4. Vuxenpsyk och vägen mot friskheten

agitation

När jag skrevs ut från barnpsyk som 18-åring kom jag till ett HVB-hem (hem för vård och boende). Vistelsen där blev inte långvarig. De hade verkligen inte kompetens för mina problem där – hemmet var för pojkar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, främst Aspergers. De hade aldrig haft en boende med självskadeproblematik förut. Måste ha varit jättesvårt för personalen…inte veta hur de skulle hjälpa mig, och jag skadade mig väldigt frekvent och var på akuten ofta. Droppen kom när jag en kväll drack en halv liter vodka (inte självmordsförsök, hade Ångest version 10.5) och hamnade på intensiven med 4 promille i blodet. Då kunde de inte ha kvar mig längre, något som jag förstår fullt ut. Så jag flyttade hem…för första gången på fyra år…

De två och ett halvt år som följde nu finns inte mycket att säga om. Men kort sagt: mitt självskadebeteende blev livshotande och mycket frekvent. Tror att jag åkte ambulans två gånger i veckan under en period. Blev inlagd på vuxenpsyk då och då, ibland med LPT, oftast frivilligt, men det var mest förvaring där. Förvaring och förnedring. Hjälpen kom från DBT och min terapeut på DBT-enheten, och visst, jag gjorde framsteg och jobbade verkligen för att bli bättre, men problemet var alla mina mediciner.

iva

 Min ångest var extrem och jag åt elva-tolv olika mediciner varje dag. Neuroleptika, benzo, antidepressiva, stämningsstabiliserande, sömnpiller. Jag provade allt, men ingenting hjälpte. Någonsin. Ju mer ångest jag fick, ju mer medicin fick jag, av medicinen mådde jag ännu sämre och så fick jag mer medicin…ja, så höll det på. Jag var även beroende av mina benzo-piller som jag åt i missbruksdoser (enligt en läkare). Den enda medicin som jag någonsin har tackat nej till är Leponex – mot terapiresistent schizofreni. Det fick vara nog med elva mediciner, tyckte jag, och jag är inte schizofren.

Slutet (och början) kom en dag då jag gjorde en så förfärlig självskada som egentligen borde ha dödat mig. Äntligen (äntligen, så känns det nu, men då var det hemskt) så fick jag ett långvarigt LPT och hamnade hos en läkare på psykintensiven som avgiftade mig från benzo (och alla övriga mediciner också). Abstinensen var hemsk, och det fanns ingen som helst förståelse (eller kunskap?) från personalens sida. Två gånger under dessa månader blev jag fysiskt våldsam för första gången under hela min sjukdomsperiod. Abstinensen förändrade hela min personlighet, men det var döda ting jag var utagerande emot, aldrig människor. Mina allra första och sista bältesläggningar kom då, vilket nog var enda utvägen, för jag var…eh… skogstokig.

Men…jag slutade att skada mig när jag blev medicinfri. Det mesta av ätstörningarna försvann. De kraftiga humörsvängningarna försvann. Bara med det enkla medlet att sluta med alla mediciner utom en stämningsstabiliserande. Det är rätt fantastiskt =)

Numera bor jag hemma hos mina föräldrar och min syster. Har inte varit inlagd sedan jag skrevs ut i februari 2011, efter avgiftningen. Jag skar mig några gånger de första månaderna hemma, då jag under en kort period åt Lyrica igen, men aldrig så djupt att det behövde sys. Jag slutade med Lyrica eftersom den gav tillbaka min impulsivitet och humörsvängningar. Värt att notera är att jag åt Lyrica när jag fick IPS-diagnosen.

Jag har nu själv hand om mina mediciner (de är noga utvalda, och bara några få, för att ”hålla mig på banan”). Det hade varit otänkbart för bara något år sedan, då jag tog överdoser av allt jag hittade.

Den sjätte augusti 2013 togs den emotionellt instabila personlighetsstörningsdiagnosen bort. Min läkare bekräftade att det var felmedicineringen som gjorde mig så sjuk, och hon beklagade att ”det blev som det blev”. Storsint av henne att våga säga så, att erkänna att läkarna på psyk, inklusive henne själv, hade gjort fel!

borderline

Min diagnos nu är förstämningssyndrom UNS (utan närmare specifikation). Jag vet inte riktigt vad det innebär, och får inte ut något vettigt av att läsa om det på nätet, men jag kan snabbt växla mellan upprymdhet och neutralt stämningsläge och ångest, men med de mediciner som jag äter nu så har jag oftast inte humörsvängningar. (Tack tack tack för Lamotrigin!! Den blev min räddning, rådde både på min elva år långa depression och på humörsvängningarna!)

Mellan december 2012 och september 2013 hade jag ett nära samarbete med psykiatrins chefsöverläkare, för att ge henne råd om hur vården för människor med självskadebeteende kan förbättras. Jag har även gjort och skickat ut en enkät om hur f.d. inneliggande patienter tycker om den vård/bemötande de har fått för sitt självskadebeteende. Svaren jag fick in sammanställde jag och nu ska arbetet, förutom att spridas inom psykkliniken, även skickas till SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) som med start hösten 2013 ska genomföra ett nationellt förbättringsarbete för vården av självskadande patienter.

Jag har även fått en ursäkt från chefsöverläkaren över det förfärliga bemötande som jag har fått. Ännu en storsint kvinna! Anledningen till att jag avslutade samarbetet var en kedja av händelser som gjorde att jag tillslut fick nog och jag vill inte ha mer med psyk i Den Större Staden att göra.

Just nu går jag på Komvux och läser de gymnasiekurser jag missade under min sjukdomsperiod. Numera klarar jag av att må jättejättedåligt utan att behöva skada mig eller åka till psykakuten. Men även om det är tufft ibland så mår jag ändå bättre än vad jag har gjort sedan jag blev sjuk som elvaåring, och det bra måendet håller i sig! Jag känner hopp inför framtiden!

Jag har inte skadat mig själv sedan 27 juli 2011.

8 tankar om “4. Vuxenpsyk och vägen mot friskheten

  1. Jag tycker att du är en fantastisk skribent, vilken gåva du har! Underbar läsning fast det är mycket tråkigheter som hänt. Har du fått någon respons på enkäten? Jag är mycket intresserad av att höra vad de säger om ditt arbete. 😀 KRAM

    Gilla

    • Jo, jag fick väldigt bra respons på enkäten. Psyks chefsöverläkare skulle skicka den till projektledaren på Sveriges Kommuner och Landsting, som ska påbörja (eller har påbörjat? minns inte) ett nationellt förbättringsarbete inom psykiatrin, för just bemötande och vård av individer med självskadebeteende. Så det är möjligt att mitt arbete kommer att användas nationellt =D =D
      Kram!

      Gillad av 1 person

  2. Härligt att du mår bättre. Jag hade inget självskadebeteende, men när jag började med Zoloft fick jag behov av att skada mej bara för att känna Något. Jag kunde tex höra en bra låt på radion och veta att Jullia fått rysningar av den, men det hände ingenting. Scener i skräckfilmer som i normalfall gett mej ångest, lämnade mej oberörd. Allt ersattes av en stark känsla av overklighet, blev mindre smärtkänslig både psykiskt och fysiskt, avdomnad. Livet därutanför kändes som en avlägsen film…

    Har oxå blivit erbjuden massa benso under mina tonår. Har legat inlagd och fick diagnosen schizoid personligghetsstörning, misstanke om borderline, omogen personlighetsstörning, paniksyndrom….

    Inget är aktuellt idag, är 25, mår bra och har ingen kontakt med psykiatrin…
    Jag började oxå må dåligt redan som 11 åring btw, kom i kontakt med BUP när jag var 13. Intressant blogg du har!

    Gilla

    • Mm, en klassisk psykiatriresa låter det som… mediciner i massor och random diagnoser… Jag fick ju Zoloft som 14-åring och det var då som mitt självskadebeteende eskalerade. Känner så väl igen det där med att bli helt emotionellt avstängd. Det är fruktansvärt. Blir glad för din skull att du har tagit dig ur psykiatrikarusellen!
      Kram ❤

      Gilla

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s