av ilska då. Vuxna människor som inte har mer vett än så! Grrr… Häromsistens så hörde jag ordet ”personlighetsstörningar” användas som skällsord mot några idiotiska personer (ja, de var idiotiska), men jag blir så trött. Vill vi ha det såhär? Att diagnoser, sjukdomar, som innebär stort lidande, inte bara för den sjuke utan för alla runt omkring också, ska användas nedsättande mot personer som bara beter sig allmänt korkat?

Och varför är det bara psykiatriska diagnoser som används som skällsord? Jo, för att det låter så jäkla dumt och irrationellt att säga ”vilken idiot, han måste vara njursjuk!” ”men vad är det med henne, har hon hjärtsvikt eller?”

Japp, det låter dumt, men lika omoget, ouppfostrat och ointelligent låter det att säga att ”hon måste ha borderline, jag fattar inte vad hon säger” ”snacka om att han säkert är manodepressiv, jävla idiot”.

Att säga så är dessutom lika omoget som att kalla någon för CP-unge, mongo och damp-barn, vilket man förhoppningsvis växer ifrån senast någon gång i tonåren. Vuxna människor därute, ni måste vara förebilder för de unga, välj era ord med omsorg, prata med era barn om att det inte okej att använda sjukdomar som skällsord, och skärp er.

brain 

 

 

Den arma skattebetalaren!

Jag tänkte på en sak medan jag deklarerade. Hur många gånger har man inte hört att ”vi skattebetalare vill inte betala för att folk som ´mår dåligt´ inte vill jobba” och så tusen andra exempel på samma tema finns förstås.

Hela det där uttrycket faller platt eftersom att det har ett resonemangsfel: jag betalar också skatt eftersom att jag deklarerar 😀 Men ja, jag fattar ju vad den arma ”skattebetalaren” menar, men de får nog hitta på ett bättre uttryck så att de inte låter lika oinformerade.

Förslag på uttryck:
arbetare
vi som gjort oss förtjänta av våra pengar
gnällspikar

Ja, bara häromdagen fick jag ett sånt där ”vi skattebetalare bla bla bla” kastat över mig, så jag är väl rätt trött på hela visan.

Snart är det väl någon nisse som blir kränkt över att det står ”inkomstår” både på min och hens deklaration. ”Inkomstår! JAG har arbetat för pengarna, det har inte Mörkrädd, så Mörkrädds pengar borde inte få kallas inkomst! Jag är ju en bättre människa än Mörkrädd också, så varför ska vi få likadant utformade deklarationsblanketter?!”

Sedan finns det också dem som blir provocerade över att man får köpa VAD MAN VILL för pengarna som man får från Försäkringskassan. Alltså att jag kan köpa typ pysselsaker. Fan, att jag ens har mage att våga roa mig när det för en gångs skull blev pengar över från förra månaden! Eller en mascara när min gamla har torkat ihop, usch och fy. Hua. Men ja, jag tycker också, verkligen, att Försäkringskassan ska leka Stasi och kontrollera att vi alla endast köper det billigaste schampot, och inte köper nya trosor förrän de gamla har blivit oigenkännliga tras-trosor.

För det är ju så, på 6000 spänn/månad lever man ett riktigt lyxliv, och kan köpa precis allt man vill – pysselsaker i mängder varenda månad, rysk kaviar, så mycket kläder att jag inte ens minns allt…  😉  Det är ju inte så att handläggningstiden på FK då skulle bli till typ 1 år om de skulle kontrollera allt det här, istället för 4 månader, samt att de skulle upptäcka ännu färre av dem som på riktigt har lurat till sig ersättning/ personlig assistans, vilket kostar SKATTEBETALARNA flera miljarder kronor om året.

Sluta gnälla och klanka ner på de som redan ligger ner, och låt den här mörkrädda skattebetalaren bli frisk ifred. Mind your own business, säger jag bara. Jag är så trött på er. Vänta bara tills ni själva blir sjuka och märker hur jäkla lattjo det är att bli betraktad som en parasiterande cancersvulst som borde bli deporterad till Långbortistan.

 

Perspektiv

star-sky

Det är egentligen bara fyra år sedan jag ägnade varje vaken stund åt att förstöra mig själv så mycket som det gick, utan att jag skulle dö. Fyra år. Det är ingen tid alls, och samtidigt är den tiden 70000 ljusår bort. Jag stannade upp idag, på det där klassiska stanna-upp-och-få-nåt-slags-insikt-sättet: hur fan hamnade jag här?

Livet är faktiskt ganska så läskigt, men det blir nog mindre läskigt när jag har vant mig. Jag har missat en massa saker, det där s.k. tonårslivet, men det sörjer jag inte ett dugg. Jag har upplevt andra saker, och mitt liv som jag hade då är inte ett mindre liv för att jag var sjuk. Det är bara två olika sorters liv.

Nej, jag har inte ”missat” någonting. Jag känner det inte så.

Jodå, jag har fått höra av förmodligen inget illamenande psykpersonal att det är så sorgligt att jag är på psyk när jag ska vara ute och ha roligt, för tonårstiden är ju den bästa tiden i ens liv! På dem lät det som att när man är tonåring så är det ROLIGT och SPÄNNANDE hela tiden. Jomenvisst… snacka om att jag fick prestationsångest! 🙂 Är det lag på att tonårstiden ska vara den roligaste tiden i ens liv? Så sorgligt att man aldrig någonsin senare i sitt liv kommer att få ha lika skojigt.

Märkligt hur en sjukdom kan smyga sig på, nästla sig in så sakta att man inte märker hur den tillslut helt har tagit över. Jag vaknade inte upp en dag och var sjuk, det hände under en mycket lång period. Det går inte att ana när man ligger i sin säng och tänker ”Jag ska bara gå ner lite i vikt så blir allt bra”, att man några år senare istället kommer att ligga i en sjukhussäng med en sond i näsan.

Idag sitter jag här och har just ätit två bitar Sachertårta med vispgrädde utan att ägna en endaste tanke åt kalorier.

Underliga liv. Du slutar aldrig upp med att få mig att tappa andan.

På samma sätt så kommer jag inte att vakna upp en morgon och vara frisk, normalstörd, whatever man vill kalla det, och det är det som gör mig frustrerad! Jag vill bli bra NU! Jag vill inte hindras av min dumma förbannade hjärna som är helt söndersliten av år med mediciner och depressioner och ångest, jag vill att den ska läka ihop NU! Jag vill inte vänta, inte låta tiden ha sin gång.

”Victoria är i behov av långvarig medicinsk rehabilitering för att kunna uppnå arbetsförmåga”.

Så står det i mitt senaste läkarintyg till Försäkringskassan, jag vet inte vad medicinsk rehabilitering betyder men nog är den alldeles för långvarig. Bah!

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun 
Please don’t hold me down

star

Vad jag ser fram emot i framtiden

stars

En lista om framtiden (ingen inbördes ordning)

Jag ser fram emot när jag…:

kan gå på lektioner utan att känna ångest
har tagit gymnasieexamen
blir antagen till läkarprogrammet
har den första patientkontakten ute på någon klinik
inte längre plågas av mina minnen från psykiatrin

kan inse att jag inte alltid måste ställa skyhöga krav på mig själv
blir medicinfri
inte behöver ha kontakt med psykiatrin mer
ska åka på en gastronomisk tripp runt världen och äta en massa spännande maträtter (dreglar redan nu…)
får en pojkvän. Jag kanske till och med gifter mig 😉

har tatuerat mig
flyttar hemifrån
klarar av att ha ett jobb
får min första lön
hittar vettiga noter till ”Nostalgia Locomotive”

när…
mina psykiska problem inte längre plågar och hindrar mig från att göra det jag vill – när jag inte längre har ”psykisk ohälsa”
mina sömnproblem varaktigt är förbättrade

min vän som är försvunnen blir hittad
min anhöriga som mår psykiskt dåligt mår bra igen
min bok är färdigskriven, och förhoppningsvis blir utgiven
min spindelfobi är botad

Vad ser du fram emot?

dreams2

 

Inhale/exhale

Idag har jag varit i skolan, på historielektion. Vi pratade om andra världskriget. Jag brukar ha en hemsk ångest innan jag ska till skolan (vilket ofta gör att jag inte klarar av att ta mig dit) men när jag väl är där så känns det hyfsat. Idag var det tvärtom. Usch, det är så hemskt när det känns som att en buffel sitter på ens bröstkorg, yrseln invaderar och det kryper i kroppen. Jag ville helst av allt springa därifrån, men övertalade mig själv att sitta alldeles stilla. Andas. Sedan rabblade jag vad som händer i kroppen när utandningen är för kort. Det hjälpte lite. Det känns alltid lite bättre när det är något som plågar mig och så påminner jag mig själv vad som händer i kroppen, typ att jag erövrar något slags kontroll?

Läraren pucklade på mig ytterligare en uppgift som jag ska göra skriftligt! Hey, nu spricker ju hela min planering! Varför har jag sölat så mycket den senaste månaden? (för att jag trodde att jag hade gott om tid på mig, hehe. Då sölar jag 😀 )

Ska jag vara ärlig så var lektionen fasansfullt tråkig.

Men nu känns det bra. Fin dag. Sedan kommer mina små dippar när solen börjar gå ner, så mellan typ 17-20 är det rätt jävligt. Denna fördömda vår/sommarsjuka! Vad är det som händer i mig när solen börjar vandra neråt? Eller den börjar väl inte gå ned redan vid 17, men det händer något med ljuset då. Det blir blekt, solkigt… Men det är ju trevligt att må bra större delen av dagen, tummen upp för det.

Nu måste jag väl ta mig i kragen och göra en ny planering, samt skriva på min källkritiska uppgift – för övrigt den roligaste uppgiften i den här kursen!

Hoppas att ni har det bra ❤

EDIT: Wait a minute! Det är ju första maj imorgon! Ska jag demonstrera tro? Det har jag aldrig gjort. Vandra genom staden med ett plakat: [vad ska det stå på det då?] Kanske: ”Ta 5000 spänn från läkarlönerna och ge till sjuksköterskorna”. Och på andra sidan: ”Doctors save lifes, nurses save doctors” Eller så får jag väl stå på balkongen och skräna ut Internationalen med min allra vackraste sångröst 🙂 Är rätt säker att jag har pianonoter till den… Fast jag gillar Arbetets Söner bättre. Oket med påskriften bed och försaka, länge oss nedsänkt i mörker och nöd!

Ungefär.

0-999 år

Idag har det varit en lite jobbig dag, eller mycket jobbig. För det mesta går det bra när jag inte har sovit på hela natten, men ibland, som idag, blir det väldigt tufft. Jag gav tillslut upp och tog vid behovs-medicin, så nu jag lugn och fin. Tycker att det känns lite som ett nederlag att ta v.b. 😦 Att jag inte klarar av att härbärgera mina känslor, men samtidigt: varför plåga mig själv i onödan? Det är ju inte som att jag tar tabletter vid minsta lilla motgång.

Just nu är jag lite sur eftersom att mitt högra ringfinger har bestämt sig för att strejka, det tycker att det är en bra idé vara muskelsvagt och då och då göra mina rörelser överdrivna. Det har varit så ett par dagar. Puckofinger. Det är nästan omöjligt att spela The Entertainer på pianot, då ska man göra ett visst grepp som inte alls fungerar nu. Surt sa räven, för jag håller på att öva på just den.

Jag har inget roligare än det här att skriva idag, sorry 😛 Imorgon när jag är pigg blir det säkert kul igen!

Nu på eftermiddagen fotade jag Flopsy när han åt äppelgren ❤

flopsy28april

flopsy28april2

flopsy28april3

23×10^9/liter

bloodvessels

Nu har jag varit på vårdcentralen och tagit de där proverna som jag har faaaasat för, men jag fick veta vad mina leukocyter – LPK – låg på i tisdags. Endast 23! Så det var ju skönt. Nu behöver jag inte oroa mig (sa ju att jag bara skulle oroa mig om LPK var över 30) Referensintervallet är 3,3-8,8, typ, jag minns inte exakt. 23 är ju för högt, men inte högt som i du-kommer-snart-att-dö. Så nu togs blodstatus igen, och CRP (inflammationsmarkör).

Det var en söt liten pojke på vårdcentralen, en sisådär 2 år, som jag fick leka med, haha. Han tyckte om min väska, och så skjutsade vi en leksaksbil mellan oss. Jag brukar inte tycka om barn, men han var fin. Det verkar som om min inställning till barn kraftigt varierar var någonstans i min menstruationscykel jag är, fniss.

Åh hå, vad jag ska göra idag då? Rastlöshet, rastlöshet… Jag får nog arbeta på min källkritiska uppgift om hungerupproret 1917. Tycker att källkritik är väldigt roligt. Jag kanske tar och spelar in någon ny låt på pianot också!

piano

Operation Stultus

Mohaha, nu har jag en plan för hela det här diagnosfiaskot. Den består av plan A och plan B, där varje plan består av två delplaner. Plan A1 kommer att verkställas nästa vecka, plan A2 förhoppningsvis i början av juni. Utfallet av plan A kommer att bestämma om plan B kommer att sättas igång. Plan A är en snäll plan, plan B är aggressiv. Så, härmed förkunnar jag att Operation Stultus har inletts! Planerna som kommer att följas heter Diagnos2014-protokollet.

Stultus är latin för korkad, dum osv.
Stultus a psychiatriae, hähä.

Så nu är jag på lite bättre humör och ska fokusera på andra saker. Till exempel skolarbete, och my precious Star Trek Voyager. Åh, jag blir på så glatt humör av att titta på det. Kommendörkapten Kathryn Janeway har sannerligen hjälpt mig igenom dessa svåra dagar 🙂 Hon är en perfekt karaktär. För det första är hon den enda kvinnliga kommendörkaptenen i hela Star Trek-serien. För det andra så lyckas hon vara både känslomässig och auktoritär, på ett helt perfekt sätt. Jag är så trött på alla kvinnliga tv-karaktärer som antingen är känslomässiga vrak som måste bli tröstade av de manliga karaktärerna, eller är mesiga och korkade, eller så har de Aspergers syndrom på ett väldigt stereotypt sätt, eller så saknar de helt personlighet. Och no matter what så ska alla hoppa i säng med alla.

Men Janeway – hon är feminin utan att det på något sätt är överdrivet, hon håller av sin besättning väldigt mycket, men håller ändå en tydlig distans (hon är ju ändå högste chef), hon är stentuff, auktoritär, listig, intelligent, kärleksfull, rolig… Ja, utan Janeway skulle Star Trek Voyager vara värdelöst.

janeway

Snäll ❤

Kathryn_Janeway_2373

Planerande

1-captain-janeway

 Skitförbannad :O

Mordisk! Galen!

Jaha, det blev total jävla helvetes katastrof av värsta art. Psykologen var det inget fel på, men vet ni vad min sinnesslöa f.d. 62000kr-i-månadslön-utan-att-förtjäna-det-psykiater hade gjort? Hon hade inte alls givit mig diagnosen förstämningssyndrom utan närmare specifikation som hon sa, efter det att jag gjorde en diagnosutredning som fastställde att jag inte har emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) eftersom att den var orsakad av psykiatrins neddrogning som borde få första pris i förstörande-av-ett-ganska-lovande-liv.

Nä, hon satte ”ospecifierad personlighetsstörning” vilket min förmodligen medicinskåpstullande-av-hjärnförminskande-medicin gjorde om till EMOTIONELLT INSTABIL PERSONLIGHETSSTÖRNING. Jag som kämpade så hårt för att få bort den, enbart diagnosutredningen hade nog inte hjälpt, jag ägnade mycket tid åt att formulera argument och fakta om varför det är helt uppenbart att jag inte har och aldrig har haft IPS. Allt arbete förgäves! Och läkaren ljög till och med för mig! Jag fick ju inte ens chansen att diskutera personlighetsstörningsdiagnosen med henne! Riktigt fult gjort att gå bakom ryggen på mig sådär.

Jag blir vansinnig. Jag blev vansinnig. När jag kom hem blev jag helt galen. Jag har svalt och svalt all idioti och alla kränkningar i så jävla många år, men det verkar som om de verkligen vill knäcka mig, få mig bitter. Är man inte komplett tokig innan man hamnar inom psykiatrin, så är man det definitivt efteråt.

Eh, det här var ju inte psykologens fel men jag blev så vansinnigt arg att jag sa till honom att jag hatar den här jävla psykiatrin, ni är ena jävla idioter hela bunten.

Hm. Borde ha sparat det tills jag träffar min psykläkare. Men det var så skönt att för första gången på tio år uttrycka min VREDE verbalt direkt till någon som tillhör landstinget, men jo, det var väl onödigt att skälla på just honom =/

Nä, nu har psykiatrin förbrukat alla en miljon chanser jag har givit dem. Detta kräver åtgärder vilket kräver tankeverksamhet och just nu kan jag inte tänka, så jag återkommer när jag kan det igen.

Detta var droppen! Jag har stått ut med deras skämtvård sedan jag var 14, jag har fått nog!

Ps. Detta är mitt 1000:e inlägg på bloggen. Synd att det blev så negativt.

Ps.2. Jag har fått KBT-hemläxa: gå på en lektion i skolan. Hehe, här går det undan. Vet inte hur det kommer att gå, jag tycker väl att man ska börja lite försiktigare än att gå direkt på själva ångestmoment nr1. Han sa att jag skulle andas djupt och långsamt och stå ut. Men det är ju det jag gör!! Nåväl, jag ska försöka nästa vecka. Blir det alldeles för svårt att gå på en lektion, så kan jag ju nöja mig med att gå dit och sitta på skolgården och exponera mig.

 

Psyko-log

Åh kära nån. Klockan 11 ska jag vara hos den nya psykologen. Oj oj. Vet ni vad jag inte tycker om med det hela. Att jag måste beskriva mina problem! Jag vill inte säga vad mina problem är, för då blir de på riktigt, och JAG har väl inte problem? Oooo jag är så skräckslagen för spindlar att jag är helt handikappad, och jag kan inte gå i skolan i skolan för att jag får sån ångest av att vara i grupp. Men det är väl inga problem?!

Nej nej, usch. Jag har inga problem, jag förnekar bara verkligheten, och det är väl inget problem?

PIVA-dikt i Psykisk Svikt

Jag snuffsade om designen inatt, blev nöjd. Tyckte att det behövdes lite ljusa färger såhär när det har blivit vår och allt. Fast stjärnbakgrunden kanske ser julaktig ut. Jaja, jag gillar ju julen!

Ångestmonstret tog i alla fall sitt pick och pack och for sin väg. Tack tack. Jäkla elaka minnen som titt som tätt invaderar och gör sönder allt, förblindar förnuftet och grusar planer.

Men De ska inte få vinna och få mig att tro att jag hör hemma i en madrasserad cell och att verkligheten är för stor och svår för mig.

Men ni fina läsare kan få en dikt som jag skrev när jag var inlagd på psykintensiven i januari 2010.

PIVA-dikt i Psykisk Svikt (skriven 03:00)

när man ser vita rockar och tofflor av plast
vet man genast var man är, uppvaknad i all hast
sväljer lila tabletter ur en liten mugg
men jag tror inte att de hjälper ett dugg

maniska människor, ingen frihet inom räckhåll
ibland tror jag att jag är tillbaka på ruta noll
i en smärta som ingen vettig skulle kunna hantera
kräver alla att jag ska kämpa mera, mera!

min vän, den söta flickan med slang i sin nos
ja, hon väntar bara på nästa dos
den där beige smörjan de kallar mat
det var länge sen hon åt från ett fat

det är de vita korridorerna som skrämmer mig mest
och det är givetvis bakjouren som sover bäst
prinsessan på ärten vrider sig i svettiga lakan
i midnattsljud, i nattlig vakan

med vener igentäppta av Stilnoct och Imovane
så vill jag ut, ut! sova under en gran
röker mig genom natten, cigarett efter cigarett
jag vill sluta, men det är inte så lätt

timmarna går, klockan slår tre
jag ojar mig, o ack o ve
inne på PIVA står tiden still
men det är ju det här jag vill!

utslängd från HVB-hemmet, tvångsvård på psyk
det är som att få fucking jävla mentalt stryk
men jag ska visa dem, visa att jag kan
en gång för alla ska de se att jag vann

och jag har en plan, jag är ganska smart
till doktorn ska jag säga att livet är underbart
att jag vill ut och fiska, grilla torsk över öppen eld
för det är väl rätt normalt en söndagskväll

dumma anorexi och elaka herr stål
jag skickar iväg er med ett avgrundsvrål

(AAAAAHHHHHH)      

maniac

chocolateskeleton-bra

xanax(Xanax=Xanor)              

Ett litet patetiskt rop på hjälp

”Det var bara ett rop på hjälp, så bry dig inte om hen.”

Hur många gånger har man inte hört något sådant? ”Det var bara ett rop på hjälp”. Alltså behöver man inte bry sig. Alltså, jag fattar inte?! Om någon ropar på hjälp så ska man väl hjälpa? Ofta hör man det här i samband med självskador. Det är bara ett rop på hjälp. Ja fan det kan jag tro, faktiskt, och att skada sig själv för att ropa på hjälp tycker jag är ett ganska allvarligt rop på hjälp!

Varför är det så fult att ropa på hjälp? Ska man liksom ligga ner och vänta på att någon ska hjälpa en? Det tycker inte jag är att ta ansvar för sig själv. Sedan så är ju att skada sig inte något bra sätt att ropa på hjälp, men varför ska vi inte bry oss bara för att det är ett rop på hjälp? Varför ska man förakta och förringa och ignorera den som ropar på hjälp?

Likadant är det vid misslyckade självmordsförsök. Det ses verkligen som ett rop på hjälp, något patetiskt, något man ska strunta i. Lika underligt är åsikten att om man inte dör av sitt självmordsförsök, så ville man inte dö, för om man verkligen vill dö så dör man. Hahaha, säger jag bara! Ni skulle bara veta vad man kan överleva. Jag vet en som hoppade framför ett tåg men överlevde, med nöd och näppe, men hen kommer tyvärr aldrig att bli sig själv igen. Vårdpaket. Nej, hen ville inte dö, hade det varit hens vilja hade hen hoppat på ett bättre sätt!

Jag har flera exempel som ovan. Sanningen är att man kan överleva de mest sjuka saker. Och alla ni som säger att om man inte dör så ville man inte dö – ni är trångsynta och jag tycker synd om er.

Och, lite kul: om någon har gjort flera självmordsförsök men överlevt så blir reaktionen från jättemånga (även inom psykiatrin) att hen aldrig kommer att ta livet av sig. Men den största riskfaktorn för att man ska begå (ett fullbordat) självmord är tidigare självmordsförsök. Ju fler självmordsförsök = ju större risk för fullbordat självmord. Det kan man inte tro va?

Nej, det är bara rop på hjälp så vi skiter i personen. (En månad senare: Vila i frid)

Jag kommer i alla fall aldrig tycka att ett rop hjälp kan ignoreras eftersom att det var ett rop på hjälp. Det tycker jag att du också ska tänka över. Man behöver inte göra något stort för en människa i nöd, det räcker med att låta bli att ignorera och förminska och istället se.

På gränsen till borderline

Jag har funnit en möjlig förklaring till att jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning fastän jag inte hade hunnit fylla 18, och vuxenpsyk dessutom uttryckligen hade sagt till BUP att inte ge någon patient den diagnosen – läkaren som satte den diagnosen på mig ville att jag skulle få gå i DBT.

Min tanke om detta föddes när jag för ett tag sedan pratade med en personal på DBT-enheten, och hon sa att de just hade börjat ta emot patienter utan emotionell instabil personlighetsstörning.

Alltså, för mig låter det ganska rimligt. När läkaren pratade med mig och sa att jag hade IPS så hade hon redan skrivit en remiss till DBT-enheten. Hon visste givetvis att man inte ska (kan) ge ett barn en personlighetsstörningsdiagnos, och vuxenpsyk hade också sagt det till dem.

Jag hade ett livshotande självskadebeteende – DBT är (väl? eller MBT också?) den enda (evidensbaserade?) behandlingen som finns mot det – och om jag inte hade haft IPS-diagnosen så skulle jag inte ha fått gå i DBT (alltså stått utan behandling).

Jaa, suck. Den läkaren var också fullständigt…galen. Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att hon skulle kunna tänka sig att sätta en diagnos enbart för att någon ska få terapi. Jag kommer så klart aldrig få veta hur det var, och det gör inte så mycket. Huvudsaken är att diagnosen är bortplockad.

Jag har velat hit och dit om jag någonsin har uppfyllt kriterierna för IPS innan jag var 18 (eller överhuvudtaget, ingen har ju pratat med mig om det, eller gjort en utredning) men kom på att symptomen ”ska vara varaktiga”, det vill säga inte uppkomma kortvarigt eller vid ett enskilt tillfälle. Och ett av kriterierna som jag ”hade” visade sig vid ett mycket isolerat tillfälle (före 18 års ålder). Så, efter det uppfyllde jag bara fyra kriterier av fem som man måste ha.

Sedan har jag ju egentligen aldrig uppfyllt kriterierna, om man ska vara noga, eftersom att ett måste är att ”Det varaktiga mönstret beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex skalltrauma).”

Lustigt att ingen inom vården insåg att jag bara uppfyllde fyra kriterier 🙂 Men de hade väl fullt upp med att dricka kaffe! Dessa ständiga kaffekoppar i allas händer…

Ps. Vad menas med ”uppvisar påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla?” Nej, jag visste inte vem jag var, det vet jag fortfarande inte, men min självbild var väldigt stabil (SJÄLVHAT oh yeah!) och identitetskänsla… är det påtagligt att då och då vela mellan om man vill bli läkare eller biomedicinsk analytiker?

Ps2. Jag är hemskt nöjd med rubriken! På gränsen till borderline. hahaha 😛

 

Psykisk sjukdom är en fysisk sjukdom

Jag tycker å det bestämdaste att uppdelningen psykiatriska åkommor – fysiska åkommor är så himla fel.

Känslor uppkommer inte ur tomma intet. Inget i kroppen kan komma ur tomma intet. Det är lika dumt som att säga att hjärtat slår utan några som helst verkningsmekanismer. Känslor är kemiska processer i hjärnan, och det tycker jag inte är något annat är kroppsligt. Attityden om att det inte alls är så, det finns inga bevis för att det finns hjärnförändringar vid psykisk sjukdom bla bla bla är bara idiotisk, ursäkta alltså för min ohövlighet, men det tycker jag.

1. Hur skulle man med gott resultat kunna behandla med läkemedel som förändrar den kemiska balansen i hjärnan om sjukdomen inte beror på just kemiska processer i hjärnan? Skulle man kunna behandla njursjukdom med läkemedel som hjälper mot njursjukdom om inte sjukdomen satt i njurarna? Haha, hör ni hur det låter?

2. ”Psykofarmaka hjälper inte alls mot psykisk sjukdom!” Nähä, och alla dem som säger att deras liv har räddats av psykofarmaka? ”Det är placeboeffekt”. Konstigt att en person kan testa femton olika mediciner utan effekt, och så har den sextonde jättebra effekt? Och visste ni att en placeboeffekt inte varar i mer än några veckor? ”Forskning har visat att SSRI (antidepressiva) inte har bättre effekt än placebo”. Så eftersom att SSRI inte har bättre effekt än placebo, så är det ett solklart bevis för att psykisk sjukdom inte sitter i hjärnan? Självklart, då faller varenda studie på andra läkemedelsgrupper som har haft gott resultat samman…

Vet vi om varenda signalsubstans som finns i hjärnan? I så fall skulle vi exakt veta hur hjärnan fungerar och dessutom vad varenda sjukdom (fysisk som psykisk) beror på, och det vet vi verkligen inte. Ingen forskare med intakt hjärna skulle drista sig till att säga att forskarvärlden vet allt om hjärnan. Det finns inget mer att upptäckta. Punkt.

Jag vill att ni som säger såhär om depression ska komma till vårt hus, se min anhörige i ögonen och säga att hens behandling med tricykliska antidepressiva inte har något som helst med att göra att hen efter nio års depression helt magiskt fick livet tillbaka med hjälp av medicinen. Och att hen hade provat både SSRI och SSNRI utan resultat, med TCA hjälpte, det är väl mystiskt?

Och det är en mycket märklig åsikt på grund av att mediciner mot fysisk sjukdom (så som epilepsi) även kan användas mot psykisk sjukdom. Tyder inte det väldigt mycket på att psykisk sjukdom beror på förändringar i hjärnan? Jag skulle nog våga mig på att säga att epilepsi och humörsvängningar/depression kan ha liknande utgångspunkter i hjärnan.

Jag tror inte att det är så enkelt att en psykisk sjukdom hos alla individer orsakas av exakt samma förändringar i hjärnan. Därför hittas inte funktionsavvikelser på fMRT hos alla schizofrena, till exempel. Det finns ju inte endast en orsak till varför man får njursvikt. Förloppet är detsamma, men orsakerna är många. Detta kan appliceras på så många många av kroppens åkommor.

”Det finns inget underlag för att det vid psykisk sjukdom finns strukturella avvikelser i hjärnan”.

Eh hm. Titta på detta. En jämförelse mellan en ”normal” hjärna och en bipolär hjärna. Olika bilder av detta har publicerats i bl.a. Läkartidningen och på Harvards hemsida.

bipolar-mri2

 

Intressant från Läkartidningen:

bipolar-svepelektronmikroskop

Forskning pågår om depression kan behandlas med antiinflammatoriska läkemedel, då deprimerade individer ha setts ha förhöjda värden av inflammatoriska markörer i cerebrospinalvätskan (den vätska som omger hjärna och ryggmärg). Jag hoppas verkligen att de finner något på den fronten! Med tanke på hur lite vi vet om hjärnan, så tror jag att det mellan människor är skillnad varför man drabbas av depression. Därför hjälper vissa läkemedel en person, men inte alls för någon annan.

Självmordsnära personer har visat sig ha höga halter serotoninmetaboliter i cerebrospinalvätskan.

Psykiatri är en specialitet precis som kardiologi, hematologi, men jag tycker att den inte ska vara åtskild från den somatiska sjukvården. Så härmed uttrycker jag min tydliga åsikt om att psykiatri är en fysisk sjukdom som borde vara en undergren till neurologi! Symptomen är psykiska, men det är ju inte symptom som orsakar en sjukdom, symptomen kommer från en sjukdom.

Jag kan inte låta bli att tänka att den strikta åtskiljningen fysisk/psykisk känns hemskt mycket medeltid 😛 Sinnessjuka är besatta av demoner, styrda av osynliga krafter…inte alls som de kroppsliga sjukdomarna…

Jag är tämligen säker på att fördomarna om psykisk ohälsa som något som man väljer raskt skulle minska om det blev sett som en fysisk sjukdom. Något som finns på riktigt. Som inte är inbillat.

Jag tror väl inte att någon ifrågasätter att ångest beror på utsöndring av adrenalin, och som vid långvarig stress/ångest övergår till utsöndring av kortisol ? Det kan ju till och med mätas med blodprov. Eller är det så att en ”frisk” människa som plötsligt får kortvarig ångest, får utsöndring av adrenalin, men inte en person som är psykiskt sjuk och har ångest? Det är nog så det är. Vi har ju valt att få ångest. Och sådant man väljer har inte fysiska orsaker, det kan jag faktiskt hålla med om.

Länk -> Hjärnan krymper vid depression

 

Ich liebe Therapie!

Den 16:e april ska jag till en psykolog på öppenvårdspsyk. Whoho! Typ. Jag känner ett starkt motstånd och en vilja att vara motsträvig. Mycket märkligt. Jag vill ha hjälp med mina fobier, och jag vill arbeta med det, men jag vill inte gå i terapi… Jag spyr på terapier! Anledningen till att jag slutade hos den förra terapeuten var inte bara att hon inte var särskilt bra, jag hatade hela situationen som terapisituation. Praaaata om sina känslor. Jag slutade i DBT:n för att jag var så jävla trött på det. Plus lite annat. Urk. Jag vill inte prata om mina känslor. Jag vill vara arg och göra vårdfolket illa.

Men jag ska försöka sansa mig och gå in i terapin med en POSITIVISTISK inställning. Inte som förra gången jag var hos denna psykolog, då jag ”är negativistiskt inställd och vägrar svara på en del frågor”.

Jag vet ingen annan situation där min hjärna kan gå i så totalt baklås som i terapier. Hjärnan blir en oanvändbar boll som skickar ut blixtar genom pannbenet. Och efter så många år i terapi så genomskådar jag deras försök att ”leda” en. Jag blir bara trött. Jag vet vad nästa fråga blir. Frågan ”hur mår du?” är så fruktansvärt komplicerad, det skulle ta fyra timmar att förklara ”hur jag mår”, här finns inga lätta korta svar, så jag nöjer mig med ett ”vet inte” och då måste vi ju analysera det…

Bara han inte har gått en steg 1-utbildning. Jag vet inte vad det är, men det är något dåligt. Vårdfolk som har gått den blir förändrade (åt det dåliga hållet). De blir som tomma robotar som jämt försöker ”leda” en, men på ett mycket anonymt (dåligt anonymt) sätt.

I maj ska jag också börja gå till en Feldenkreis-terapeut (eller hur det nu stavas). Jag vet inte alls vad sådana gör eller är utbildade i, men hon ska hjälpa mig med min ryggsmärta. De drar tydligen i hälar och armar och sånt. Låter mysigt! (på riktigt alltså, inte ironiskt. Jag gillar att bli dragen i.)

Dock fick jag på villovägar veta att hon vid första mötet gör NÄTVERKSKARTA och LIVSLINJE med en. Och jag ba: jag tänker inte på några villkor gå till henne!

Nätverkskartor och livslinjer kommer högt upp på min lista över mest-hatade-saker-som-existerar. Jag har fått göra så många sådana under min resa i psykiatrin, och de har alltid blivit liggande i ett hörn och aldrig använts. Och då har jag alltså suttit en hel eftermiddag och klippt ut jordgubbar och regnbågar och hejsan svejsan ur veckotidningar och limmat upp på ett papper som ska vara min ”livslinje”.

”24:e oktober 2004: jag såg en regnbåge. Dagen efter blev jag inlagd på psyk”.

Okej, inte riktigt så, men nästan.

När vi gör nätverkskartor så har jag så lite folk i mitt ”nätverk” att jag hittar på några typer, för att inte verka helt asocial (vilket jag är, mohaha). Men detta går ju inte om någon familjemedlem är med och gör nätverkskartehelvetet.

Men så frågade jag henne om man kunde slippa göra såna äckliga mentala misshandelstillhyggen (använde inte de ordet, så klart) och naturligtvis, man behövde inte göra sånt!

Så jag ska gå till Feldenkreisaren och bli dragen i hälarna!

Känner mig just nu lite sådär negativistiskt inställd på nattligt vis: ser 80 år av utanförskap framför mig. Varför försöker jag ens? Varför inbillar jag mig att mitt liv och jag är något?

Jag är bara en myra i universum som lätt kan stampas ihjäl.

Myra!

Vet ni att mina föräldrar funderade på att döpa mig till Myra? Det är ju helt sjukt. De syftade på det engelska namnet som uttalas Maaayyyjjra, och det är ju fint, men i Sverige hade det blivit M-y-r-a. Kan ni fatta hur namnmobbad jag hade blivit?

Tur att mammut och papput tog sitt förnuft till fånga! I morgon kommer papput hem från kärnkraftverket. Det var ju helfestligt när Greenpeace tog sig in där! Han och hans arbetskamrater såg plötsligt en stege stå vid staketet, och den stod kvar där i flera timmar, tills det kom några kärnkraftsgubbar i privatbil och tog bort den 🙂

På Greenpeace-banderollen stod det: PENSION NU!

Jag till pappa:
– Menade de dig eller?

Det tyckte han var ”halvroligt”, hehe.

 

 

Den upplysta despoten

Jag överlevde spindelattacken inatt. Terroristspindel! Uh, nu kommer väl NSA att börja kartlägga mig, jag använde ordet TERRORIST. Då kan jag ju lika gärna reta dem och skriva molotov-cocktail också, hehehe.

I Dagens Nyheter om några månader: ”EnMörkräddMänniska förekom i 250 NSA-rapporter”.

I alla fall så måste jag ha mattat ut mig riktigt ordentligt, eftersom att jag sov i totalt 19(!) timmar inatt/idag. Nu är jag återigen redo att ta över världen! Dock så får jag hindra mig själv lite, har i flera dagar planerat att anmäla Sverige till FN eftersom att jag anser att vi genom att använda bältesläggning bryter mot Konventionen mot tortyr, eftersom att den även innefattar ”annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.

Men det får bli ett senare projekt, till sommaren kanske.

Muminstämplad hand:

mumin

Breda handryggar är bra att ha när man spelar piano. Jag kan med tummen och lillfingret nå över mer än en oktav.

Och så längtar jag efter lite vårvärme så att jag slipper frysa knäna av mig när jag bär strumpfbyxen.

Strumpfbyxen ❤ ❤

strumpfbyxen

Jag är en fluga som snart kommer att bli ihjälslagen av en flugsmälla. Beredd! (och genomskådad, lalala…)

Och jo, förra inlägget… Det är ju sexårsdagen efter min utskrivning från BUP. 1254 dagar. Och så tycker vissa läkare att det är konstigt att jag inte fungerar ordentligt ute i samhället. Och det är mitt fel eftersom att jag klamrar mig fast vid patientrollen.

1254 dagar på en sluten avdelning. De vet ingenting. Och det är de som håller i flugsmällan. Skammen är deras. Inte min.

fuck-you

Nu ska jag äta violtabletter och tacka mig själv för att jag var och är starkare än alla de som försökte och försöker bryta ner mig i småbitar, ibland för sitt eget höga nöjes skull.

Geiger counter

alice-in-wonderland

Oh no. Nu går det lite åt fel håll här va. Jag följer mitt mönster 😦 Dumma dumma humör. Lyckan, du skulle ju vara för evigt! Jag var ju så säker på det. Nu kommer det äckliga hyperaktiva vill-slå-sönder-mig-själv desperat tillståndet.

Litium, någon?

Repeat: (repeat) (repeat)

Banka-huvudet-i-väggen-humöret. Skrika sönder lungorna. Kill me cure me bring me home.

Pang!

 

Skavsår är bara ångest som lämnar kroppen

flumazenil

Eftersom jag är så förtjust i farmakologi så tycker jag väldigt mycket om denna låt:

Aah, jag älskar denna extas då all musik blir till virvlande färgfontäner inuti och utanför. Jag är så lycklig just nu att jag skulle kunna lägga mig ner och dö å vara nöjd med det. Killer dose right through my heart! There is no antidote!

Låt detta pågå för alltid.

Förresten, roligaste tweeten jag fått, någonsin. Mohahaha!

 

printscreen

 

Nä, jag är ju inte bipolär.

Men det måste ju betyda att mina dikter var bra? 😀

Ropade någon?

Mörkrädda människor ska inte titta på fyra avsnitt av Hannibal mitt i natten. Uh, nu är jag fylld av mord och blod och hjortar. Jag fick första säsongen av Hannibal i present av min syster. Svårt det där, vara lättskrämd men tycka om skrämmande serier.

Är äckligt stressad över provet som är på torsdag. Är mörkrädd. Betongskallen vill ha Akineton. Rela-la-laxa! Nej, ingen mer tragik. Jag är beredd till mycket, men inte att eventuellt offra min intelligens för ett rus. Tänk om minnesproblemen skulle bli bestående? Vad är det för mening med att tänka smarta tankar om man glömmer bort dem en sekund efter att man har tänkt dem? Fången i minnesförlustens land.

Nej, en sak är i alla fall säker, inga tabletter i världen kan slå närvaron av små fyrbenta vänner. I natt är det Flopsy som håller mig vaken. Haha, det där var en freudiansk felsägning, menar ju: Flopsy håller mig sällskap. 

Flopsys bakdel:

flopsy3-8mars14

Resten av Flopsy (detta är anledningen till att man får vara försiktig när man går i vardagsrummet, han syns inte!) :

flopsy2-8mars14

En blomma i tvångströja

Jag just nu:spongebob2

Värdelööös… att gå till kören gav mig en sådan ångest att jag helt enkelt inte klarade det. Det blir på samma sätt när jag ska till lektion i skolan. Jävla skit. Jag klarade av att gå på psykologilektionerna förra våren, även om det var väldigt svårt, men när jag skulle börja på matematiken i höstas så mådde jag väldigt dåligt redan innan skolan började, och när jag skulle till lektionerna så bara grät jag och hade panik. Min ångest och skräck inför att vara i grupp förstärktes.

Vad f*n är problemet då? Det är de där fobierna som jag skrev om i förra inlägget. Rädsla för att inte duga. Rädsla för att misslyckas. Helt enkelt har jag sådana enorma krav på mig att jag måste prestera på topp i en grupp att jag får så mycket prestationsångest att jag inte klarar av att vara i grupp. Det är ju sjukligt… Jag kan inte förklara det bättre än så här.

När jag ska sjunga ska jag också prestera, även om jag vet att den här kören är helt prestationslös. Alla får vara med, det spelar ingen roll om man inte kan hålla tonen. Man måste inte komma varje gång. Man måste inte vara med på uppträdanden.

Lägg då till svårigheterna med mellanmänsklig interaktion så blir allt ännu ett snäpp mer bedrövligt.

Men jag föraktade mig själv så mycket över att inte klara av något så simpelt som att gå på en körövning att jag ville skära mig som straff. Sedan kom jag på att det nog var ett lite för hårt straff för något så simpelt…

Får skaffa mig ett mantra som jag får upprepa flera gånger om dagen. Kanske: jag är bra, jag duger, jag gör så gott jag kan.

Jag hoppas att jag snart kan få en KBT-terapeut på psykmottagningen. Han eller hon kanske kan hjälpa mig att förutom spindelfobin komma över min gruppskräck och den förlamande prestationsångesten. De kanske också kan hjälpa med sociala svårigheter? Men jag ska anmäla mig till den lektionsbaserade kursen i religion nästa termin, det får bära eller brista. Antingen går det, eller så går det inte. Eller så går det halvbra. Naturkunskapen får bli på distans. Man ska inte ta i så att man kräks.

Ps. Kommer att svara på era fina kommentarer lite senare, drabbades av plötslig trötthet.

Till alla läsare:

virtual-hug

Insomnia amnesia ching chong tomato

sleep

Vargen Tuck kommenterade:

”Du får gärna skriva en inlägg om dina sömnsvårigheter- om vad som pågår i dina tankar när du inte kan sova osv. Antar att din sömnlöshet beror på psykiska faktorer och inte på fysiska. Märker du något att din sömn håller på att förbättras? Vet att dina bra perioder blir allt längre och fler till antalet samtidigt som dom dåliga perioder blir kortare och ”mildare”- är det ungefär så med sömnen också?”

Bild som beskriver en av orsakerna till mina sömnsvårigheter 😛

brain2

Jag tänker för mycket, tankarna går av sig självt och går inte att avleda. Sinnet är plötsligt glasklart. Jag ligger i sängen och hjärnan skriker efter stimulans, tillslut ger jag upp. Den senaste tiden har jag ägnat den senare delen av natten åt studier om hjärtat. Tillslut är jag helt överstimulerad och kan inte sova för den sakens skull. I går natt försökte jag räkna med galvaniska element med Nernst ekvation, men gav upp tillslut, det var för komplicerat. Tankeverksamheten dog. Det är sådant jag sysslar med, lite onödigt, och så förstås filosofiska funderingar om döden och livets mening eller icke-mening, eller om hur det är möjligt att rymden är oändlig, om jag har fastnat i en tidsloop och vad jag gör just nu i olika parallella universum, om de existerar. Potato potato, ching chong tomato…

Jag tror att mina sömnproblem både är fysiska och psykiska, eftersom att jag har haft problemen ända sedan jag föddes. Jag tror att det är möjligt att födas med sömnsvårigheter som har fysiska orsaker.

Sedan har de givetvis psykiska orsaker också, men jag upplever ändå inte att problemen blev så hemskt mycket värre när jag började må riktigt dåligt (i 14-års åldern). Och märkligt nog så har sömnproblemen blivit mer extrema sedan jag började förbättras i mitt mående (2011) men när jag mår dåligt så blir de ännu värre. Ja, krångligt…

Jag tycker nog att sömnen har förbättrats lite nu när jag mår bättre igen. Är bara vaken kanske var tredje natt någon gång i veckan. Jag ser fram emot att sova varje natt! 2011 sov jag varannan natt i ett halvår, det var vidrigt. Efter cirka fyra månader ringde jag till och med till psykakuten och frågade om hjälp, för jag var så ångestfylld och desperat, tyvärr så var det en riktig ***** som svarade och var mycket snäsig och tyckte inte alls det var så farligt.

Ja, hoho, 03:50. Ska dricka lite te nu och lyssna på någon radiodokumentär.

sleep2

Jag bärs i min skugga, som en fiol

konstig-bild

Igår (klockan är 01:35 nu) var en högst obehaglig dag. Jag har nu insett varför jag har mått så dåligt de senaste veckorna. Har blivit typ mentalt allergisk mot Theralen. Jag får ångest av den när den går ur kroppen, knäppt nog, hur det nu är möjligt. Jag känner mig instängd i mig själv, blir olycklig och får den där sjukdomskänslan man får innan en förkylning bryter ut.

Jag har försökt bota den här Theralen-ångesten med mer Theralen, med det självklara resultatet att jag fortsätter att må dåligt. Tar 1-2 dagar innan jag är mig själv igen, de dagar som jag har mått bra är de då jag varit utan kapslarna i ett antal dagar. Har oftast tagit Theralen flera gånger i veckan = olycklig och ångestfylld hela veckan. Normalt sett är jag mycket restriktiv med vid behovs-medicin, vill inte grumla mitt sinne i onödan, tar oftast Lergigan då, den är mindre sederande än Theralen.

Nej, nu är det slut med kapselsväljandet. Dåligt dåligt. Se så enkelt det är att bli försämrad av mediciner som är menade att lindra lidande. Vore så hemskt om sjuårshelvetet av söndermedicinering skulle återupprepas. Den startade ju av något så simpelt som Zoloft. Nej, den är inte simpel, så klart, hittar inget bättre ord, bara.

509px-Alimemazine

Strukturformel för alimemazin (aka Theralen).
Strukturformler ❤

Igår pluggade jag historia, as usual, badade lilla Julius Root, men ägnade den mesta tiden åt att läsa om sarkoidos (autoimmun sjukdom). Sedan läste jag i EKG-boken, om arytmier orsakade av olika elektrolytrubbningar. Använder mycket av min tid åt att läsa om sånt. Kanske för mycket tid 😛 Internetmedicin är min flitigast besökta sida. På startsidan står det: Denna tjänst är endast avsedd för läkare och sjuksköterskor med förskrivningsrätt, och jag bara LOL, hur ska de kunna kontrollera om amatörer som jag besöker sidan?

Önskar att jag hade valt två kurser till Komvux den här terminen. För sent att hoppa på nu. Jäkla friskhet som kommer i vågor. För ingenting. Sedan pyttelite. Sedan ingenting. Sedan säger det PANG. Svårt att planera då =/ Men nästa termin blir det två kurser: Religion och naturkunskap. Jag har aldrig klarat av att läsa två kurser samtidigt på Komvux förut, har försökt. Nu känner jag mig mer än redo!

Ska nu gå och tejpa fast några enkronor på papper. Ska skicka dem till en pensionerad militärofficer i Indien, hehe. Jag gillar verkligen Sendsomething. Officern samlar visst på ”pre-Euro currency”. Tur då att vi inte har Euro i Sverige. Tejpar mynten inuti ett dubbelvikt tjockt papper så att det blir svårare att känna att det är mynt, ifall någon på posten skulle vilja sno dem. Man vet aldrig.

Jag är sugen på Akineton, bah. Börjar i alla fall nyktra till lite från Theralen-skiten. Uppvaknadet är ett fallskärmshopp från drömmen… (-Tranströmer. Rubriken är också hans ord.)

konstig-bild2

Minusgrader

Nej, tusan också, jag har ingenting att skriva. Men egentligen? Jag är inte så morsk som jag verkar. Stå upp för dig själv, kvinna! Nej, fan, låt mig vara ifred. Jag håller på att kamma hem första pris för minimalt gråtande under filt, perioden januari-februari 2014.

Jag skulle verkligen vilja träffa honom.

Den här dikten för mig närmre prispallen.

>töntig rubrik<

Nu är den äntligen lanserad: Mörkrädds Youtube-kanal med samlade godbitar ur pianoarkivet! Länk finns även i menyn till höger.

Igår var en trevlig dag, tack tack. Nu tänker jag ha många sådana dagar. Kanske kan Lamotrigin-höjningen hjälpa till. Jag har slutat att vara sur för att jag behöver mäducin för att fungera och må bra (för det mesta, förutom när jag har fel dos, då): Jag var sjuk i tolv år innan jag hittade rätt medicin, i åtta av de åren var jag förfärligt felmedicinerad, och nu, mina damer och herrar, har jag äntligen hittat en medicin som fungerar och som jag dessutom inte har en enda biverkning av. Och jag behöver enbart ta en medicin. Då ska jag vara tacksam!

Sedan är det lite småkul med alla huffelpuffare som råder mig hur jag ska lägga om kosten, köpa femtusen svindyra naturpreparat och så vidare för att slippa medicinering, eftersom att läkemedelsindustrin avsiktligt skapar mediciner som gör mig sjuk, och detta vet psykiatrin om (det måste vara nån scientolog som sa så?)

Då tycker jag att det är underligt att jag blir friskare och friskare istället för sjukare och sjukare?

Nä, puffelhuffare hela bunten. En anhörig blev påprackad typ tjugo produkter av en sådan, under en period av några månader, bland annat extrakt av tarminnehåll från kaskelotval. När jag berättade vad som stod på innehållsförteckningen så åkte flaskan rakt ner i soppåsen. Ingenting av de där medlen fungerade, eller jo, i ett par dagar/en vecka kändes det bättre, sedan ingenting. Placeboeffekt it is. Hen är fortfarande sur för att hen gick på det =/

Visst får man äta valbajs om man vill, det är upp till var och en, men jag litar på Lamotrigin 😛 Jag kollade upp den. Lanserades i början av 1990-talet, så jag tror härmed att den är säker. Eventuella farliga sena bieffekter borde ha dykt upp nu, och jag tänker inte äta den i tjugo år så det är ju ingen fara.

Men förmodligen så har läkemedelsbolaget mörkat dessa sena bieffekter. De innefattar nog: kraftig hårväxt i näsan, upplösning av inre organ och huvudavlossning.

Ur den kommande, sensationella forskningsrapporten, som dock inte ger några konkreta svar:

”Denna rapport visar att behandling med lamotrigin kan ge huvudavlossning. Den bakomliggande mekanismen är okänd, men det faktum att ny provokation med läkemedlet gav svårare symtom än vad som setts tidigare tolkas som en överkänslighetsreaktion snarare än en direkt avstötning av huvudet orsakad av substansen. Fynden vid undersökningarna gav i många fall viss misstanke om upplösning av nackkotor, vilket skulle kunna få huvudet att ramla av, men flertalet av patienterna hade normal bentäthet, och odlingar, serologier och PCR gav inga infektiösa förklaringar. Författarna påpekar att vid huvudavlossning hos en lamotriginbehandlad patient måste psykosomatisk orsak uteslutas innan man betraktar det som lamotriginorsakat.”

crazy-smile

Vem tar de härnäst?

Nu har jag kommit på varför jag tycker det är så oerhört obehagligt att prata om invandring med två av mina föräldrars vänner (jag har känt att det inte bara är för att de visar ett sådant förakt och drar alla över en kam). De kunde nämligen lika gärna prata om mig och den grupp som jag tillhör: de med psykisk ohälsa.

”Jag vill inte bo nära dem. Ska överklaga om det där boendet som ska byggas i vårt kvarter. De kan ju vara helt okontrollerade, slå ihjäl folk och så. Ja, man skulle ju inte våga släppa ut sina barn bland sådana. Och så lever de på bidrag, suger ur och utnyttjar vårt samhällssystem.”

Handlar denna text om invandrare eller psykiskt sjuka? Ingen nämnvärd skillnad.

Och jag är rädd för att om SD vinner valet och det inte blir bra, eller bättre om man ”tar i med hårdhandskarna mot alla invandrare” då måste man ju ge sig på någon annan grupp som förstör det fina svenska samhället. SD tömmer väl Gotland och deporterar oss dit, haha.

Nä, jag jämställer inte det som händer i Sverige med Nazityskland, men kommer osökt att tänka på denna dikt. Läste den nyligen någonstans men kommer inte ihåg var =/

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

2014 – ett förändringarnas år?

success

Vettefan vad som har hänt. Jag har ju inte klarat av att gå ner på stan själv, eller gå promenader själv för att jag har varit helt skräckslagen inför det. (Det startade sommaren 2011, hände läskiga saker, blev trakasserad) + hundfobi. Vad jag minns så har jag gått ut själv en enda gång sedan dess, det var våren 2012, men det kan möjligen ha hänt någon gång till.

Och nu, helt apropå ingenting, så går jag ut själv utan större förskräckelse =O I mörker, till och med! I januari var jag på pianokonsert i kyrkan med min mor, men jag tyckte att pianisten misshandlade pianot (känns nästan obscent att säga så om en världsberömd pianist…) så jag gick hem ensam, i mörkret. Några veckor senare så var jag och modern och handlade på kvällen, hon glömde att köpa en vara och gick tillbaka till affären och jag gick hem själv. EnMörkräddMänniska går ensam i mörkret! Vad har hänt, har någon gjort en hjärntransplantation på mig utan min vetskap? Och idag gick jag ner på stan och köpte diverse grejer…

Jag tror såhär: Akineton gav mig ångest när den gick ur kroppen, hemsk ångest. När den verkade så var jag helt borta i skallen, då var det också obehagligt att gå ut för jag kunde inte sortera intryck. Och jag fick ju nog och slutade med Akineton i början av året. Ångesten har således minskat och då kanske det har smittat av sig på mina fobier? Det är så att i de perioder som jag har mycket ångest så är mina fobier värre, och i bättre perioder är de mildare.

Detta känns väldigt bra. Jag kände mig så löjlig som var en vuxen människa som inte ens kunde gå ut själv. Skämdes över mig själv. Osjälvständighet är något som jag verkligen avskyr…

Är detta ett förändringarnas år? Slut med Akineton-missbruk, slut med fobi för att gå ut själv.

Så även om jag är olycklig just nu så är detta en ljusglimt i tillvaron.

Har även höjt Lamotrigin-dosen från 250 mg till 300. (Får ändra min dos själv för läkaren, dock inom rimliga gränser, hehe) Tänker att den kan stabilisera mitt mående så att jag slipper de där svängningarna som jag skrev om i förra inlägget. Och så är den antidepressiv också, så den kan kanske ta mig upp ur detta svarta hål.

Jag undrar en sak: Lamotrigin är mot bipolär depression. Den är den enda medicinen någonsin som har hjälpt mot mina depressioner (även om jag är deprimerad ganska ofta nu så är jag ändå inte deprimerad hela tiden, jag var ständigt deprimerad i tolv år innan dess. Och jag var icke-deprimerad ända från januari – juli 2013.)

Frågan: hjälper Lamotrigin även mot unipolära depressioner (depressioner som inte har med bipolaritet att göra) eller har jag bipolära depressioner?

Ännu en fråga: Om man går på en kombinerad cykel/gångväg – ska den som promenerar gå på höger eller vänster sida? 🙂

Jag har förresten slutat i terapin, slutade i december. Det kändes inte rätt med den terapeuten. De första sessionerna var jättebra, men sedan gick det utför. Jag har ringt till öppenvårdspsyk i staden och bett om att få komma till en KBT-terapeut där, för att jobba med min spindelfobi som gör hela somrarna till en plåga full med skräck. Hoppas att det inte är alltför lång väntetid…

Bilder på Muffin från i morse, han äter frukost: morot och palsternacka (det ser ut som en kaka, men det är det inte 🙂 )

muffin17feb

 

muffin17feb2

Tystnad, tagning kamera 2

Jag är så jävla olycklig. Tycker inte om klarspråk. Tycker inte om ordet olycklig.

Insåg efter att jag för ett par dagar sedan skrev att ”jag i några dagar har varit så känslomässigt avstängd, men nu är jag mig själv igen” egentligen menade att jag med ”är mig själv igen” inte är så känslomässigt avstängd att min mest frekventa tanke är att jag inte behöver ta livet av mig, eftersom att jag redan är död (och så skrattar jag åt min patetiska tanke, en sekunds insikt om någonting, lol wut?)

Vad är det med mig egentligen? Mina sinnestillstånd är: nedstämdhet och nedreglerat känsloliv (varar i minst en vecka, oftast i flera) eller så något som i det närmaste kan liknas vid hypomanier (varar i cirka en vecka) och så kan jag ha kortare perioder där jag är i mitt habitualtillstånd (”normalt” tillstånd). Senaste gången det hände var väl i början av januari när jag bestämde mig för att för att det får vara nog med apati. Det habitualtillståndet varade ovanligt länge, två-tre veckor? (minns inte riktigt). Får väl kolla mina blogginlägg.

Apati kan man göra något åt (göra saker) men olycklighet… det hjälper inte vad jag än gör, jag har en stor svart filt över mig. En gammal, illaluktande filt.

Men jag återkommer ständigt till depressiva tillstånd. Nu har det gått över från känslolöshet till någon slags förgörande inre smärta. Hur ska jag förklara? Det gör…bara ont. Ont inuti och ont på huden. Jag föredrar faktiskt detta smärtsamma tillstånd, för känslolöshet är det värsta jag vet. Hellre ångest än depression, faktiskt.

Jag håller mig borta från min familj så att ingen ska fråga hur jag mår, för jag vill inte säga att jag är så olycklig att jag bara vill…någonting. Vet inte. Uhh…

Och det här jävla livet avstannar visst inte bara för att jag är död, vore bra om man kunde trycka på pausknappen när det känns såhär. Men nee, keep going. Kanske bra det. Inte tillåtet att ge upp, för man har krav och ansvar på sig.

Miserabelt. Aaaah, det är bara att bita ihop (så att man gnisslar tänder på nätterna) och fucking smila upp sig och sedan dunka knytnävarna i en betongvägg.

Jag berättar inte för min familj, men jag skriver för en hel värld av människor som kan läsa om de vill. Blottar strupen för potentiella machetes. Göra tvärtom?

Vill väl skona dem. De har fått utstå mina klagosånger i en herrans massa år.

Nej nu satsar vi på habitualtillstånd i nästa vecka. Jag får verkligen låta bli att ligga i sängen och deppa. Ska spela piano istället. Det kan ju bli bättre nästa vecka. Man vet aldrig vad känslolivet får för sig. Just nu är det som argentinsk tango. Sehr straff und trocken.

Djävulssnaran

Äh. Jag får väl vara ärlig. Har skrivit och skrivit men bara raderat allt om och om igen. Rakt på sak: idag föraaaaktar jag mig sjäääälv! Hata hata hata. Tankarna ungefär såhär: Någon borde skjuta huvudet av mig, för jag är så dum och fjantig. Jag borde köra händerna i en avfallskvarn, så att jag får lida riktigt mycket. Jag kan i alla fall dunka huvudet i väggen, men då blir det ju synd om väggen som måste snudda vid min äckliga panna… Varför går jag inte bara å självdör?

Haha, jag skrattar faktiskt när jag läser igenom det här. Så dålig är jag ju inte. Ja kära nån. Ibland bara blir det såhär. Det går över efter ett tag. Jag borde inte låta mig påverkas så mycket av andra. Särskilt inte över dåtiden, men ibland… ja, allt bara rasar över mig och jag orkar inte vara stark och oberörd. Jag borde inte tänka på allt som har hänt och sedan tänka att det var mitt fel. Men de där jävla flashbacksen… Sammankopplade med en stark känsla av skam.

Den kommentar som tar mest på mig: Du försöker alltid vara så speciell.

Jag vet inte varför den är värst… kanske för att den innefattar precis hela mig, allt jag gör och hela min personlighet? Och för att jag känner mig tillintetgjort, och fånig. Jag försöker bara vara viktigare än alla andra.

Men jag är ju bara mig själv. Jag vill inte vara någon annan än mig själv. Vill varken förminska eller förstora mig själv. För det förstnämnda har jag gjort så många gånger, och det känns så fel… Nej, jag ska inte låta mig påverkas, men vet ni, när man tillbringar år efter år med människor som hela tiden har åsikter om hur man ska vara, inte vara och som gärna tar sig tid att smula sönder en till en foglig massa som inte säger emot (jag vägrade bli en foglig massa) man blir påverkad.

Om jag bara kunde få glömma… Jag kan hantera alla dessa minnen förutom när jag ofrivilligt kastas tillbaka till dåtiden och återupplever allt. Jag kan se nyktert på det som har hänt, men inte när flashbacksen kommer. Nu är det ju inte du-försöker-bara-vara-speciell-kommentarerna som spelas upp, men jag orkar verkligen inte skriva om vad det handlar om. Minnesbilderna hakar i varandra, tar aldrig slut, A leder till B, C, D, E. Jag ingen… inget att sätta emot. Röda ögon stirrar på mig från varje hörn. Klorna runt halsen. Lasersiktet på bröstkorgen. En röd punkt. Om du andas så skjuter jag.

Ju mer jag kämpar emot ju mer insnärjd i Djävulssnaran blir jag. Om jag bara ligger still så slutar den hålla fast mig, men hur ska man kunna ligga still när det är tusen år sedan paniken tog över?

Ingen kommer undan oss, så ge nu upp, eller börja slåss

Trubbel. Jag har hittat en sak på internet som jag i hemlighet har längtat efter i många år. Så klart kan man få tag i vad som helst på internet, bara man har money money, men jag trodde inte att man kunde skaffa det helt legalt. Fast egentligen ska man använda dem i helt andra syften.

Men det skulle nog räknas som självskada. Är det en självskada om syftet inte är att få bort en obehaglig känsla? Hur begreppet självskada ska definieras tvistar de lärde om.

Psykiatrikern och forskaren Armando Favazza delade 1996 in alla typer av självdestruktivt beteende i socialt och kulturellt accepterat självskadebeteende (kroppsmodifikation, fakirism m.m.) och patologiskt självskadebeteende. Patologiskt självskadebeteende delas in i självmordsbeteende, ohälsosamt beteende och självskadebeteende.

I en annan bok står det att Favazza 1996 definierade ”´self-mutilation´ som ett direkt och avsiktligt beteende för att skada eller förändra den egna kroppsvävnaden men utan självmordsintention. Den definitionen uteslöt självmordsförsök, indirekta självskademetoder (som att svälta sig), att svälja objekt [—] eller att överdosera narkotika”. (Svein Øverland, Självskadande beteende, sidan 20).

Så, vilken bok har rätt? 🙂

Finns en massa andra definitioner också.

Så. Jag skulle inte göra det för att få bort en obehaglig känsla. Och det skulle inte göra särskilt ont heller. Men det vore definitivt ett ohälsosamt beteende. Skulle kunna vara dödligt om jag lät det gå för långt. Varför skulle jag göra det? Det skulle bereda mig välbehag.

Nee, jag försöker inte rättfärdiga att jag ska få göra det, jag försöker bara komma på om det är en självskada om man inte gör det för att få bort en obehaglig känsla.

Bah, självskada eller ej, det är inte ett okej beteende. Och jag vill fortsätta bli taggad med #suntförnuft på Twitter 🙂 Fast jag kan ju inte lova något. Kan inte lova någonting förutom att jag på ett eller annat sätt ska dö en dag. Men man ska alltid göra sitt allra bästa för att göra bra val här i livet.

(Ibland önskar jag att jag bara kunde skita i mitt sunda förnuft som säger att jag inte ska skada mig. Bara go with the self-harm flow. Jag kan inte skada mig själv längre, det tar emot alltför mycket, men ibland önskar jag att jag kunde. Konstigt…hur kan man önska något sånt? Jag är ju samtidigt glad att jag inte skadar mig. Jag kämpade ju i sju år för att sluta. Mycket konstigt…)

Små brev med räddningen begravda i snön

brain

Eh. Låg i sängen och försökte sova när jag helt plötsligt fick en tanke om att ta en överdos. Bara sådär. Å så viskade det i örat: ingen skulle behöva få veta, det blir din och min hemlighet. Så dumt. Du gör mig verkligen till regissör. Och jag har bara läskiga fentiazingrejer hemma, man får otäcka extrapyramidala biverkningar då. Och annat dåligt/farligt.

Jag frågade mig själv: varför? Och jag har inget bra svar. Jag vill inte dö, inte slippa ifrån en stund, inte skada mig. Lustiga tanke!

Control the alternative to delete.

Nej fy fan, jag lägger ner det projektet.

Projektet?

Konsekvensanalys är väldigt bra när man får impulser att skada sig. Om man nu inte är så impulsiv att man inte hinner med någon analys. Konsekvensanalys har många gånger hindrat mig från att göra mig illa. När jag gick i DBT hade jag telefonstöd, och när jag ringde för att få hjälp att inte skada så brukade min terapeut be mig att beskriva vilka konsekvenser mitt handlande kunde leda till. Kom alltid fram till att det fanns risk för LPT, och slutna avdelningar är ju så grymt ofestliga.

 

Även fast det visade sig att jag inte hade borderline, och trots att DBT:n inte fick mig att sluta självskada, så har jag jättemycket nytta av de kunskaperna. Skulle inte klara mig såhär bra (lika lätt, i alla fall) utan DBT-kunskaperna.

Tänk så irriterande att behöva börja räkna från noll igen – dagar utan självskada, alltså. Två år och sju månader sedan. Jag vill inte räkna från noll. Den 22:a februari är det tre år sedan jag skrevs ut från slutenvården för förhoppningsvis sista gången (man ska aldrig säga aldrig). Tänk så fort tiden går. Det gör den när man har roligt 🙂

Det känns så väldigt, väldigt länge sedan, det där andra livet. Jag delar upp mitt liv i tre delar: före kontakten med psykiatrin-åren, slutenvårdsåren, komma-ut-på-andra-sidan-åren.

Idag pratade jag och mamma om de där åren, slutenvårdsåren. Hon frågade hur det kändes då, om jag mindes det. Först visste jag inte vad jag skulle säga, men sedan kom jag på det.

Det kändes som att brinna i helvetet dygnet runt , varenda dag i sju års tid.

Våga vägra våg

earth

Provhelvete. Det är så j*vla många sidor att läsa. Dock så har jag en metod för att minnas bättre. Jag skriver upp det viktigaste ur läroboken i ett block, och skriver med pennor i olika färger. Då är det mycket lättare att fotografera texten mentalt och minnas den, och sedan ta fram texten i huvudet. Associera fakta till en färg. Intressant.

Har kommit in i en period där jag inte har någon aptit. Det är jobbigt för jag glömmer att äta och kommer inte på det förrän jag har ont i huvudet och är darrig. Jag får väl börja äta efter klockan igen… men nej. Jag ogillar (avskyr) det för det påminner om barnpsykavdelningen. Mat-för-en-dag-listan som alla med ätstörningar fick följa. Aah, hata! Var så sur för att andra slapp äta mellanmål medan jag fick sitta där och mula i mig mackor och yoghurt. För att inte tala om näringsdrycker, usch.

Jag har i alla fall begärt ut skilsmässa från vågen. Igen. Hoppas att det blir för gott nu. Varför ska jag väga mig? Jag får bara ångest av de där siffrorna, vare sig jag har gått upp, ner eller ligger på samma vikt. Onödigt att utsätta sig för det. Och så pendlar jag 1-2 upp eller ner i vikt hela tiden (från dag till dag), utan att det för den sakens skull är fett jag har gått upp. Och trots att jag vet att det inte är fett så känns det ändå jobbigt. Så nej, hejdå vågen!

scale

 

Regelbunden kammarrytm, frekvens: 23 000

images (1)

Bloggbortfall. Jag har inte kunnat hitta de rätta orden (ordtransfusion, någon?) I och med att skolan började så fick jag mig en jävla käftsmäll av Framtiden, som kom rusande från ingenstans. Dessutom står Livet och knackar på dörren och jag står här, avklädd in på bara skinnet, stelfrusen av skräck. Drömde i natt att jag hade en puls på 23 000. (Betablockad, någon?)

Klättrar på väggarna och inom mig själv och vet inte riktigt varför. Fast jag kan inte säga att jag mår dåligt. Detta är mer som något slags scenskräck. Jag ska gå ut på den där jävla scenen och, och, och? Gå ut på scenen och kasta av mig alla sjukhuskläder, buga inför mig själv, hoppa ner på golvet och gå ut och vara fri. Dock så sitter jag fortfarande fast i något slags hål, men håller på att klämma mig ut.

Jag står där på scenen med alla mina jag i publiken. Det är knäpptyst. Storögda ögon tittar på varandra. Ljuset släcks ner. Vi väntar tappert på att den som är jag just nu ska ta det första steget, då kommer alla jubla. Stående ovationer, ridån går ner, ljuset tänds… Den här gången blir det inga extranummer.

Lägg då till att jag samtidigt ska spy ur mig nyanserade och komplexa slutsatser om hur det antika Greklands demokrati, filosofi och vetenskap har varit betydande för västerlandets utveckling… Det första jag var tvungen att göra var att slå upp vad ”västerlandet” är, hoho, jag snubblade på skosnörena redan innan start…

Antingen så håller jag på att bli knäppare, eller så håller jag på att bli friskare. Tror mest på det sistnämnda, men scenskräck är inte att leka med.

Makroanatomisk rundgång

Ska snart iväg till Komvux och träffa min lärare, vi ska diskutera kursen jag ska läsa. Vad jag vill uppnå med mina studier, och annat pretentiöst. Sedan ska jag kasta mig över historieboken och börja läsa om antikens Grekland.

Jag har en konstig känsla idag. Den där känslan som jag aldrig någonsin har kunnat beskriva, men som infinner sig i början av ett nytt år/på våren, då solen skiner på ett visst sätt. Det är en behagligt obehaglig och obehagligt behaglig känsla. Jag känner mig dränkt…

Kan väl berätta att det var just den här känslan (som då växte sig överdrivet stark och blandade sig med annat skit) som blev starten på hela min historia av psykisk sjukdom. Så grattis på psykodagen, det är faktiskt ungefär exakt tretton år sedan jag började må dåligt! Men det är inget jag grämer mig över. Liv som liv. Mitt liv hittills är inte bortkastat ”bara” för att jag typ växte upp inom slutenvården och har varit väldigt sjuk. Jag har lärt mig mycket som man bara kan lära sig den hårda vägen och ångrar ingenting, för jag kan ju ändå inte ändra på dåtiden.

Eller borde jag ångra mig? Men att jag inte ångrar mig betyder inte att jag tycker att jag bara har tagit bra och kloka beslut (för det har jag inte, hehe).

Ångra sig och gräma sig… Nej, så trist.

Borderlinemärken

Den där konstiga mina-kroppsdelar-sitter-inte-fast-på-min-kropp-känslan är borta nu. Sov som klubbad hela natten och sedan var det bättre. Den där upplevelsen kommer då och då, det är riktigt obehagligt. En annan mysko sak är när jag går i affärer, eller i Komvux-huset, eller vilken offentlig byggnad som helst – golven gungar (även då kan jag få känslan att min kropp inte sitter ihop). Ett slags reaktion på ångest och oro? Jag känner ju ingen särskild ångest vid dessa tillfällen, men ångest kan ju yttra sig på många olika sätt.

Igår klickade jag hem en förpackning med Mepiform. Det är som ett plåster som man sätter på ärr, antingen på nya ärr, så att de ska läka fint, eller på gamla för att förbättra utseendet. Dyrt som s*tan, så jag ska bara ha Mepiform på de nyopererade ärren. Vad gör man inte för att bli fin, hehe.

Måste tillägga att de produkter som jag skriver om (fast det är väl i princip bara BioOil och nu Mepiform?) – jag får inga gratisprodukter/pengar från företagen för att skriva om deras produkter. Många bloggare gör ju så, men jag gör det inte och kommer aldrig att göra det.

På tal om ärr! Jag klickade av misstag på en annons i en blogg och hamnade på en skönhetskliniks hemsida. De erbjöd bland annat laserbehandling av ärr, och vet ni vad? Där kan man behandla sina självförvållade borderlinemärken.

Å herregud… Så jävla plumpt och fördomsfullt uttryckt. Inte för att jag vill laserbehandla mina ärr, men absolut inte på en klinik som sätter etiketten ”borderlinemärken” på alla självförvållade ärr (det heter inte ens ”borderline” längre!) och framförallt: har mage att skriva det på sin hemsida.

Jag är så hjärtligt trött på fördomen att alla som skadar sig själva har emotionellt instabil personlighetsstörning, och att alla som har IPS skadar sig själva. Känns trist att veta att hel del människor tror att jag har IPS bara för att jag har ärr på armarna. Då kan jag även tillskrivas dessa egenskaper som ”alla med borderline har” (jo men visst): manipulativ och uppmärksamhetssökande.

Tråkigt men sant. Inte för att jag går och deppar över detta eller tror att alla jag möter tänker att jag har IPS, men jag önskar så klart att fördomarna kunde dö ut en gång för alla (jag försöker hjälpa till med att döda fördomarna genom att skriva om dem).

Undrar om kliniken också behandlar cancerärr och bilolycksmärken? Jag får väl ringa och fråga.

Sinneslös

Känner mig helt lost in space. Mår inte dåligt, men idag har det känts som att mina kroppsdelar inte sitter fast vid min kropp, utan svävar en bit ifrån. Armarna verkar vara 25 meter långa =O Tittar på mina händer som skriver på tangentbordet och de känns inte som mina. Försöker att bete mig ”normalt” men min familj undrar vad fan det är med mig.

Är mentalt bortkopplad på något lustigt sätt. Jag är här, men samtidigt inte här. Hjärnverksamheten är placerad två meter utanför min kropp, så jag får inte riktigt något grepp om någonting.

Ska sova nu och se om det är bättre i morgon.