1. Början på slutet

Normalt barn. Normal uppväxt. Uppträdande enligt normen. Ändå blev någonting så väldigt fel. Jag tror att jag var för smart för mitt eget bästa redan som fyraåring, för jag kände mig alltid utanför. Trots kompisar. Trots att jag inte blev mobbad mer än någon annan. Fastän jag såg ut att vara lycklig. Den obehagliga känslan som jag kände så ofta – men inte kunde sätta ord på – förstod jag långt senare stavades å-n-g-e-s-t.

Jag tror det var där som min inre otrygghet tog vid, den som triggade igång min första depression när jag var elva.

Jag ville dö, men jag tror inte att jag på riktigt förstod vad döden var för något, att det inte finns någon återvändo. Jag kände en sådan konstant leda, gråhet, tomhet, ångest, men skolan fungerade lika utmärkt som vanligt. Mamma och pappa såg att jag förändrades till mitt sätt, men de trodde att det var början till puberteten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kan också nämna att det inte var populärt bland killarna att ha en jäkligt smart tjej i klassen. Jag vet inte riktigt vad som klassas som ”riktig” mobbning(?), men jag mådde rejält dåligt över deras föraktfulla beteende och ord.

Efter några månader gav depressionen vika, men Otryggheten hade fått sig en rejäl skjuts och banade väg för den oangenäma känslan av Kontrollförlust. ”Kuren” för detta blev bantning. Jag var tjock. Ful. Äcklig. Dessutom så var jag så svag och karaktärslös att jag inte lyckades gå ner i vikt varaktigt. Kunde ha några ”bra” svältdagar/vecka, gå ner ett par kilo och sedan började jag att äta igen, för jag var så förbannat hungrig. Detta gödde mitt självhat, och jojo-bantningen, kaloriräkningen, thinspo-surfningen och vägningarna pågick dagligen i tre år utan att någon förstod vad som försiggick.

Mitt i natten, några dagar efter julafton när jag var tretton testade jag att skära mig för första gången. Ångesten var så stark, gjorde så ont, så jag tänkte att då skulle kanske fysisk smärta lindra? Och ja. Jag var fast direkt. Vilket underbart sätt att bemästra ångesten på! tänkte jag.

Därefter skar jag mig dagligen i flera månader och använde långärmade tröjor för att ingen skulle se. En dag hände det som inte fick hända, min ömma moder upptäckte hur det stod till, och jag kom in i psyksvängen och kraschade totalt. Men det får bli i den andra delen, annan spyr ni nog på all text.

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s