Förlustkris

Denna trötthet! Psykisk och fysisk. Blir man trött av sorg? Det heter ju sorgearbete, och att arbeta dygnet runt är ju rätt utmattande. Det känns inte ens som att jag vilar när jag sover.

Idag har jag gjort julkort och räddat sniglar, gjorde samma saker igår. Det regnar varje dag och då kryper sniglarna fram, helst av allt på stengångarna i trädgården och där lever de farligt. Stora fötter klampar omkring och krossar lätt ett snigelskal. Jag räddar det som räddas kan. Allt som var vitt blev svart.

Livet fortsätter men det känns som att någon har tryckt på pausknappen, stoppat in mig en luddig bubbla av tidlöshet. Pausknappen trycktes in den sjätte maj klockan 06:47. Då klickade jag mig in på lokaltidningens hemsida för att se om Missing People hade sökt eller skulle söka mer efter min vän. Jag möttes av stora, svarta bokstäver över förstasidan: försvunnen kvinna hittad död. 

-pausknappen trycktes in-

Stirrade på skärmen i flera minuter, men grät knappt.

Artikeln hade publicerats endast 27 minuter tidigare. Jag minns alla klockslag men en massa andra saker som egentligen är viktigare har jag glömt? Vissa saker är suddiga, andra är glasklara.

07:38 sms:ade jag min pappa som var på jobbet. Skrev vad som hade hänt. 08:10 ringde han mig. Han grät. Jag grät nästan inte alls. Så jag pratade ju faktiskt med någon om det, jag skrev i mitt inlägg på förmiddagen den sjätte maj att jag inte hade gjort det. Jag tänkte inte så klart då.

Sedan gick jag genom dimmorna i timmar. Kände egentligen ingenting, förutom ett hål i bröstkorgen där livet och all glädje hade sugits in. Jag skakade och huden brände, men inte många tårar föll. Klockan 14.00 drogs proppen ur och jag började fatta vad som hade hänt. Ett helt paket näsdukar gick åt.

Jag kommer inte ihåg när min väns födelsedag är. Det har jag alltid vetat! Jag visste några dagar innan hon blev hittad, för jag funderade över vad hon skulle få i present. Lösenordet till min dator glömmer jag hela tiden, fastän jag har skrivit in det hundratals gånger tidigare. Någon frågade mig om mitt mobilnummer – det var blankt i huvudet.

Men alla klockslag minns jag. Märkliga märkliga alltihop. Jag väntar på att vakna upp, för det här måste vara en riktigt sjuk dröm. Jag drömmer ju så mycket konstigt jämt, men den här drömmen tar priset.

Jag har en traumatisk kris – en förlustkris. Fas 2: reaktionsfasen. Den kan vara i veckor eller månader, men givetvis finns det ingen användarmanual som ser till att det alltid är så. Reaktionsfasen kan vara i år, också. Det finns inga regler för sorg. Så klart. Det jag upplever är vanliga reaktioner, och jag är beredd på att jag kan få känslor av skuld eller ilska. Eller annat. Sorgen är inte statisk, inte heller reaktionsfasen. Och det finns inga tydliga gränser mellan de olika faserna, man kan vara i bearbetningsfasen och reaktionsfasen samtidigt, växla mellan dem.

Ja, det hjälper mig att tänka såhär, att veta att det jag känner inte är konstigt, att veta att sorgen måste få ta sin tid, jag kan inte skynda eller hasta fram. Nästa fas i sorgearbetet kommer när jag är redo, varken förr eller senare, och nu ska vara nu och inte sedan.

Nu: Allt gör så jävla ont.

 

5 tankar om “Förlustkris

Försök ta fram det bästa i dig själv, även om det inte är bra.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s