Hälsningar inifrån depressionen

Ingen sömn alls inatt. Det var jag och mörkret, den klibbiga värmen och ångest med alla hemska tankar en kan tänka sig.  Tankespiraler som alla leder ner i samma svarta återvändsgränd och sedan börjar om på nytt. Som om jag skulle hitta svaren som lindrar om jag bara tänker samma tankar EEEN GÅNG TILL🙄

Det har varit ett väldigt tufft år. Och förra året var ännu tuffare. Nu liksom klamrar jag mig fast vid resterna av livet, håller hårt, försöker dra mig upp och tillbaka från vad fan det nu är jag har hamnat i. –

  depression 

vidrigare och mer efterhängsen än någonsin.

Min livsleda och suicidalitet känns så rationella. 100% logiska. Mer logiska och sanna än någonsin! Men jag vet ju att jag förmodligen är ganska sjuk i mitt huvud, därför har jag en viss tvekan om tankarna verkligen är så himla rationella. Kanske har jag faktiskt fel. Plus att vanföreställningar verkar vara en del av den här depressionen.

Men. Jag försöker verkligen bli bättre. Det går långsamt framåt. Jag har världens bästa psykdoktor vid min sida också (ha flytt från landstingets psykiatri, btw). 

 Jag SKA hitta tillbaka till mitt liv, SKA, jag tänker fan inte snubbla på målsnöret såhär. Och det har faktiskt blivit bättre: förra sommaren hade jag inte bara tappat bort livet, jag hade helt tappat bort mig själv. Det som fanns kvar var ett skal. Helt tom. Det fanns inget glitter i mina ögon. Jag upplevde det som att allt som var jag hade försvunnit. 

Sedan började jag medicinera med Tegretol mot ångest oooooch började äta igen (mat är bra för oss människor), så kom jag successivt tillbaka. Det var rätt coolt. Att känna igen sin egen blick i spegelbilden igen.

Bra grejer alltså: Jag är inget tomt skal längre. Jag har klarat detta utan några inläggningar på psyket (sju år sedan sist nu😀). Jag bor i min egen lägenhet sedan två år tillbaka (oooooh😮🙌). Går fortfarande på komvux, förresten. De blir aldrig av med mig.

Så jag måste bara orka lite lite lite till och ta mig ur det här sabla avgrundshålet, för jag har inte gått såhär långt bara för att bli snuvad på konfektyren i slutet av tunneln (= ett okej, helst bra liv). 

Heja mig nu då, typ…



8 tankar om “Hälsningar inifrån depressionen

  1. Du är grym. Du outar depression och ångest naket. Fler borde göra det. Själv outar jag ju cancer, depression och nu senast; min snäcka. Haha, så pass mycket kanske man inte behöver berätta om sig själv. Jag menar bara att vi måste ta bort smutsstämpeln och skambelägga känslor, hur knasiga dom än är.
    Jag reser mig långsamt ur mörkret. Depressioner sedan tidiga tonår och inlagd på psykakuten för 2 år sen. En medicinförgiftning där (idioter) gjorde att jag aldrig återvände. Men jag går på vuxenpsyk och får mediciner. Har påbörjat en rivig och uppslitande sorgbearbetning och hittar sakta mig själv. Tror jag. Eller så hittar jag någon annan, vem vet. Det blir spännande 🙂
    Kämpa på i mörkret

    Gilla

      • Vad bra att du blev glad 😊 Det är skönt att veta att man inte är ensam. Jag vet att din blogg handlar om depression och mörkret inom dig, men jag är inte bara rädd för mörkret inom mig längre… Jag har blivit mörkrädd på riktigt 😱 Helt plötsligt. Kan inte sova ensam utan lampa tänd. Helt ologiskt, jag är ju vuxen så det känns ganska genant. Men jag kan verkligen inte kontrollera det..! Tror du att man kan bli rädd för mörkret och icke existerande faror och demoner när man är deprimerad? Känns så löjligt 🙄

        Gilla

  2. Du är en kämpe fina du! Jag läser din blogg och det tröstar mig ibland med att inte vara ensam om ett kasst mående. 💜 Dessutom är du awesome. 🎩🎀

    Gilla

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s