Psykiatrisk slutenvård

Bara en text jag skrev för länge sedan

Bleka kaffefläckar. Kallt ljus. Skrammelsängar, plaststolar, besökstider, väntrumsvånda. Vi väntar, vi kvider, nästa tablett, nästa besök, nästa larm, nästa slag, nästa utbrott och inbrott. Skarpa eggar gömda i hålet i väggen bakom sängen. Vi gömmer mycket i papperskorgarna, men håller våra ord tätt intill. Ord är makt. Minnen är makt. Tystnad är makt. Vi talar när ni inte hör, eller så talar vi för döva öron. Vi pratar ännu tystare när ni faktiskt lyssnar. Skrämmande att faktiskt bli sedd, att möta ögon som säger jag förstår vad du inte säger.
Vi pratar så olika språk. Era ord har en aura av återhållsam, klinisk renhet. Våra ord är svarta och spottas fram ur ångest. 

Min egendom är er. Mitt rum tillhör landstinget. Jag sover i främmande lakan som inte luktar någonting. Ibland sover jag på golvet under skrivbordet, för om något anfaller så tar det en uppifrån. Min kropp har ni rättigheter till och jag gör den så illa jag kan. För det är vad jag kan. Och för en liten stund är jag bara min. Och jag hoppas att tiden blir större än såhär. För rummen är för små för att kunna växa i, vi växer fel, väggarna trycker i konstiga ställningar, armar, ben. Kroppen snedställd och viken.
Vårdprocessen: Inlagd, överbelagd, konverterad, överklagad, utvärderad, diagnostiserad, nedlagd. Utskriven.

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s