Det är svårt. Fortfarande. Jag vet inte om jag lever, men jag överlever åtminstone och det planerar jag att fortsätta göra. För tillslut blir det bättre, jag vet det, även om det tar lång tid. Långsamt, långsamt, åh så långsamt. Två steg fram och ett bakåt, tio steg framåt och fem steg bakåt.
Många medicinändringar på gång och om två veckor ska jag träffa min nya psykolog för första gången. Jag ser verkligen fram emot att träffa psykologen! (Har väntat sedan i höstas). Hon är uppenbarligen väldigt autismkompetent och jag har ju aldrig gått i terapi hos någon som är det. Det var min autismkompetenta psykdoktor som rekommenderade just henne, så jag hyser mycket hopp! Jag ska försöka skriva ner mer exakt vad det är som jag behöver jobba med i terapi. Depression och ångest – så klart – men just nu är ju det snarare symtom på att jag inte fungerar bra i livet. En konsekvens av allt blir så kaotiskt. Nä, nu svamlar jag, men jag vill alltså definiera mina, uhm..problem bättre än att bara benämna det ”depression och ångest” …”och en jävla massa autism och stresshanteringskatastrofer och frontallobskollapser!”
För att avsluta lite positivt, så mår jag ändå mycket bättre än vad jag gjorde i somras, våras, förra sommaren. Jag mår inte bra och jag har fortfarande stora problem med att få vardagen att fungera, men det har åtminstone blivit bättre! Jag ligger inte på bottnen längre (tack, Anafranil!) och då och då mår jag faktiskt bra/helt okej en liten stund! Måste komma ihåg det när sinnet blir svart och en vill kasta in handduken för gott.
Isolerar mig gör jag också. Från alla vänner (och främlingar) både på internet och in the real world. Jag har fått för mig att jag är jättetråkig och bara en belastning för andra. Men ensamheten börjar bli en eld som förtär mig. Varför är jag inte värd att ha relationer med andra människor? KLART ATT JAG ÄR VÄRD DET. Asså frontallobskollaps here I come..
morkradd.wordpress.com 