Extrapyramidala plågor

Det du är allra mest rädd för att skriva.

Skriv det.

Var det en poet jag minns ej namnet på som skrev. Men jag skriver det aldrig, för jag är rädd. Som om himlen skulle vändas ut och in och implodera i mitt huvud och lämna allting öde, panikslaget och kargt, om det sattes i ord. Det där är ju faktiskt inte något hemskt eller konstigt eller farligt, och att skriva om det förändrar ingenting.

Men istället för att skriva försöker jag att döda tanken inuti mig. Jag vill inte ha med det där att göra…det är för mycket att bearbeta, för stort för att acceptera, men för genomgripande för att gömmas undan. Fan vad ont det gör. För mycket förändring och framtid och kanske fula, förbjudna känslor. Mindervärdeskomplex och gudskomplex – på samma gång?

Någon gång måste jag skriva. Kanske är det inte alls så hemskt när orden väl har lagts tillrätta utanför mig. Kanske är det allra mest plågsamt för att orden tvingas vara kvar inuti.


Status: myrkrypningar i hela kroppen och en känsla av att drunkna. Sorterat tvätt, delat dosett och tittat på en bok. Pratat i telefon med psykiater. Det finns tydligen hopp om bot och bättring men det kommer att ta tiiiid. Mer tid än vi trodde. Trist. MADRS-S 36. 

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s